Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-26 15:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/the-average-color-of-the-universe-traffande-men-otillgangligt-om-depression/

Filmrecensioner

”The average color of the universe” – träffande men otillgängligt om depression

Jennie Silfverhjelm i ”The average color of the universe”.
Jennie Silfverhjelm i ”The average color of the universe”. Foto: Triart

Som skildring av en depression är ”The average color of the universe” träffande. Men som film blir dramat slutet och otillgängligt, tycker Wanda Bendjelloul.

En kvinna befinner sig ensam på ett landställe omgiven av skog. Genom tillbakablickar förstår vi att hon upplevt att svårt trauma. Ett jollrande barn och en sammanbiten man flimrar förbi. Människor som en gång var en viktig del av hennes liv. I associativa bilder, som rör sig mellan ett nostalgiskt då och ett plågat nu, följer vi den namnlösa kvinnans sorgeprocess från handlingsförlamning till att försöka peka ut någon slags riktning för framtiden genom att utföra en insemination i sovrummet. 

Sorgetemat har ett starkt släktskap med Johannes Nyholms ”Koko-di koko-da” (2019) som också rörde sig i gränslandet mellan konst- och spelfilm. Regissören Alexandra-Therese Keining (”Kyss mig” och ”Pojkarna”) har själv beskrivit det mer som ett visuellt tillstånd än en film. Men även om detta är ett rejält avsteg från den mer traditionella dramaturgin i hennes tidigare filmer finns fortfarande betoningen på det icke rationella och känslorna kvar som en tydlig röd tråd i hennes konstnärskap. 

Hennes isolering förstärks ytterligare av att filmen bara innehåller två dialogscener, båda gångerna i form av korta telefonsamtal.

Medan den polske regissören Krzysztof Kieslowski begränsade sig till trikolorens färger i den blå, vita och röda filmen greppar Keining efter hela färgspektrumet i sina metaforer. Filmens titel syftar på den forskning som allt sedan Isaac Newtons dagar försökt fastställa antalet färger i universum och dess genomsnittliga nyans. I vackra, färgstarka tablåer avhandlas nyans efter nyans i en redogörelse över sorgens olika stadier. Genom det fragmentariska berättandet, precisa och avskalade fotot och bitvis dämpade ljudet förmedlas kvinnans tillstånd genom att vädja till alla våra sinnen. Hennes isolering förstärks ytterligare av att filmen bara innehåller två dialogscener, båda gångerna i form av korta telefonsamtal. 

Som skildring av en depression är det träffande men som film blir det tyvärr lika slutet och otillgängligt för publiken som huvudpersonen är för sin omvärld. 

Se mer. Tre andra filmer om sorgebearbetning: ”Manchester by the sea” (2016), ”Antichrist” (2009), ”Den blå filmen” (1993).

Läs fler filmrecensioner i DN