På söndagskvällen sänds det 670:e ”Simpsons”-avsnittet. Ingen dramaserie har visats lika länge i USA. Tvåa är westernäventyret ”Krutrök” som visades i 20 år och nådde 635 avsnitt. Familjen Simpson består fortfarande av den förnuftiga hemmafrun Marge, det korkade matvraket Homer, den kloka dottern Lisa, den busiga sonen Bart och bebisen Maggie. Likt resten av befolkningen i staden Springfield är de lika gamla nu som när vi lärde känna dem för 30 år sedan. Världen omkring dem har däremot åldrats, inklusive vi som tittar, vilket gör att programmet känns egendomligt nostalgiskt även när det skildrar samtiden.

I den pågående 31:a säsongens första avsnitt blir Homer och Bart kändisar på Youtube. När tittarna sviker ropar Homer: ”Hjälp! Det gör så ont att veta att ingen klickar eller lajkar mig! Kanske har folk inte ens en åsikt. Jag kan inte leva med det!” Marge drabbas av samma digitala narcissism när Simpsons reser till Costa Rica i förra helgens avsnitt och målet för hennes semester är att instagramma en selfie vid ett vattenfall, så att andra ska bli avundsjuka.

Ett ”Simpsons”-avsnitt tar sex månader att producera eftersom det till stora delar tecknas för hand. Konkurrenten ”South Park” spottar fram sina på max en vecka och kan ta upp mer aktuella ämnen. Trots att många tittare tycker att ”Simpsons” gyllene era tog slut kring millennieskiftet har serien inte mist sin förmåga att fånga den amerikanska folksjälen: idyllen, girigheten, drömmarna, dumheten, våldet.

De två senare ingredienserna utmärker skämten som fortfarande är roliga, snarare än bara träffsäkra eller mysiga. Exempelvis när Homer i höstens säsongspremiär får höra att en sportbar har imageproblem på grund av nio döda i salmonella, varpå han ser hungrig ut och säger: ”Mmmmmm.... salmonella.” Eller den blodsprutande Tom & Jerry-parodin Itchy & Scratchy, som älskas av barnen i Springfield, och uteslutande visar styckmord. I de scenerna glömmer jag att humor är en färskvara och att ”Simpsons” nu har lika många år på nacken som ”Familjen Flinta” hade när jag såg Homer första gången.

Marge reser i det 668:e avsnittet till Portland i Oregon för att delta i en skogshuggartävling. Hon har börjat klyva ved för att kanalisera sin frustration som hemmafru. Homer är orolig för att hon ska bli lesbisk och reser dit med barnen. När de rullar genom Portland verkar gatorna ha döpts efter figurer hemma i Springfield: Quimby Street (borgmästaren), Lovejoy Street (pastorn), Van Houten Avenue (Barts nördige kompis), Flanders Street (Simpsons käcka granne). I själva verket är det riktiga gatunamn som Matt Groening inspirerades av när han skapade ”Simpsons”. Han växte upp i Portland med sina föräldrar Homer och Marge plus sin syster Lisa.

Groening slog igenom som serietecknare i slutet av sjuttiotalet med ”Life in hell”, om deprimerade kaniner. 1987 fick han i uppdrag att teckna kortfilmer som skulle ligga mellan sketcherna i komediserien ”The Tracey Ullman show”. I stället för kaniner ritade han en amerikansk familj som i det allra första klippet nattar barnen. Alla är skevt tecknade och har ännu inte utvecklat sina personligheter. Busungen Bart låter mer som den smarta Lisa när han frågar: ”Pappa, vad är medvetandet? Är det bara ett system av impulser eller är det något greppbart?” Homer svarar med ett citat som tillskrivits filosofen George Berkeley: ”What is mind? No matter. What is matter? Nevermind.”

Homers intelligensnivå – som i ”The Simpsons” nästan alltid är omvänt proportionell mot programmets rolighet – började inte dala ordentligt förrän familjen fick sin egen tv-serie den 17:e december 1989. För den som är van vid att titta på tecknad satir som ”Family guy” eller ”South Park” kan det vara svårt att förstå hur banbrytande programmet var. Något liknande hade aldrig visats. I tv-soffan skrattade amerikaner fortfarande mest åt trygga familjekomedier som ”Cosby”, ”Huset fullt” och ”Pappa vet bäst”. Även ”Simpsons” skildrade familjeliv men var dräpande amerikansk samhällssatir – späckad med popkulturella referenser på ett sätt som skulle bli typiskt för nittiotalet. Samtidigt var serien, trots det halsbrytande tempot, genuint gullig och hjärtevärmande.

Att ”Simpsons” inte använde pålagda skratt väckte uppståndelse, liksom människornas märkliga utseende: gul hud, överbett (precis som kaninerna i Matt Groenings ”Life in hell), Marges klarblå pelarfrisyr, barnens kalufser som smälter ihop med deras huvuden, fyra fingrar på varje hand (bara Gud och Jesus har fem fingrar). Groening ville att familjen skulle sticka ut och en animatör föreslog gult. ”Det var lösningen”, sa Groening senare till BBC. ”När man zappar mellan kanalerna och ser något gult blixtra förbi så vet man att det är 'Simpsons'.” Ibland syntes även lila trädstammar och andra smått psykedeliska detaljer. Estetiken matchade det tidiga nittiotalets rejvkultur (på nollnolltalet spreds ecstasytabletter formade som Barts huvud).

De glada färgerna bidrog till att många först trodde att ”Simpsons” var ett barnprogram. (Svenska TV3 flyttade 1993 serien till den barnvänliga tiden 18:00 och dubbade flera avsnitt innan en folkstorm satte stopp för det.) Tioårige Bart var också den figur som fick mest uppmärksamhet i början. Hans favorituttryck ”Ay caramba” och ”Eat my shorts” syntes på tröjor över hela planeten och hans låt ”Do the Bartman”, med körsång av Michael Jackson, blev en internationell hit 1990.

I början av varje avsnitt står Bart vid svarta tavlan och skriver samma mening gång på gång som straff för något hyss (”Rektorns tupé är inte en frisbee”, ”Jag har inte diplomatisk immunitet”). Hans busighet och Homers dumhet kritiserades av dåtidens moralpoliser: den kristna högern. Skolor förbjöd Bart-prylar och tv-predikanter rasade mot programmet trots att Simpsons, till skillnad från de flesta andra tv-familjer, gick i kyrkan varje söndag.

Hösten 1990 kom kritik från ett annat konservativt håll när presidenthustrun Barbara Bush i en intervju sa att ”Simpsons” var det dummaste hon någonsin sett. Manusförfattarna skrev ett brev från Marge till The first lady: ”Jag försöker att lära mina barn Bart, Lisa och även lilla Maggie att inte döma någon på förhand och inte tala illa om dem, även om de är rika. /.../ Jag trodde att vi hade mycket gemensamt. Vi lever båda för att ge stöd åt en exceptionell man.” Att Marge genast fick en ursäkt från Vita huset visar vilket genomslag serien hade fått efter knappt ett år. Barbara Bush skrev att Simpsons var en ”charmerande” familj som utgjorde ett ”gott exempel” för resten av landet.

Andra kritiker verkade också snart omvändas av familjens charm. I Sverige kändes det som om alla dyrkade ”Simpsons” på nittiotalet. Faktum är att jag genom åren bara träffat en en person som inte gillar serien: Stina Nordenstam, den lika medieskygga som melankoliska sångerskan. Hon köpte en samlingsvideo, tittade på den och beskrev ”Simpsons” som ”tragiskt... otroligt sorgligt... outhärdligt”.

På tiotalet har serien kritiserats av den kristna högerns efterträdare på moralpolismyndigheten: den amerikanska kulturvänstern. De anser att Apu Nahasapeemapetilon, indiern som äger jourlivsbutiken i Springfield, är en rasistisk stereotyp. Komikern Hari Kondabolu spelade 2017 in dokumentären ”The problem with Apu” som övertygade många om att Apu var förkastlig – trots att han framställs som smartare och snällare än alla de andra etniska stereotyper som serien vimlar av (exempelvis den italienska kocken Luigi Risotto, den italiensk-amerikanska maffiabossen Fat Tony, den skotska vaktmästaren Willie eller den överviktiga tyska utbytesstudenten Üter Zörker).

Apu var den enda som stöttade Lisa när hon 1995 blev vegetarian. Hans råd till henne skulle kunna vara riktat till våra tiders tangentbordskrigare: ”Jag lärde mig för länge sedan, Lisa, att tolerera andra i stället för att tvinga mina åsikter på dem. Man kan påverka andra utan att tjata hela tiden. Det är som Paul McCartneys låt 'Live and let live'.” Trots att Matt Groening så sent som i somras sa ”vi älskar Apu, vi är stolta över Apu” har han synts allt mindre i programmet.

På senare år har de flesta ”Simpsons”-diskussioner mest handlat om seriens förmåga att förutsäga saker. I ett avsnitt från mars 2000 syns en framtida Lisa som blivit USA:s president. ”Som ni vet har vi ärvt ett rejält budgetunderskott från president Trump”, säger hon till sina medarbetare. Lika omtalat är avsnittet från 1998 där Homer blir uppfinnare och står bredvid en svart tavla där någon ritat en avancerad ekvation – nästan identisk med Higgspartikeln som upptäcktes fyra år senare.

Profetiorna är dock inte sensationella: David X Cohen, en av ”Simpsons” många smarta manusförfattare, fick ekvationen från en ännu smartare matematiker. Och Trump sa redan på nittiotalet att han skulle bli en bra president. (Den vitt sprida bilden av Lisa Simpson som står bakom Trump, exakt som Greta Thunberg under höstens besök i FN-skrapan, är för övrigt fejkad.) Mer udda är att ”Simpsons” lyckades förutsäga resultatet i NFL-finalen 1992, 1993 och 1994. Eller att familjen i ett avsnitt från 1997 får en turistbroschyr som meddelar att man kan åka till New York för nio dollar, intill en bild av World Trade Center så att priset och skyskraporna bildar siffrorna 9-11.

Det är symptomatiskt att folk pratar mer om gamla avsnitt än om vad som hänt i serien på sistone. ”Simpsons” har blivit som ett gammalt rockband som fortfarande turnerar, men bara får applåder när de spelar sina tidiga hittar. I våras var tittarsiffrorna lägre än någonsin när 1,5 miljoner amerikaner såg Marge öppna en new age-butik för att sälja kristaller (som mest har man nått över 20 miljoner).

Tv-kanalen Fox tror uppenbarligen på programmet eftersom de beställt en 32:a säsong. Men många kritiker, och en hel del fans, tycker att ”Simpsons” går på tomgång och att det blivit dags för Homer att äta sin sista syltmunk och för Matt Groening låta solen gå ner över Springfield för gott. När den stunden kommer lär vi sakna den gula familjen. Eller som Homer nyligen sa i en lika innerlig som idiotisk kärleksförklaring till sin fru: ”Jag saknar dig när vi går genom en snurrdörr. Jag saknar dig när jag tar på mig en tröja. Jag saknar dig när jag blundar i en nysning. Jag saknar dig när klockan ställs fram en timme. Vi får aldrig tillbaka den tiden.”

Läs mer:

Fredrik Strages sex Simpsonsfavoriter 

Läs fler texter av Fredrik Strage till exempel ”Det är skönt för mig som är snabb att öka farten när jag tittar och lyssnar”