Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-31 12:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/the-trip-to-greece-en-imitationsorgie-med-antiken-som-fond/

Filmrecensioner

”The trip to Greece” en imitationsorgie med antiken som fond

Rob Brydon och Steve Coogan i ”The trip to Greece”.
Rob Brydon och Steve Coogan i ”The trip to Greece”. Foto: Andy Hall

Fjärde gången gillt för den brittiska komikerduon som har lyxätit, grälat och imiterat sig genom Europa. Sista resan följer i Odysseus kölvatten i Grekland. Det är lite tomt denna gång men värdigt. Inget kan få så tyst på två eviga, engelska skolpojkar som lite antik spanking.

”Sjunger du 'Grease' nu för att vi är i Grekland (Greece)…? Du vet att det inte finns någon koppling va?” Steve Coogan kastar en klentrogen, lätt illamående blick på Rob Brydon, som obekymrat fortsätter att nynna Barry Gibbs musikalklassiker medan jeepen slingrar sig upp mot Aristoteles grav.

Den fjärde och sista av Winterbottoms filmer om två medelålders komiker som för en tidnings räkning åker runt och äter på fantastiska restauranger medan de tjafsar, citerar klassiska verk, spanar in servitriser och, framför allt, imiterar kända skådespelare – följer i Odysseus kölvatten: från Troja, där Brydon reciterar inledningen av Illiaden och konstaterar att tio år är för lång tid att campa, till Itaka, där hustrun Sally väntar som en annan Penelope medan Coogan som vanligt går rakt in i tomheten.

Så bra som deras komiskt melankoliska första resa genom Yorkshire, kryddad med en trovärdig grundkonflikt samt Coleridges och Wordsworths poesi (som de verkade förstå) blir det aldrig igen. Den själlösa tvåan i Italien följdes av en lite piggare i Spanien, för när ett skämt upprepas tredje gången blir det ju liksom roligt igen.

Och fjärde gången? Tja. Tomt men värdigt. Det känns att de är färdiga.

Bilar, båtar, hotell och lyxmiddagar langas fram med avundsvärt pre-corona-lättsinne medan de rutinmässigt detroniserar varandra: Vem av dem kan fortfarande bära upp en t-shirt med tryck? Vem som gör den roligaste tolkningen av Ray Winston som cockneytuggande Henrik VIII? 

Ungefär en gång per film hugger de djupare och med mer precision. (”Vad är du mest stolt över i livet?” ”Mina Baftanomineringar.” ”Själv skulle jag säga mina barn.” ”Ja, du har ju inga Baftanomineringar, så…” ”Men du har, intressant nog, barn…”) Sedan tramsar de vidare.

Försonas gör de lyckligtvis inte annat än glimtvis. Det är som Stockholm vs Göteborg: olösligt. Brydons fyndighet motarbetas konstant av Coogans ironi, samtidigt som den förre hela tiden kan lägga krokben för den senare eftersom han helt enkelt är gladare och inte en patologisk snobb. 

Det är också konflikten som räddar deras långdragna, nästan outhärdliga imitationsorgier. Rob bejakar dem som konstform (nu med stöd av Aristoteles) medan Steve föraktar dem, utan att en enda gång lyckas avstå ifrån att försöka övertrumfa sin irriterande kollega.

Avgår med segern gör ingen. Eller jo Grekland, som de till skillnad från de andra Medelhavsländerna inte lyckas förlöjliga en enda gång. Inget kan få så tyst på två eviga, engelska skolpojkar som lite antik spanking.

Se mer. Tre andra filmer av Michael Winterbottom: ”Välkommen till Sarajevo” (1997), ”24 hour party people” (2002), ”Tristram Shandy (2005).

Läs fler filmrecensioner i DN