Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-31 02:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/terapi-i-tunisien-misslyckad-behandling-pa-alla-plan/

Filmrecensioner

”Terapi i Tunisien” misslyckad behandling på alla plan

Golshifteh Farahani i ”Terapi i Tunisien”.
Golshifteh Farahani i ”Terapi i Tunisien”. Foto: Njutafilm

”Terapi i Tunisien” misslyckas med att bearbeta problem på alla plan – både hos patienterna och i det omgivande samhället. Det är som om filmskaparna inte har kunnat bestämma sig för om de vill erbjuda ren buskis eller angelägen själavård.

Nog är den psykoanalytiska schäslongen idealisk för att blotta valda medborgerliga plågor. Det visade inte minst den succéartade israeliska tv-serien ”Hos terapeuten” (”Betipul”) så eftertryckligt att den fick en lika framgångsrik amerikansk efterföljare i serien ”In treatment”.

Man kan lätt föreställa sig hur Manele Labidi och Maud Ameline inspirerats av dem bägge och gripit tillfället att ta temperaturen på dagens Tunisien. Nio år efter jasminrevolutionen i landet, då diktatorn Ben Ali jagades på flykten och det vårades för demokratin, installerar unga Selma sin soffa i en takvåning i Tunis. Hon har återvänt efter utbildning och flera år i Frankrike och drömmer om att praktisera sina kunskaper och kurera sina landsmäns och landsmaninnors inre åkommor.

Efter vissa inledande besvärligheter kommer patienterna för att tala ut om sina bortträngda problem. Där finns den välbeställda, blonderade men äktenskapligt uttråkade hamam-ägarinnan, hyresparets punkiga dotter beredd att gifta sig med en homosexuell man för att kunna resa utomlands, den av salafisterna utsparkade och självmordsbenägna imamen, transvestiten med sina förbjudna lustar, hyresvärden med svåra minnen från revolutionen och spetsad cocacola…

Ur ”Terapi i Tunisien”.
Ur ”Terapi i Tunisien”. Foto: Njutafilm

För att få nödvändiga näringstillstånd tvingas så småningom Selma söka upp sin morfar, som är trött, halvdement och fortfarande i tron att Ben Ali styr landet. Innan dess möter hon också den tunisiska byråkratin i form av en kvinnlig handläggare som hellre vill kränga importerade underkläder än vara till hjälp.

Det är som om man inte kunnat bestämma sig för om man sysslat med ren buskiskomedi – markerad med högljuddhet – eller en angelägen terapisession.

Och så har vi den pålitlige och stilige polisen som hindrar sina tölpaktiga kollegor – Kling och Klang på arabiska – från att trakassera den vackra Selma, inte minst för att hon har ett franskt körkort. Attraktion uppstår mellan Selma och den omutlige polisen.

Men ingenstans lyckas ”Terapi i Tunisien” utveckla eller fördjupa sina möjligheter att komma Tunis invånare närmare inpå livet. Också Selma förblir märkligt suddig i konturerna, inte bara för att hon spelas av den oftast utmärkta iranska Golshifteh Farahani, utan också för att Selmas frifräsighet alltför ofta demonstreras genom att röka med viss handfallenhet.

Det är som om man inte kunnat bestämma sig för om man sysslat med ren buskiskomedi – markerad med högljuddhet – eller en angelägen terapisession. 

Visserligen fladdrar några fotnötter om stundande val förbi, visserligen får man klart för sig att homosexualitet inte ses med blida ögon och att korruption och byråkrati är ett problem i den nymornade demokratin. Men när sessionen är slut finner man de flesta problem obearbetade, både hos patienterna på soffan, hos Selma själv och i det omgivande samhället.

Se mer av Golshifteh Farahani som bäst: Abbas Kiarostamis ”Shirhin” (2008), Atiq Rahimis ”Tålamodets sten” (2012), Jim Jarmuschs ”Paterson” (2016).

Läs fler filmrecensioner i DN