Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-22 19:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/therese-uddenfeldt-varfor-ska-man-hoppas-pa-ett-liv-pa-en-planet-av-sopor/

Kultur

Therese Uddenfeldt: Varför ska man hoppas på ett liv på en planet av sopor?

Bild 1 av 2
Foto: Sandra Qvist
Bild 2 av 2 Therese Uddenfeldt.
Foto: Emil Malmborg

Poeten Jonas Gren anklagar andra författare för uppgivenhet och efterlyser mer hopp i klimatdebatten. Men att ge upp hoppet kan vara det mest konstruktiva man kan göra, skriver Therese Uddenfeldt.

Jonas Gren målar upp en motsättning mellan uppgivenhet och fortsatt kamp, och undrar varför det bara finns två sätt att förhålla sig till planetens framtid (DN 10/9).

Det gör det inte. Jag kan på rak arm räkna upp sex olika attityder, och de är säkert många fler.

1) Roy Scranton-sättet: Det är kört. Så nu tänker jag leka med min dotter och skriva poesi. (Acceptans och passivitet.)

2) Deep adaptation-linjen: Ja, det är nog kört. Så det är dags att börja prata allvar: Hur behåller vi det vi värderar högst? Vad måste vi ge upp? (Acceptans och aktivitet.)

3) Anarkoprimitivism: Det är inte tillräckligt kört. Vi måste påskynda kollapsen för att rädda vad som räddas kan. (Radikal acceptans och aktivitet.)

4) En stor del av miljörörelsen: Det är inte alls kört. Omställningen är möjlig. Kom igen! (Förnekelse och aktivitet.)

5) Politikerna: Det ser väldigt allvarligt ut, så vi låtsas göra någonting åt saken. (Hyckleri.)

6) Ekomodernism: Krisen är i själva verket en möjlighet. Vi kan använda människans makalösa förmågor till att skapa ett fantastiskt antropocen. (Ingen kommentar.)

Jonas Gren Foto: Pontus Lundahl/TT

Frågan är alltså inte alls så binär som Jonas Gren beskriver den. Men jag tror att han också har fel på en mer fundamental nivå. Han påstår att de hopplösa redan har bestämt sig för hur det kommer att gå (åt skogen) och därför kan de bara ha en enda bild i huvudet.

Jag anser att det är precis tvärtom. Det är den som hoppas som bara har en bild i huvudet. Den sjuke hoppas på att bli frisk, körskoleeleven vill klara uppkörningen, och jag hoppas att skrivaren ska funka fast jag har tryckt på print tre gånger utan att något händer. Vi är alla tre låsta vid den enda sak vi hoppas på: en friskförklaring, ett körkort, en utskrift.

Men när man släpper förväntningen på att verkligheten ska vara på ett visst sätt, öppnar sig tanken för alla möjligheter. Precis som Jonas Gren önskar. Det kan gå si, eller det kan så. Eller kanske på ett tredje eller fjärde sätt!

När jag föll ner på den där absoluta bottenplattan av uppgivenhet, kunde jag ge upp alla förväntningar på vad livet ”ska” innebära. Det var en lättnad. Vad som också hände, var att jag kunde se klarare.

Plötsligt blev det tydligt att vi lever i ett felslut. Den framtid de flesta hoppas på, är ju en fortsättning på den här tillvaron. Vi ska upprätthålla en giftig, dödlig och djupt störd civilisation som går ut på massutrotning, utarmning av livsmiljöer, uttömning av jordens resurser och ständigt ökande mängder avfall. Drar man det till sin spets, lever vi till slut på en planet som är tom på liv men full av sopor.

Och då undrar jag: Varför ska jag hoppas på det? Varför ska jag sätta min tilltro till en kultur där människan och hennes galärslavar – kon, grisen, hunden – så sakteliga tränger ut den sista levande, vilda natur som finns kvar? Där vi i stadig takt förvandlar liv till död?

Jag tror att Jonas Gren måste fundera ett varv till på vad han egentligen menar med ”hopp” och ”hopplöshet”. Exakt vad vill han att vi ska hoppas på? Och är det verkligen uppgivet att önska en annan slags civilisation än den dödsmaskin vi sitter inlåsta i?

Läs mer: Jonas Gren: Vad vet författarna om klimathotet som vetenskapen har missat?