Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-08 02:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/the-square-ar-det-storsta-som-hant-svensk-film-sedan-bergman/

Kultur

”The square” är det största som hänt svensk film sedan Bergman

Illustration: Stina Wirsén

Den 28 maj motttog Ruben Östlunds ”The square” Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes. ”Han är Sverigebäst på jobbiga frågor och obekväma situationer”, skriver Helena Lindblad.

Den galaklädda filmeliten fyllde imposanta Grand Théâtre Lumière till sista plats. Den 70:e upplagan av Cannes filmfestival gick mot sitt slut. Guldpalmsjuryns ordförande Pedro Almodóvar tronade på scenen, flankerad av kändiskollegor som Juliette Binoche, Will Smith och Jessica Chastain. Det var sista natten med festivalgänget 2017. Business as usual, utom för Sverige som med ”The square” för första gången på evigheter fått en plats i världens mest prestigefulla filmtävling. 

Ruben Östlund hade i åratal pratat hål i huvudet på alla som velat höra på om sina Cannesambitioner. Nu satt han i jättesalongen och försökte se avspänd ut i sällskap med bland andra den Bondsnygga dansken Claes Bang, som spelade förstafiolen i filmen tillsammans med ”The handmaid’s tale”-stjärnan Elisabeth Moss. 

De två utgör en självlysande duo i Östlunds engelskspråkiga, lyxigt iscensatta kulturvärldssatir ”The square”. En film med udden riktad mot pretentioner och ojämlika maktrelationer. Här fanns vinkningar till debatter om såväl Kulturmannen, tiggeriet som ökat utanförskap. 

Ur ”The square”.

Östlund och hans team hade fått mycket uppmärksamhet under festivalen, inte tu tal om det, men många kritiker hade varit njugga mot själva filmen och tyckte att den var för lång. Inte minst vissa fransmän.

En efter en räknades de förhandstippade namnen upp. Sofia Coppola får regipriset för ”The beguiled”, check. Ryssen Andrej Zvjagintsev får jurypriset för sitt stenhårda skilsmässodrama ”Saknaden”, check. Det hyllade aidskampdramat ”120 slag i minuten” föräras juryns stora pris, check.

Ingenting till ”The square”, alltså. Eller? När Almodóvar, på sin charmigt brutna engelska ropade upp ”Rooben Ostlond” och ”The square-ee” stannade Filmsverige. Många med mig nöp sig i armen. Var det verkligen sant? Det var först när den saliga svensken lyckades få hela jättesalongen att dela hans glädje med ett episkt, kollektivt ”scream of happiness” som det kändes verkligt. Till och med lätt uttryckslösa herrar i smoking som David Lynch sågs värdigt stämma in i vrålet.

Man glömmer aldrig den spektakulära societetsmiddagen där en halvnaken performancekonstnär spelar apa

Guldpalmen till ”The square” är det största som hänt svensk film efter Bergman, i alla fall när det gäller priser. Sjutton år tidigare fick Östlunds mentor Roy Andersson signifikativt nog juryns pris för sin ”Sånger från andra våningen”. Men Östlund är bara den andra svenska regissören någonsin i historien som fått en Guldpalm sedan Alf Sjöberg prisades för ”Fröken Julie” 1951. 

Inte heller i Sverige föll Guldbaggejuryn pladask för den svenska Guldpalmsvinnaren utan utsåg Tarik Salehs ”The Nile Hilton incident” till årets bästa svenska film. Ruben Östlund blev inte profet i sitt eget land utan fick nöja sig med en regibagge.

Man kan hissa eller dissa ”The square” men knappast vara likgiltig. Vissa scener glömmer man aldrig, som till exempel den spektakulära societetsmiddagen där en halvnaken performancekonstnär spelar apa. Det som börjar som en till synes rätt festlig provokation i gränslandet mellan natur och kultur, mellan det civiliserade och det primitiva, slutar i chock.

Det är en film som väckt starka känslor och skapat kontroverser, inte minst sedan en verklig konstnär, argentinska Lola Arias, i samband med Oscarsgalan hävdade att Ruben Östlund ”stulit hennes namn” och använt det i filmen. Tajmningen var förstås också suverän, Sverigepremiären kom bara några månader innan kön och makt blev stekheta debattämnen inom framför allt kultur- och medievärlden.

Lusten att provocera är just det som är Ruben Östlunds superkraft, hans signum, som regissör. Han har genom hela sin filmografi – med filmer som ”De ofrivilliga, ”Play” och ”Turist” – blivit Sverigebäst när det gäller att väcka känslor, ställa jobbiga frågor och iscensätta situationer som är så obekväma att de hela tiden skapar debatt om hur vi egentligen levde i grupp på 10-talet. 

Läs mer. Högsta betyg för ”The Square”