Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-30 13:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/the-japanese-house-jag-gillar-att-skriva-fruktansvart-sorglig-musik-fast-i-dur/

Musik

The Japanese House: ”Jag gillar att skriva fruktansvärt sorglig musik - fast i dur”

Bild 1 av 3
Foto: Michael Buckner/Variety/REX
Bild 2 av 3
Foto: Gonzales Photo / Alamy Stock Photo
Bild 3 av 3

LONDON. Hon kallar sig The Japanese House, är queer och blandar Beach Boys-harmonier med ädelpop och mycket nutida elektronik. DN:s Georg Cederskog drack kaffe med stjärnskottet Amber Bain i London. 

På en trött bakgata fem stenkast från Ladbroke Grove väntar Amber Bain och hennes raggiga jättevovve.  När vi ses i november har ännu inte corona­viruset vänt uppochned på världen.

Här finns hennes management. Hon delar det med världsberömda popbandet 1975. Ett inglasat kontor med skrivbord, kaffemaskin och skivhyllor prydda med rader av branschpriser. 

– Jag och 1975-killarna har en ganska snarlik musiksmak och delvis samma ljudideal, jag har skrivit musik ihop med George Daniel väldigt länge nu (trummis och låtskrivare i bandet som numera säljer ut Madison Square Garden), säger hon och ryter en gång till på Calvin, schäfern, som fortsätter att välta den lösa inredningen i konferensrummet.  

– Men sånger började jag göra redan när jag var väldigt liten, typ 5. I tonåren förstod jag att jag kanske skulle kunna jobba med musik på riktigt och sedan fick jag skivkontrakt. Jag var 17 då. Två år senare släppte jag första skivan och bestämde mig för att inte börja plugga.

Sedan dess skriver hon smart popmusik – fansen kallar den dream pop, folktronica alternativt electropop – men det är rösten, det är det alltid, som fäster. Klar som en gosskör, androgyn som Tilda Swinton och ofta förpackad i flera stämmor. Hon skulle kunna vara Beach Boys Brian Wilsons coolaste barnbarn.

Amber Bain växte upp i grevskapet Buckinghamshire, en timmes bilfärd nordost om London. Fadern var och är hobbymusiker. Huset fullt av instrument och vinylskivor. Länge var hennes fokus på själva skrivandet av musik. Hon gjorde några konserter, men att spela in nya idéer till låtar lockade mer.

– Det där hade också att göra med att jag var så nervös inför att stå på scen då. Jag satt hellre hemma och skrev och lyssnade på Bon Iver och Kate Bush.

Hon beskriver sig i dag som en ”introspektiv” låtskrivare.

– Jag har aldrig varit riktigt intresserad av att skriva om något annat än mig själv. Böcker eller vad som pågår i samhället har aldrig inspirerat mig till låttexter precis. Eller det har det ju förstås, fast mer undermedvetet och utan att jag riktigt förstått det, säger hon och tillägger att hon har citerat T.S. Eliot i en låt.

– Jag antar att det var ett försök att framstå som beläst. 

Skeletten till sina låtar skriver hon hemma på sin laptop och lägger senare på livetrummor och de slutliga sångpåläggen i studion.  

Din musik har kallats många olika saker. Hur skulle du beskriva din genre?

– Jag har inget bra förslag faktiskt. Men jag gillar att skriva ganska komplexa ackordföljder och gillar tonartsbyten. Fast med produktionen och melodierna låter det ju i slutänden ändå som någon slags popmusik, tänker hon.

– Men jag vill skriva i andra genrer i framtiden, som musik för filmer och klassisk musik. Det hade varit underbart att skapa körverk och stycken för enbart stråkar.

– Jag hoppas kunna bli bättre på piano och på att läsa noter också – och dessutom få tid att skriva mycket mer. Jag har inte gjort särskilt många nya låtar det senaste året, det är svårt när man turnerar så mycket.      

Amber Bain ser sitt udda artistnamn mest som en titel för hennes musikprojekt. Men på senare tid har hon insett att det är både onödigt långt och dessutom antyder att hon har någon koppling till Japan.

– Det är ju lite som Arctic Monkeys bandnamn som kan få folk att tro att de är uppväxta vid Norra ishavet, säger hon och ler. Fast jag är verkligen inget stort fan av mitt dopnamn heller. Amber kommer ju från kåda, sådant som ... insekter fastnar i. 

The Japanese House valde hon när hon debuterade för att det var både anonymt och könsneutralt. Det hör ihop med ett semesterminne: 

Hennes familj hyrde ett Japaninspirerat hus i Cornwall – som tidigare ägts av skådespelaren Kate Winslet – när Bains var sju. Hon började att klä sig i pojkkläder under vistelsen där och att kalla sig Danny.

– Redan då hade jag inget intresse för att leka med Barbiedockor och bli pådyvlad en könsroll. 

I dag är hon särskilt glad över att det är så många hbtq- och icke-binära fans som kommer till hennes spelningar.

– Det är verkligen underbart att se hur allt fler vågar och väljer att uttrycka sig öppet. Jag identifierar mig som kvinna, med klär mig fortfarande pojkaktigt, ganska neutralt – inte som Paris Hilton precis. 

Hittills har Amber Bain släppt ett album och ett tiotal singlar och ep. Mest nöjd är hon med den skimrande vackra ”Saw you in a dream” (2018) med raderna: I saw you in a dream / you came to me / you were the sweetest apparition, such a pretty vision / there was no reason, no explanation / the perfect hallucination.

– I princip allt jag skriver om handlar om mina relationer på olika sätt. Och kärlek för det mesta. Jag är stolt över den låten. Det jag är bäst på som artist är nog framför allt harmonier och produktionen.

För fyra år sedan gav hon ut låten ”Léon” som hon skrev redan som brådmogen sextonåring. Titeln är hämtad från Luc Bessons våldsamma film från 1994, som hon i dag är starkt kluven inför.

– Men min låt handlar inte alls om filmen, jag vet inte vad den handlar om alls faktiskt, men jag gillar just produktionen och framför allt raderna: I watched him kiss her and it felt so boring / there must be something more than this, säger hon. 

– Jag tycker fortfarande det är en ganska bra textrad för en 16-åring. En som redan då insåg hur håglösa och repetitiva romanser kan bli. Vilken... besvikelse livet kan vara.

Du tillhör en generation som är långt mer öppen om era relationer än vad era föräldrar var som unga.

– Så är det definitivt. Det är så mycket i dag som har blivit normaliserat i samhället, men inte var det för trettio år sedan. Fast när jag turnerar i USA kan jag ändå känna mig väldigt utsatt i vissa områden, som i sydstaterna, svarar hon.

– Min flickvän följde med mig på en turné och jag var ganska angelägen då att inte visa att vi var ett par på flera av ställena vi besökte – vilket är en väldigt absurd känsla.

London är annorlunda, tycker hon.

– Folk är så mycket mer öppna i dag. Här skulle ingen hata någon av det skälet, vilket ju är en underbar sak.

Filmer och tidiga barndomsminnen återkommer i flera av hennes låtar. 

Foto: Michael Buckner/TT

– Jag minns så väl när jag var liten och man skulle gå och lägga sig på söndagskvällarna för att gå till skolan på morgonen, fast det var väldigt sommarljust ute och härligt, varmt och lyckligt. Det där krockade – allt som var så underbart och samtidigt en hemsk deppighet över att tvingas sova, minns hon och beskriver hur dessa minnen fortfarande fyller henne av en motstridig känsla av både melankoli, nostalgi och längtan.

– Den där känslan finns fortfarande som en... anima i mycket av det jag skriver. Även om det finns något positivt i mina sånger så finns det också något sorgligt, konstaterar Amber Bain och pratar sedan en lång stund om den Houstonfödda regissören Richard Linklaters film ”Boyhood” (2014) och de många scenerna i den som är svepta i ett både apelsinfärgat, rött, rosa och gult Texanskt skymningsljus.

– Den filmen är som en lång rad snapshots om den här pojkens uppväxt, men de ger mig ändå alltid gåshud. Den är så äkta, och trots många traumatiska händelser är filmen inte sorglig utan bara ... känsloladdad. Det är just det jag strävar efter i min musik.

Både glädje och nedstämdhet samtidigt – det som kallas bittersweet?

– Precis den känslan. Men alla mina låtar går faktiskt i dur, jag gör ingen depressiv musik. Jag gillar att skriva fruktansvärt sorglig musik - fast inte i moll. Min favoritlåt med Joy Division, ”Disorder”, är nog deras enda i dur, understryker hon.

– Jag vill verkligen inte göra folk förtvivlade.