Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Tom Alandh: Min död är min, ingen annans

När dokumentärfilmaren Tom Alandhs nära vän tog sitt eget liv valde hon att dö levande. För henne och många andra som bestämt sig hjälper ingen nollvision i världen mot självmord.

En nära vän tog sitt liv, valde att ta sitt liv, ty för henne hade inget i livet någonsin varit en slump, och därför skulle inte heller döden vara det.

Mycket lugnt och metodiskt, som hon alltid arbetat, gick hon igenom vad hon hade att vänta av sitt fortsatta liv med tanke på ålder, arbete, kärlek, familj, vänner, och så sjukdomen, som två gånger slagit till. En propp OK. Två proppar, också OK. Men efter en tredje propp, vad återstår då? Och om det sen också kommer en fjärde?

Påläst, rationell och med full kontroll fattade hon sitt beslut: att ta sitt liv i egna händer. Naturligtvis chock och sorg och svåra känslor för de anhöriga, men också förståelse och respekt för en människa som dog levande.

Detta hände långt före regeringens nollvision för självmord som presenterades 2008 som i sin tur inspirerats av riksdagens nollvision om dödsfall i trafiken. Och nu, snart tio år senare, ständigt samma jämförelse mellan trafik och suicid, och ständigt samma förhoppning. Ingen bör hamna i en sådan utsatt situation att den enda vägen upplevs vara självmord. Ett Sverige utan självmord alltså, där alla ska få hjälp att uthärda sina liv tills den naturliga döden tar oss.

Vilken rörande omsorg om våra liv, hade min vän tyckt. Lite som Socialstyrelsens 70-talsslogan ”6 till 8 skivor bröd om dagen” – upphöjt till evigheten. Noll, en omöjlig siffra, åtminstone att uppnå. Ty det är skillnad på vision och utopi. Ett bra samhälle är inte ett fullkomligt samhälle. Det perfekta är sällan bra. Paradiset får vänta.

Ändå är självmord ett av våra stora folkhälso-problem, 1 500 människor tar fortfarande sitt liv i Sverige varje år trots nollvisionen. En katastrof och en tragedi för alla som drabbas, och de senaste siffrorna är förfärande, främst bland unga människor. Därför ska naturligtvis psykvård och suicidforskning få betydligt större resurser, och fler räcken och staket borde byggas på broar och runt järnvägsspår. Allt måste göras så att dödstalen sänks. Men frågan kvarstår, varför tar en människa sitt liv? På den frågan finns nästan aldrig ett enda svar.

Varje självmord är unikt.

Och jag tänker på Sigge Johansson, stor och stark, och hårt hade han jobbat i hela sitt liv. På bruket i Vikmanshyttan i Bergslagen hade han arbetat treskift i 23 år, ibland började han fem på morgonen, ibland nio på kvällen. Men trots dammet och hettan i smältverket och dånet i smedjan trivdes Sigge Johansson med sitt jobb. Att ha ett arbete, det är bland det viktigaste i livet, det hade han fått lära sig redan i unga år.

Men så kom beskedet till människorna i Vikmanshyttan, på hösten 1976: stålverket skulle läggas ned. Lönsamheten vid bruket var otillfredsställande, sa ägaren Stora Kopparberg. Så en dag var allt slut, smedjan blev lagerlokal och Sigge Johansson stod utan jobb.

Visserligen kom en ersättningsindustri till Vikmanshyttan men också den lades ned, och 56 år gammal stod Sigge Johansson ännu en gång utan jobb. Förtidspensionen hotade. Och han som enligt sin hustru ”alltid var som solen” blev tyst och sluten. Tio dagar efter det att han skrivit på beskedet om uppsägning tog Sigge Johansson sitt liv.

Jag tror inte heller att nollvisionen hade räddat Joakim Alpgårds liv, han som i hisnande hastighet hade kört av vägen med sin bil när han var på väg hem efter jobbet klockan fyra på morgonen den 5 augusti 1999. Bilen började brinna och kompisen som satt i bilen bakom fick ut Jocke och räddade hans liv.

I fyra år låg Jocke med hela kroppen förlamad på Danderyds sjukhus, på den geriatriska avdelningen bland gamla och dementa. Han kunde inte andas själv, bara med respirator, och därför kunde han heller inte tala. Mest låg han och tittade i taket och längtade hem till sin handikappanpassade lägenhet, dit han fick komma hösten 2003.

”I morgon kanske du känner dig lite bättre. I morgon blir kanske en bra dag.” Så kan man säga till de flesta som tycker att tillvaron är svår att uthärda. Till Joakim Alpgård kunde jag aldrig uttala de orden. I morgondagen fanns för honom inget hopp.

Två år senare fattar Joakim Alpgård sitt beslut. Tillsammans med sin före detta fru och två vänner åker han till Schweiz för att få hjälp att dö. Den 15 oktober 2005 ger de sig iväg. Två dagar senare får Joakim Alpgård hjälp att ta sitt liv på Dignitas klinik i Zürich.

Ulf Bark däremot, honom kunde man ha räddat, ty han var i grunden en lycklig man. 42 år, mitt i livet, omgiven av en kärleksfull familj, hustru, två döttrar, många vänner. Han var civilingenjör och arbetade som datakonsult. Han bodde i ett vackert hus, seglade på somrarna och åkte skidor i alperna på vintrarna. Allt hade gått honom väl i händer. Ulf Bark älskade att leva.

Men någonting hände inom honom. Allt det ljusa blev svart ångest. Depressionen grep honom och han fick söka psykiatrisk vård. Han behandlades med antidepressiv medicinering och sju elbehandlingar. Hela tiden hade han permissioner från avdelningen och kunde åka hem till sitt hem och sin familj.

I hans journal från den 2 oktober 2001 står att han sovit gott under natten, att han ser framåt och att han förnekar självmordstankar och självmordsplaner. Tillsammans med sin hustru åker han hem på permission. På morgonen dagen därpå åker Ulf Bark ut till sin sommarstuga där han tar sitt liv.

För Gustaf L, liksom för Sigge Johansson och Joakim Alpgård, tror jag inte heller att nollvisionen spelat någon roll, för han hade bestämt sig. In i minsta detalj. I sitt avskedsbrev skrev Gustaf: ”Att döda en människa, i synnerhet den man älskar, är svårt även om man rent logiskt och känslomässigt är övertygad om att det är det bästa för henne – och för mig”.

De hade varit gifta i över femtio år, Gustaf och Maria, nästan ett helt liv tillsammans. 87 år gammal blev Maria dement och sakta gled hon in i tystnad och tomhet. Men Gustaf, som var tio år yngre, skötte sin hustru hemma i ett par år eftersom hon var rädd för institutioner och vårdapparat.

I mars 1997 orkar Gustaf inte längre, och med läkemedel och kvävning avslutar han Marias liv. Dagen därpå stiger Gustaf ombord på en Finlandsbåt. På öppet vatten kastar han sig i havet med en kätting lindad runt kroppen. ”Nu har jag flytt från allt”, skriver han i ett brev till Marias son. ”Jag hoppas kunna försvinna försedd med tyngder så att liket inte flyter upp och vållar ohägn. Ingen skall behöva ta hand om det. Det är väl det minsta jag kan göra. Hoppas du och Ann-Sofi får ett bra liv”.

Författarna Hjalmar Gullberg och Vilhelm Moberg tog också havet till hjälp för att komma över till den andra sidan. Och Stig Dagerman slutade sitt liv i ett garage med bilmotorn på, och Karin Boye tog tabletter och Harry Martinson lät en sax göra slut på sitt liv.

Ingen vision i världen hade hindrat dem.

Det hade inte heller hindrat Harriet, min svärmor, om det hade gått att öppna fönstret i hennes rum på femte våningen på den avdelning där hon tillbringade de sista nio månaderna av sitt liv. Att utsikten var skimrande vacker, speciellt när solen roströd sänkte sig över Mälarens vatten, var inget hon kunde ta del av. Nästan blind och med den svagaste hörsel kunde hon knappt urskilja vem av barnbarnsbarnen som kommit på besök.

I hela sitt liv hade Harriet gått sin egen väg, och med ett eget yrke när de flesta av hennes väninnor var hemmafruar. En av Dagens Nyheters bästa annonsförsäljare, det hade Harriet varit. Och hon var rättrådig och osentimental och med en robust styrka som man kanske får när man kommer från landet till storstan och börjar arbeta som fjortonåring. Men nu, nästan 97 år gammal, kände hon att hon var färdig med sitt liv. Hon som en gång var full av kraft låg nu som en liten fågel hopkurad under täcket och väntade på ingenting. Och ömsom lågt och kvidande, ömsom högt och anklagande, nästan som ett mantra föll orden:

– Varför plågar ni en människa på det här viset? Låt mig dö. Låt mig dö. Varför får jag inte dö?

Som fråga svår att svara på, som anklagelse omöjlig att försvara sig emot. De sista månaderna i hennes liv blev en avgrund inte bara för Harriet utan för alla de som älskade henne. Hennes förtvivlan var den djupaste jag träffat på, och med ögon som inte kunde se tittade hon på oss.

När Harriet sedan, äntligen, hade dött fanns en frid över hennes ansikte, nästan så att hon såg nöjd ut.

Det här är ingen plädering för föreningen Rätten till vår döds verksamhet, inte alls. Jag tror inte på ”vår död”. Min död är min, ingen annans. Och nu när jag själv är inne på livets upplopp betyder siffran noll – ingenting. Och ingen kommer att kunna påverka mig när det är dags att summera mitt liv. Och vad som är kvar av det. Ingen förening, ingen organisation, ingen myndighet, hur vacker och välment visionen än är.

Nolllvisionen om dödsfall i trafiken däremot, den ställer jag upp på, ty som gammal taxichaufför vet jag att det är något helt annat att köra bil än att leva ett liv.

Tom Alandh

Tom Alandh är journalist och filmare.

Han har producerat ett hundratal dokumentärfilmer och tilldelats en rad priser, bland annat Stora Journalistpriset 1987 och Prix Europa 2006.

2017 kom ”Oscar och Greta och huset de byggde”, en film han gjorde om sina fosterföräldrar.

I torsdags fick Tom Alandh Lukas Bonniers stora journalistpris.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.