Tre isolerade män sitter i en lägenhet och planerar ett terrordåd. Samhället, med sina föraktliga storföretag, fermenterade grönsaker och friskvårdsbidrag, pågår någonstans därute, bakom de fördragna gardinerna, den späda krukväxten och stängda ytterdörren. Det Tjechovska vapnet hänger inte på väggen, men ligger på golvet i en grön sportbag.

Det låter kanske som ett beställningsverk av GP:s kulturchef Björn Werner, i syfte att bekräfta hans tes om Tindermännen – samhällets bortstötta hanar och ratade nätproletariat, som riskerar att hemfalla åt extremism. Men icke. Den unga, smarta scenkonstgruppen K.Polyfon belyser visserligen en fråga i tiden, men lyfter det till en helt ny nivå. 

Detta är en scenisk undersökning av idéer, drivkrafter och maktrelationer, där publiken bör ha huvudet på skaft och skådespelarna tungan rätt i mun. För nog är begåvade dramatikern Annika Nymans dialog en utmaning, med sitt tungvrickande, poetiskt-filosofiska ordflöde och sin komiskt-absurdistiska argumentations-ping pong.

Regissör Gustav Englund tar rygg med humorns hjälp och en samspelt, men disparat liten terrortrio. Tänk humorgruppen Klungan möter Beckett. Emil Ljungestig är suverän i sin tonträff, frenesi och komik. Ashkan Gods är trevande och osäker i kallingar och sportsockor. Johan Hafezi står för merparten av allvaret och pendlar mellan självtvivel och manisk övertygelse. 

De återkommer ständigt till berättelsen om Abraham, som är beredd att offra sin enda son till Gud. Tron på saken överskuggar offret, ändamålen helgar medlen – något som lätt kan appliceras på deras egen terrorcell. 

Själv tänker jag mest på Jesus offer för mänskligheten, då scentrion påminner om Kristusgestalter med sina midjelånga, stripiga hår och inledningsvis väna och mjuka tonfall. Men som det mesta i denna föreställning ska denna uppfattning komma att omprövas. Gruppen sönderfaller i humörsvängningar, positionsförflyttningar och meningsförskjutningar. Förbryllande, javisst, men oavbrutet stimulerande.