Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Tillbaka till den väldige från Sundsvall

Lars Ahlin skulle ha fyllt 100 år den 4 april. Han var en av efterkrigstidens mest uppburna svenska romanförfattare. Men hur står sig hans romaner och noveller i dag? Stina Otterberg läser två jubileumsutgåvor och hittar ett levande och ömsint för­fattarskap.

Den 4 april 2015 skulle författaren Lars Ahlin ha fyllt 100 år. Det känns på något sätt riktigt att födelsedagen infaller just på påskafton – i glappet mellan långfredagens död och påskdagens uppståndelse. Mitt bland påskäggen och matfesterna är det lätt att glömma att den här dagen egentligen är tänkt som ett slags mellanrum. En svävande osäkerhet mellan två säkra ting. Gud visar sig inte, det råder en stor tystnad över jorden, människorna måste söka sig till varandra.

Just där utspelar sig Lars Ahlins författarskap. På världsscenen, ständigt upptagen med frågan om vad det innebär att vara människa.

I samband med hundraårsdagen ges ”Natt i marknadstältet” och ”Noveller” ut igen, stilsäkert formgivna av Eva Wilsson och med fina efterord av Gunnar D Hansson och Lars Andersson, som också står för novellurvalet.

När jag nu läser om romanen och novellerna för första gången på många år undrar jag varför jag inte har läst Ahlin på så länge. Som litteraturstudent hade jag hans debutroman från 1943, ”Tåbb med manifestet”, på läslistan. Sedan har jag tänkt att andra redan tagit sig an Lars Ahlin så det räcker. Hans författarskap är av den typ som bär livsfrukt i form av uppsatser, avhandlingar och forskarantologier. Ahlin har också sagts vara en författarnas författare. Kristina Lugn, Birgitta Trotzig, Werner Aspenström och Ulf Linde är några som vittnat om hur mycket han har betytt för dem.

Men utanför den akademiska världen, författarkretsar och det lokala intresset i Ahlins barndomsstad Sundsvall kan man ändå undra hur många som känner till hans böcker i dag. Eller – som det heter i förordet till Lars Ahlin-sällskapets nyutgivna årsbok ”Vi läser dig Lars Ahlin” – vilken relevans har författarskapet för dagens läsare?

När jag försjunker i ”Natt i marknadstältet” och ”Noveller” känner jag mig helt lugn inför frågorna om aktualitet och relevans. Texterna håller. Visst finns det sådant som är daterat – men det gör det ju alltid i litteratur som har några år på nacken. Det som i stället överraskar mig är hur mycket som känns levande. Inte minst hur mångfasetterat Lars Ahlin gestaltar människors erfarenheter av att leva som kroppar i världen; kött bland kött.

Fyra ord tycker jag mig se stiga upp från Ahlins boksidor.

1 Barnet

Man hör ibland talas om begreppet ”det kompetenta barnet”. Lars Ahlin växte upp som yngst i en syskonskara på sju. Barnen lämnades ensamma först av sin mor och sedan av fadern. De försörjde sig själva, hittade vägar att överleva.

Det går inte att tänka bort den bakgrunden när jag ser hur Lars Ahlins texter befolkas av kompetenta barn. De ser saker som de vuxna inte ser – men det säregna ligger främst i författarens sätt att skildra barn. Det är inte nödvändigtvis så att barnet hos Lars Ahlin har någon djupare sanning att meddela. Här finns inga oneliners som får de vuxna att hejda sig mitt i en mening och komma till självinsikt, som i amerikanska familjefilmer.

Snarare har barnen i Ahlins berättelser en förmåga att avläsa omvärlden och agera med sitt beteende: med gester eller med sång. Det är som att de mimar det som inte kan utsägas. Det är ungefär som när man frågar ett litet barn om dess ålder, och frågan besvaras med tre fingrar i luften i stället för med ord. En liknande koreo­grafi har Lars Ahlins barn behållit, ända upp i tonåren. Britt-Marie, huvudpersonen i romanen ”Kanelbiten”, iscensätter en egen performanceföreställning när hon Ofelialikt går runt på stan och spelar galen. Hon kastar sig framför fötterna på en tant, ropar en lögn efter en gubbe, frågar efter kött i fiskaffären, går in och sjunger en sång i färgaffären.

Barnen hos Ahlin är kapabla och starka. Inte på något Kajsa Kavat-vis genom att vara duktiga och klara skivan, utan bara genom att finnas till. De är så närvarande i sina kroppar.

2 Maten

Länge fick mat inte förekomma i samband med kroppslig kärlek i litteraturen, åtminstone inte uttryckligen. Det ansågs för lågt och vulgärt. Men det där skulle komma att ändras under förra seklet. ”Jag är hungrig”, är det första Leopold Dahl yttrar när han efter lång tid återförenats med sin hustru, kaféägaren Paulina Dahl, och haft ett sju sidor långt samlag med henne i romanen ”Natt i marknadstältet”. Det blev omtalat när boken var ny – ungefär som P O Enquists kvistfria furugolv i ”Liknelseboken” eller Molly Blooms långa slutmonolog från sängen i James Joyces ”Ulysses”. Efter kärleksmötet går Leopold och Paulina barfota ut i köket och hämtar ur skafferiet hårdkokta ägg, smör, knäckebröd, sill, salt och brännvin.

Men maten har fler betydelser och funktioner än den rent erotiska. Varje morgon står Paulina vid det dagliga morgonbaket och gör sju plåtar bullar. Det är tidigt, bara hon är uppe. Det är en bra stund på dagen.

”Händerna var kletiga av deg och mjöl. Uppåt armarna började degen torka. Hon stod så och blundade. Hon bar sin trötthet, den fick klinga ut. Snart vilade livet i mjuk ro. Tiden drog inte i väg med någonting. Hon fanns till i centrum av den värld där hennes hjärta klappade.”

Det här är ju något som verkar bekant? Jo, nu vet jag: det bär drag av Kristina Sandbergs romantrilogi som avslutades i fjol med ”Liv till varje pris”. Det påminner om huvudpersonen Maj och hur hennes tankar vandrar under arbetet; och om hur viktig maten är i böckerna.

Ahlins texter har satts i samband med många författarskap som var samtida med hans eget – men ska man hitta en mer sentida korrespondens hamnar Kristina Sandberg närmast. Ahlins romaner utspelar sig dessutom i samma miljö som Sandbergs: den norrländska kuststaden. Men släktskapet ligger också i berättartekniken där det undermedvetna blommar ut i inre monologer – inte bara hos huvudpersonerna utan flyttandes runt mellan karaktärerna.

Ett Ahlinskt exempel är novellen ”Hans gräns och hennes”. Den beskriver några scener ur ett äktenskap. Det är en sommardag och de befinner sig på en badstrand. Stämningen är Strindbergskt usel. Mannen spanar på andra kvinnokroppar och tänker på alla möjligheter han missat. Replikerna mellan makarna består i välavvägda elakheter. Ändå, eller naturligtvis, slutar spelet som väntat: inget händer. Man nöjer sig. Man vet vad man har och så vidare. Båda två har koll på sina gränser – och vet att den andra vet. Det är aldrig fråga om någon förlösning eller förändring. Här befästs bara deras överenskommelse att fortsätta som förut. Mitt i allt en berättarröst som märkligt nog både håller avstånd och tar parti för var och en av sina gestalter. Närmast förlåter dem deras tillkortakommanden.

3 Omsorgen

Det för mig något oväntade är att jag tycker mig omhändertagen inte bara som läsare utan som människa av Lars Ahlins texter. Det är något jag inte alls minns sedan min förra läsning, tjugo år avlägsen. Jag var förmodligen för fokuserad på att analysera konstruktionen i noveller som ”Kommer hem och är snäll”. Eller kanske berodde det på att ”Tåbb med manifestet” trots allt är mycket av debutbok, med långa ideologiska utläggningar och ett lite överdrivet slut. Men den dominerande känsla som jag får med mig den här gången måste nog beskrivas som en blandning av tacksamhet och förvåning – över Ahlins förmåga att skildra både det ljusa och muntra i tillvaron (man skrattar högt ibland) men också det svåra, aparta och misslyckade utan att släta över eller lägga till rätta.

Det blir tydligt i de texter där Ahlin skildrar verkligt utsatta människor. I novellen ”Hur Mull-Svea blev funnen välsignad” handlar det om en kvinna som inte har något människovärde över huvud taget – utöver det hon får av berättaren (och därmed också av läsaren). Till skillnad från det gifta paret på badstranden tillåts Svea bryta upp och rymma från sitt gamla liv. Hon har hållits inlåst, nu omsluts hon av ”nattens juliluft” i skogen. ”Tyst som en björnhona vaggade hon omkring.”

4 Kroppen

Det finns en gammal visa som handlar om ”hjärtats saga”. Lars Ahlin tycks i lika hög grad skriva ”kroppens saga”, för att låna en vacker formulering från en av hans noveller.

I de kroppens sagor som Ahlin berättar är människors händer något som ständigt återkommer. Händer som smeker, händer som slår och dödar, händer som bakar, händer som skapar. ”Sju plåtar med bullar.” Det är ju också diktens deg som jäser, som Edith Södergran konstaterade en gång. Att skriva text är att kavla upp ärmarna och utföra ett handarbete, oavsett om verktyget är en penna eller ett tangentbord.

Genom hela Lars Ahlins textkorpus känner man värdet av det kroppsarbetet.

Påskafton, väntrum, här har du ditt liv. Lars Ahlin sträcker fram sina händer. Det är bara att dra sig undan med påskägget och sätta i gång och läsa.

Aktuella böcker

”Natt i marknadstältet” (Albert Bonniers förlag), ”Noveller” (Albert Bonniers förlag) och

”Vi läser dig Lars Ahlin” (Lars Ahlin-sällskapet).

Lars Ahlin föds 1915 i Sundsvall

Lars Ahlin föds 1915 i Sundsvall som yngst av sju barn.

Modern Jenny lämnar -familjen. Fadern är borta långa perioder och barnen får klara sig själva.

Ahlin debuterar med ”Tåbb med manifestet” 1943.

1946 gifter han sig med yrkesläraren och författaren Gunnel Hellman.

Romanen ”Natt i marknadstältet” utkommer 1949 och hyllas av kritikerna.

1961 ger han ut den självbiografiskt färgade konstnärsromanen ”Bark och löv” och tystnar sedan som författare i över två decennier.

Återkomst med ”Sjätte munnen” 1985, en bok där Ahlin gestaltar faderns alkoholism ur barnets perspektiv.

Han tilldelas Augustpriset för ”De sotarna! De sotarna!” 1990 och Svenska Akademiens nordiska pris 1995.

Läs mer av och om Lars Ahlin

”Min död är min” (1945) , ”Kanelbiten” (1953), ”Sjätte munnen” (1985) är tre centrala verk av Lars Ahlin.

Hans hustru Gunnel Ahlin skrev ”Lars Ahlin växer upp” (2001) och ”Nu ska vi ta pulsen på världen” (2005) – två mycket fina biografiska verk.

Den som vill läsa mer om Ahlin: antologin ”Läs mig som läser er” (2009) med bidrag av bland andra Gunnar D Hansson, Christer Ekholm, Birgitta Trotzig, Erik Hjalmar Linder och Göran Printz-Påhlson.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.