Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-30 12:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/the-mamas-vi-sjunger-for-alla-som-kanner-sig-annorlunda/

Kultur

The Mamas: ”Vi sjunger för alla som känner sig annorlunda”

01:10. Det var en överlycklig The Mamas-trio som lämnade scenen som segrare.

För ett drygt år sedan hade de aldrig träffats. Nu har The Mamas vunnit Melodifestivalen – för andra gången. Livet har förändrats för trion som började som körsångare och slutade som svenska folkets favoriter.

En poäng. Så mycket skilde ettan från tvåan i lördagens final i Melodifestivalen. Till slut stod The Mamas som vinnare med låten ”Move” – och ingen i trion kunde riktigt tro det. Dinah Yonas Manna var den första av dem att förstå att de vunnit – hon satt och räknade poäng i huvudet.

– Det svartnade. Jag trodde att jag skulle svimma! Nästa sak jag minns är att vi är på scenen och John Lundvik stod på knä framför oss med Sångfågeln. David Sundin försökte intervjua oss på vägen dit men gav upp och började också gråta. Han kunde inte nå fram till oss.

Dinah Yonas Manna, Ashley Haynes och Loulou Lamotte träffades för första gången en lördag i februari 2019. De gick till ett bagel-ställe och fikade. Det var Paris Renita som fått i uppdrag att sätta ihop körsångare till John Lundviks bidrag i Melodifestivalen, och de fyra visste inte mer än att de skulle sjunga bakom honom. Med sju dagars varsel.

Fanny Nyanser, 8, och Vilja Isaksson, 8, fotograferas tillsammans med The Mamas.
Fanny Nyanser, 8, och Vilja Isaksson, 8, fotograferas tillsammans med The Mamas. Foto: Beatrice Lundborg

Minst av allt visste Ashley Haynes. Hon bodde i Washington och jobbade deltid på kontor och tog sångjobb vid sidan av. Vad ”Melodifestivalen” var hade hon ingen aning om, och hon hade inte ens hunnit lyssna på låten när hon satte sig på planet till Sverige.

– Jag är van vid att köra bakom folk, det här var bara ännu ett gig: ”Eh, okej, jag åker till Sverige, varför inte.” Jag hade fullt upp med att hinna packa och förnya mitt pass, säger Ashley Haynes.

Snart fick de klart för sig att de inte bara skulle stå bakom scenen och sjunga, utan scenen, som en del av numret. Med koreografi.

De repade in alltihop på några dagar och åkte till Lidköping för att tävla.

Ett par veckor senare hade de fyra körsångarna inte bara vunnit Melodifestivalen med John Lundviks ”Too late for love” utan också fått ett namn: The Mamas.

– Det spelade nog stor roll att vi fick ett namn. Hade vi bara varit fyra bakgrundstjejer hade vi nog inte fått samma buzz. Nu tror alla att vi var en grupp före Melodifestivalen, men vi kände ju inte ens varandra, säger Loulou Lamotte.

Före The Mamas jobbade Dinah Yonas Manna som sångare, körledare, och musiklärare. Hennes plan var att etablera sig som låtskrivare och plugga pedagogik, men...

– Men det här hände.

Loulou Lamotte spelade i bluescoverband, skrev och spelade in egen musik, och jobbade inom hemtjänsten sedan elva år tillbaka.

– Det är också en typ av underhållningsjobb som jag trivs väldigt bra med. Man ska få folk att må bra, ta hand om människor – det är exakt så jag känner med musiken. Och man får väldigt mycket tillbaka. Men just nu finns ingen tid.

Mest av allt förändrades livet för Ashley Haynes.

– Wow, det här är gigantiskt, tänkte jag när jag stod på scenen i Melodifestivalen. Händer det här? Jag hade bara gjort ett enda gig i en arena som körsångare, och det var över på en kväll. Den närmaste jämförelsen för mig var kanske ”American Idol”. När vi satt där med John och väntade på resultatet förra året lutade han sig mot mig och sade: ”Välkommen till Sverige.”

I september förra året lämnade hon familj och vänner i USA och flyttade till Stockholm. 

– Jag tror att jag valde rätt, haha! Det har varit svårt att vara borta från familjen, men det här är större än något jag kunde drömma om. Jag visste inte att The Mamas skulle bli något bestående i mitt liv, jag gjorde bara ett jobb – och nu är mitt liv uppochned, säger Ashley Haynes.

Foto: Beatrice Lundborg

Är ni lika som personer?

– Nej!, säger Loulou Lamotte.

– Ja och nej. Vi är lika på alla sätt som spelar roll. Vi är starka, vi är trygga i oss själva, vi tycker att det är viktigt att vara stolt över den man är oavsett om man passar in i normen eller inte. Vi har haft nejsägare runtomkring oss men bara fintat bort dem och fortsatt röra oss framåt, säger Dinah Yonas Manna.

Känner ni att ni bryter mot normer när ni ställer er på scenen?

– Gud ja, hela tiden. Det här med att bryta normer betyder inte att man måste se ut som vi. Det är inte att vi skapar en ny norm. Vi vill att alla som känt att de inte hör till, kan förstå att man kan vara den man är och ändå räcka till, säger Dinah Yonas Manna.

– Vi står där för alla som känner sig annorlunda, som kämpar, säger Ashley Haynes.

– Jag tror inte att folk var redo för det här tidigare, men nu är de det. Att se något starkt och vackert på scenen. Något annorlunda, säger Loulou Lamotte.

Att de skulle ställa upp i år igen var inte självklart, säger Dinah Yonas Manna. Efter förra årets tävling hoppade gruppens grundare Paris Renita av på grund av tidigare engagemang, och trion bestämde sig för att bara göra Melodifestivalen igen om de hittade rätt låt.

– Vi var tvungna att tro på att den kunde vinna, och att den kunde ge folk något, att det inte bara var för vår egen skull, säger Dinah Yonas Manna.

”Move”, skriven av Melanie Wehbe, Patrik Jean och Herman Gardarfve, var den låten. Och visst kunde den vinna.

Nu väntar Eurovision song contest för The Mamas – för andra året i rad. Förra året var de sidekicks, nu ska de inta scenen själva inför en massiv europeisk tv-publik.

– ”Too late for love” var fullt ut Johns låt. Vi är inte ens med och sjunger på skivan, bara live. Utan honom hade vi inte funnits, en cirkel slöts verkligen i lördags, säger Loulou Lamotte.

I fjol kunde ni bara glida med?

– Vi gjorde någon enstaka intervju i Tel Aviv, annars kunde vi ju ta det lugnt, säger Loulou Lamotte.

– Vi gick och solade, satt på terrassen och myste med drinkar, säger Dinah Yonas Manna.

– Tog bilder på stranden och skrev saker i sanden, säger Ashley Haynes.

– Vi hade conga lines i greenroom i Tel Aviv under programmet, det var som en fritidsgård för vuxna, säger Dinah Yonas Manna.

Nu blir det hårdare arbete. Numret ska finslipas inför Eurovision, och trion ska ”repa, repa, repa, rinse and repeat”, som Ashley Haynes uttrycker det. I maj är det dags att tävla.

– Det bästa är att lära känna folk, få höra deras historier, vilken grej! Det känns som ett musikaliskt sommarläger, säger Dinah Yonas Manna.

Senare i år blir det bland annat sommarkonserter och en julshow på Maximteatern i Stockholm.

– Vi måste fortsätta jobba tillsammans medan vi har momentum. Vi har bara skrapat på ytan än så länge, det finns så mycket vi måste göra musikaliskt. Jag är redo för vad som än händer, säger Ashley Haynes.

Kajsa Haidl: The Mamas bröt sex års mansdominans