Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-02 02:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/the-weeknd-ar-lika-begavad-men-har-blivit-mer-bekvam/

Skivrecensioner

The Weeknd är lika begåvad men har blivit mer bekväm

Foto: Anton Tammi

The Weeknds självdestruktiva artistpersona är så oföränderlig att texterna blir förutsägbara och musiken får dra hela lasset. Och den håller bara delvis.

Det är inte ovanligt att artister skapar en persona i sin musik, en ställföreträdare för jaget, någon att gömma sig bakom. Det är praktiskt, det ger en plattform för kreativitet, en verktygslåda för låtskrivande. Fenomenet är extra tydligt i genrer där normen är att ta ett artistnamn, som hiphop, men förekommer i all popmusik.

Personaskapande kan bli något väldigt intressant och personligt – David Bowies 70-tal är typexemplet – men det kan också leda till slapphet, att artister fastnar i en roll och inte orkar utvecklas.

Det sistnämnda stämmer i hög grad för Abel Tesfaye, alias The Weeknd. När han debuterade för nio år sedan med det magnifika mixtapet ”House of balloons” var han djupt originell. Ingen annan R&B-sångare hade en persona som var så dekadent, sorgsen och mystisk. Det var omöjligt att inte bli fascinerad av honom.

The Weeknd har sedan dess gjort en resa både i musikaliskt uttryck och kommersiell framgång. Sedan 2015 års genombrottsalbum ”Beauty behind the madness” har han tillhört toppskiktet bland hitmakare. Samtidigt har han hållit hårt i sin artistpersona, den har inte förändrats ett dugg. Han var nära att börja utvecklas åt ett mer vuxet och harmoniskt håll på 2016 års ”Starboy”, men backade genast på uppföljaren, ep:n ”My dear melancholy”.

The Weeknds persona är denna: en ung man som kommer från en hård miljö, med kriminella vänner och kallt hjärta, men med drömmar om att lämna trista Toronto för soliga Los Angeles och bli framgångsrik i underhållningsbranschen. Han lyckas, men har en oändlig distans till allt och är full av självhat.

Han flyr från sin inre tomhet genom att missbruka sex och droger, håller alla kvinnor på avstånd, samtidigt som han är en känslig kille innerst inne och längtar efter närhet. Men han är inte förmögen att ändra sin livsstil, allt går i en cirkel: hedonism och promiskuitet, resignation när en relation går åt skogen, ångest när han saknar exet, kortvarig lycka när hon tar honom tillbaka, därefter längtan tillbaka till det spännande och gränsöverskridande.

Så ser det ut i låt efter låt, skiva efter skiva. Hur mycket som är självbiografiskt är inte intressant, The Weeknd har blivit en vandrande kliché. Hans låttexter är så förutsägbara vid det här laget att de blir osynliga. Vilket gör att musiken får dra hela lasset för uppmärksamheten. Och ”After hours” är bara delvis intressant musikaliskt.

Den oväntade injektionen av UK garage som hördes på ”Wasted times” häromåret får sin fortsättning på ”Too late” här, och ”Hardest to love” utvecklar klubbnostalgin genom en dos himmelsk breakbeat. Även titelspåret har fräsch produktion, mörk suggestiv disco. Men i övrigt består skivan av samma mönster som har gällt sedan 2015: en mix av darrig sång, fläskiga 80-talssyntar och traptrummor, plus ett par bilradiosinglar inslängda för säkerhets skull.

The Weeknd har kvar sin begåvning, han har bara blivit mindre ambitiös, mer bekväm.

Bästa spår: ”Hardest to love”, ”After hours”

 

Läs fler musikrecensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, till exempel om Arcas tänkta piratradiosändningar från yttre rymden.