Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-27 12:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/thorsten-flinck-det-mesta-har-varit-sorgligt/

Kultur

Thorsten Flinck: Det mesta har varit sorgligt

Foto: Magnus Hallgren

När Thorsten Flinck antogs till scenskolan var han den yngsta eleven någonsin. I dag är han en av våra mest kända och skandalomsusade skådespelare.

”Vi ska tillhöra de missanpassade”, säger han till DN:s Matilda Gustavsson.

Under mina taxifärder till och från Thorsten Flincks stuga drar chaufförerna historier om honom. Om vansinniga resor och springnotor.

– Ett tag var han portad på Taxi Stockholm. Det fanns ingen av oss som inte blivit blåst av Totte, säger en av dem och plötsligt känns Sverige och huvudstaden så liten. Som i en kollektivroman. Alla har sina välbekanta roller och byns bad boy heter Thorsten Flinck – vår egen hopplösa och oföränderlige bedragare.

Men den här hösten har han gett ut en av de ärligaste självbiografier jag någonsin läst.

Inuti hans bok, som pryds av ett svartvitt foto, av en sexig och farligt rökande teaterman, är det nämligen andra människors vittnesmål som tar störst plats. Ofta är texterna skrivna av kvinnor och inte sällan lägger de krokben för huvudpersonen:

Thorsten Flincks mor Karin blev gravid efter en semesterflört i Paris, och i hans egen skapelseberättelse var hon kall. Medan tvillingbrodern, som redan i magen lagt beslag på all näring, fick mammans kärlek hotades han själv med fosterhem och historien är känd från otaliga intervjuer. Tills han plötsligt liksom blir avbruten av sin kusin Agneta Brewster: ”hon påstår att allting var tvärtemot mot vad jag säger. Hon påstår att när Richard och jag var små var det jag som var i första rummet. Jag vet inte vad jag ska tro. Det är möjligt att jag har inbillat mig”, skriver Thorsten Flinck.

Hon fortsätter: ”Jag tror att Thorsten berättat historien om sin barndom så många gånger att han själv tror på den, den är hans sanning. Det är ju lättare att rättfärdiga sitt missbruk om han har haft en hemsk barndom, men jag tror att hans missbruk, i alla fall från början, var en självmedicinering för den diagnos han aldrig fick. När det började gå illa för Thorsten var Karin helt förstörd. Jag tror att hon till slut inte ville leva längre. Hon kämpade mot cancern i början, men sedan gav hon upp. ”

Jag läser hennes berättelse. Och Lena Endres, som minst sagt komplicerar Thorsten Flincks bild av att det var Ingmar Bergman som utlöste missbruket, som puttade honom över en kant. Och Eva Röses, som i perioder tog hand om honom dygnet runt, och Annika Jankells, som har uppfostrat hans två barn. Och under läsningen av deras texter tänker jag på andra stora kultur- och teatermän i Sverige. Vem av dem skulle ens komma på tanken att ocensurerat släppa in ett ex i sin självbiografi?

Och vilka svek och sunkiga detaljer, bortom de där löpsedelsuppenbara som följer på missbruk och hemlöshet, hade visat sig då?

– Ska man skriva om sitt liv får det inte vara en i mängden av alla runkande memoarer. Ingen jävla dildo som ska köras upp, säger Thorsten Flinck.

Vi sitter i en taxi på väg till TV4-huset. Morgonsoffan.

– Anledningen till att jag skrev var ekonomisk. Jag behövde pengarna. Men sedan tog något annat över. Om boken ändå ska ut måste den ha så högt konstnärligt värde som möjligt. Och då kom jag på att jag måste ta in andra människor. Jag vet att jag inte är ensam ansvarig. Eller, jag är ansvarig för alla mina handlingar – det är jag som valt att göra dem, eller inte göra dem när jag borde, när jag hade chansen. Men handlingarna kom ur situationer där också de här människorna fanns…

– Även om ingen finns kvar i mitt liv nu, som det blir när det enda man gör är att missbruka och arbeta, så har jag, Thorsten Flinck, blivit till tillsammans med dem. Och då ska de vara med.

Hur var det att läsa deras texter?

– Det var inte så kul. Men det hade jag inte väntat mig heller.

Många uttrycker också kärlek.

– Ja. Jo.

Thorsten Flinck är dyslektiker. Han har skrivit sin bok genom att tala fram den. Och texten är – tack vare rockjournalisten Håkan Lahger – en så exakt återgivning av hur han pratar att hans röst bor i bokstäverna.

– Mitt tal är en blandning av Dramaten-akademiska och av pundarspråket, som jag har fått efter alla år som narkoman, säger han och gör en imitation av en a-lagare född på 60-talet.

Mamman Karin Flinck hade egna teaterdrömmar, som blev omöjliga med två pojkar att ta hand om. Men när tvillingarna fyllde fyra tog hon med dem för att se ”Klas Klättermus” på Dramaten.

– Ofta frågar folk om det där besöket: det måste ha varit omvälvande? Nej, det var inte stort och inte litet heller. Det var bara så att jag hittade hem. Jag hade väl gått runt och knackat på lite olika dörrar: Bor jag här? Eller här? Och när svaret var ja var det varken roligt eller ledsamt, det bara var.

Han uppmuntrades av sin mamma, tog lektioner under hela tonåren och blev den yngste någonsin att komma in på Scenskolan. Slog igenom på Dramaten, satte upp hyllade föreställningar; ”Tre systrar”, ”En handelsresandes död”, ”Fadren”. Under lång tid drev han den egna teatern Plaza och utnämndes ständigt till ”geni”.

– Det var hemskt för jag visste att jag var usel. Det tog tio år innan jag kunde skådespela. Hela jag är ett enda trassel av känslor och ändå vägrade jag länge att bli ”teknisk”. Det lossnade först när jag tog beslutet, när jag började drilla mig själv i att bli en tankens teatermänniska.

Hur då?

– Jag började för första gången i mitt liv att läsa. En av de första böckerna var ”Sedernas historia”, om vilket årtal man slutade snyta sig i bordsduken och så vidare. Och det, kännedom om världen, har allt med teater att göra.

Det du kallar att ”jobba utifrån och in”.

– Ja. Du förändrar scenerierna för att nå något som är sannare. Utifrån och in.

Du skriver i boken om din metod, att ”därför skulle kbt-terapi skulle passa mig utmärkt”. Varför?

–  Eftersom att jag blir som rummet är, om det är skitigt och stökigt blir jag sådan.

Tänker du att det gäller privat också?

– Antagligen. Du vet, jag hyllar händelselösheten. Jag älskar traditioner. Julen. Men den är omöjlig. Det är svårt att få till sådana saker när man är som jag och det inte finns något före och inget efter utan bara ett nu, säger Thorsten Flinck om en av sina många motsättningar.

Han har de senaste decennierna levt i ett kaos på över femtio adresser, och periodvis i olika trappuppgångar. Men i sitt förhållande till nuet är han en pedantisk person. I sina föreställningar är han i ögonblicket intill upplösning. Under våra intervjuer är han noggrann och nästan tvångsmässig. Måste flytta en kaffekopp som ”står fel” och kan inte byta samtalsämne innan det förra är tömt.

Han noterar så fort en ny känsla drar genom mig (”vänta, nu hände något, du invände”) och den uppmärksamheten är både invaderande och smickrande. Jag kan ana förmågan han har att se dolda spår hos sina skådespelare, som varit hans omtalade storhet som regissör.

– Jag kan avläsa folk omedelbart. Men jag är helt blind inför mig själv och det är på en nivå att det är löjligt – jag är efterbliven. I eftertankens kranka blekhet ser jag vad jag gjort men aldrig i själva situationen. Jag minns en gång när det blev dålig stämning med en sminkös. Jag förstod inte varför förrän Claes Månsson sa att ”du stod ju och tog dig på kuken hela tiden medan ni pratade”. Jag blev chockad. Då var jag tjugotre. Nu är jag femtiofem. Och sådant händer fortfarande.

Men du ser dig själv när du står på scenen?

– Ja.

Då kan du ju uppenbart skärpa dig.

– Som sagt, det tog tio år att bli en bra skådespelare, att fostra mig själv till tanken. Kanske skulle jag kunna göra detsamma privat, om jag satsade fullt ut. Men det är för sent för mig i livet. Jag är redan offside.

Thorsten Flinck förkroppsligar kanske mer än någon annan det gamla (och alltid manliga) teatergeniet: han vars stora frihet hade ett högt pris för omgivningen och i vissa fall även för honom själv.

– Det var äckligt vad mycket vi svinade alltså. Men nu för tiden har ju teatern blivit precis som resten av samhället och alla ska leverera, leverera, leverera. Att som skådespelare gå upp klockan åtta, ta taxi till teatern, repetera till halv sju, sitta i sminket, spela och sedan åka hem och lägga sig. Det sägs vara professionellt. Men allt som är kvalitet kräver tid. Jag älskar när en skådespelare tar om trettio gånger, när hon gör fel om och om igen. Men i dag kallas det att ”göra bort sig”.

– Teatern ska vara en fristad. Som medeltida kyrkor, det var dit pojken som snott ett bröd på marknaden sprang. Vi ska höra till de utstötta och missanpassade. Allt det som är tillkortakommanden där ute, allt vi fått höra var fel på oss sedan barnsben, det är sådant du kan använda dig av. Du kan nästan bli vacker inför dig själv.

Taxin har släppt av oss på TV4. Studiosalen är så stor och tom att den ombonade morgonsoffan i mitten ser ut som en söt miniatyr, en tittskåpsscen. I den sitter ett gäng tv-ovana gäster och skrapar trisslotter.

Innan det bryts för reklam. Thorsten Flinck tar plats i den lilla soffan och när intervjun om arbetet och missbruket är över säger en av programledarna om boken att det hela är så obeskrivligt sorgligt. Inget mer. Thorsten Flinck nickar tyst och reser sig. Jag reagerar på situationen som inför ett tabu – antagligen för att något av det mest förbjudna i vår tid är att tala om ett liv som olyckligt. Men efteråt håller Thorsten Flinck inte med om min tolkning.

– Du tänkte att han dömde mig. Men han gjorde inte det. Han pratade inte om mig utan om det som hänt. Mitt liv har varit så mycket smärta. Och rätt roligt ibland. Saken är ju att jag är ångestriden, och samtidigt sorglös, det finns ett barn i mig som aldrig förändras, som är exakt samma. Men mest har det varit sorgligt. Det är ingen åsikt hit eller dit. Det är sanningen. Man måste få säga sanningen.

I självbiografin beskriver Thorsten Flinck sig själv som en bokstavsunge som aldrig fick någon diagnos (förrän som vuxen, helt nyligen, adhd). Som slussades runt mellan obs-klasser och drogs till mörkret.

– De andra killarna gillade alltid samma tjej, och jag fattade inte. Jag tyckte i stället att hon med munsåret var vacker. Det svårt ansatta munsåret hon hade, det som vätskade och var fullt av var.

Han uppehåller sig ofta vid sådana detaljer, broderar ut dem.

– Jag vet att det låter fascistiskt, men kroppar är äckliga. Jag har haft sju månader nu av att inte se mig själv naken. Om jag måste duscha släcker jag. Sådana perioder kommer och går. Och i dag ser jag ju att flickan med munsåret talade till mig för att det var jag. Så liten jag var förstod jag att det hade med mig att göra.

Missbrukstendensen fanns med honom tidigt i barndomen då han frossade i gräddbakelser. Som följdes av anorektikern, tränings- och sexmissbrukaren. Morfin för att komma bort och amfetamin för att komma ”till” världen. Han säger att det inte finns några enkla svar på varför han valde drogerna, men att han börjat se mönster. Som det stora självföraktet som gör att han inte anser sig förtjäna goda saker. Och därför blir destruktiv när dörrar öppnas och han får nya chanser, vilket ofta har hänt.

Ingrid Dahlberg, dåvarande teaterchef på Dramaten, skriver i boken om hur hon till slut tar sig in i hans lägenhet: ”Det har aldrig hänt, varken före eller efter, att jag åkte hem till skådespelare för att be dem att bättra sig. Men det hände med Thorsten.” Under några år ville de största teaterhusen i USA och Europas ha honom som regissör. Nationaltheatret i Oslo lovade att han skulle få Liv Ullmann och Sverre Anker Ousdal i ensemblen om han kom till dem: ”Det är så stort. Liv och Sverre! Jag åker till Oslo för att prata och planera. Jag super hela natten på Grand hotell, pissar utanför sceningången till teatern och beter mig som ett svin”, skriver han.

Introduktionen till morfin är lika tanklös och börjar med att en läkare ordinerar max tre tabletter om dagen. ”Följer du inte dessa direktiv blir du beroende, säger han och går igenom medicineringen väldigt noga. Det går inte att missförstå honom. Jag tar sex tabletter på direkten.”

– Det är så det destruktiva går till. Det finns inget beräknande utan det bara händer, ett plötsligt motorstopp. Om man varit mer om sig och kring sig och haft den minsta framförhållning hade man åtminstone kunnat förbereda sig. Haft med sig en extra dunk bensin eller något. Men jag körde alltid utan.

I hela kulturen finns också sedan länge en lockelse i självförstörelsen. En skönhet. Thorsten Flinck drogs tidigt till den romantiken. Han ville vara Bo Teddy Ladberg i ”Kvällsöppet”, som alltid såg sliten ut: ”han med ringar under ögonen, som kör så länge han orkar. Den utbrände som i förlängningen är en missbrukare och i sin ytterligare förlängning döden. En man som jag väldigt tidigt glorifierar”. Inne på pojkrummet lekte han tv-show och gav sig den rollen själv, som ”trasig och samtidigt vacker”.

– Som barn såg jag direkt när en människa hade verklig ångest. Och det var så fint. Jag kunde betala för att få vara i närheten. I dag så har jag gått mer än hela varvet och jag har så mycket ångest i mig att det är obeskrivligt.

Kan du känna dig lurad av rebellmyten?

– Nej. Jag säger ofta att alla dyrkar rebellen men när de möter honom eller henne på gatan tittar de bort. Men jag tror ändå inte att jag kunde ha levt mitt liv på ett annat sätt.

Thorsten Flinck har likt många konstnärer använt sina erfarenheter i skapandet. I hans tolkning av Eugene O’Neills ”Lång dags färd mot natt” ersatte han dialog med en dans, en koreografi mellan mor och son, spelad av Marie Göranzon och Mikael Persbrandt. Mamman använder sin reumatism som en förevändning för att fortsätta missbruka morfin. Sonen försöker komma nära sin mor genom dansen som slutar med att han kysser henne.

Nils Schwartz skrev i Expressen att ”det är en av de starkaste scener jag någonsin sett i en teaterföreställning, en oidipal urscen som utstrålar dödskamp snarare än erotisk hetta och vars nakna ångestladdning tar andan också ur åskådarna”.

År 1999 tog Thorsten Flinck en överdos. Han hittades livlös vid Katarinahissen men återfick mirakulöst medvetandet. Hösten som följde satte han själv upp ”Maskeraden”, Sven Delblancs pjäs om Gustav III. Han hade alltid känt sig besläktad med kungens ensamhet och besatthet och förlorade sig i rollen: ”Jag har gråtattacker på fem minuter och det bildas myter och legender kring föreställningen, folk kommer för att se mig dö. Vissa verkar tro att jag ska ta livet av mig på scenen under den sista spelningen den 16 december.”

Också för kritikerna börjar människan och konstnären allt mer smälta samman. I självbiografin skriver Leif Zern om hur Thorsten Flincks storhet hänger ihop med hans utstrålning, hans persona: ”och den gestalten är ett slags konstverk i sig”.

I offentligheten har de två rollerna samverkat. Under hans värsta perioder av missbruk har de ständiga geniförklaringarna förstärkt den tragiska berättelsen. Och när han gång på gång har rest sig igen inför publikens ögon så upplever många att samma genuina smärta har laddat teatern – och förhöjt den.

Jag vill prata med Thorsten Flinck om det. Om finkulturens komplicerade relation till äkthet och verkligt lidande, som han själv upplevt inifrån.

 

Jag nämner David Lagercrantz ”Sommar” i P1, där han beskrev hur gästerna kring hans berömda far Olof Lagercrantz middagsbord inte bara var den förväntade eliten utan ofta a-lagare och andra marginaliserade människor. Thorsten Flinck suckar som om ämnet är uttjatat.

– Oj vad många snittar jag åt hemma hos dem. Vi visste alla att han och flera andra hämtade energi ur utsatthet. Så var det. Men faktiskt inte på ett obehagligt sätt. Han hade en enorm empati, jag tyckte mycket om honom.

Vi sitter i hans hem, en hyrd stuga med ett rum. Jag har tagit med mig pad thai och två kanelbullar från en bensinmack som vi äter med en träningsbänk som bord.

I ett hörn står liten tv på med nyheterna. Donald Trumps ansikte. Vi pratar om det faktum att han kan bli president.

–  Hela tricket är att han visar att han är människa. Han har blivit både folkets man och elitens man, som jag. Jag har blivit omtyckt av arbetarklassen eftersom att jag alltid talar till dem i min teater. Och jag är stundtals oerhört älskad av överklassen som använder mig.

Hur menar du?

–  Jag fungerar som rening för dem. De går runt med sorg och ensamhet och förmår inte tömma sig och de vill också få gå sönder och så köper de biljetter till mig. Den sortens människor, de allra flesta, är i första hand iakttagare, inte deltagare. De har slutat leva. I stället har de koder för allting. Schabloner. Man ler. Man lägger huvudet på sned för att det betyder att man lyssnar.

Själv kör Thorsten Flinck utan manus. Han lutar sig aldrig mot artigheter och fraser. Han vill inte, och han kan inte. Men det gör också att varje ny situation är oförutsägbar och hotande, den kräver närvaro. Just därför är karriären som musiker, som alltmer blivit hans huvudsyssla, avlastande: en låt är kortare än en pjäs och ”då är det svårare att hinna brinna upp”. Han säger också att han har börjat ana en nykterhet.

– Har man gått på så tunga droger som jag så blir man först nykter och sedan nykter och sedan nykter. Jag är inne på andra ledet just nu. Jag har använt narkotika för länge för att det ska ge mig något. I bästa fall kommer ett eko från något som en gång var. Jag vill inte fortsätta riskera livet. Och jag skulle vilja göra mina barn stolta.

– Just i kväll har jag inget sug, men i morgon klockan två kan det komma så starkt att jag måste hålla i mig för att stå upprätt. Då finns bara att springa på flera möten varje dag. Och kämpa en timme i taget. Okej. I morgon går jag och köper morfin men inte i dag.

Så fort maten är slut går Thorsten Flinck ut i köket med pinnarna och plastlådorna. Jag brukar slänga dem. Men han börjar diska. Jag sitter kvar i soffan och väntar. Han diskar länge och slamrande.

– Jag har aldrig diskat innan. I alla förhållanden jag haft har jag sagt att diska, det gör inte jag. Och jag KAN inte tvätta. Mansgris, visst, men jag KAN inte. Jag har försökt med städning flera gånger och det blir verkligen bara mycket värre. Och det låter som ursäkter men det är på allvar.

Vad ger det dig att diska?

– Att det är något påtagligt. Jag går omkring i en värld full av förlorade ögonblick, som ”Påklädaren” – den föreställningen var bra, den var verkligt bra, men nu är den borta, eftersom att teatern är precis som livet.

Vad har det med diskande att göra?

– Jo. Det är något bestående. Jag tycker inte om förändringar och har ett stort trygghetsbehov. Vad jag insett är att diskandet gör att det kommer att se likadant ut här i huset resten av livet. Jag kommer inte springa runt och leta efter saker hela tiden. Man diskar för att ingenting ska hända, säger Thorsten Flinck när vi snart ska skiljas åt.

Utanför stugan är natten svart som bläck tills den plötsligt blänker till av en bil och Taxi Stockholm-skylten.