Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Tom Malmquist till sin mamma: ”Jag lovade att aldrig lämna dig”

Inför mors dag på söndag skriver författaren Tom Malmquist till sin mamma.
Inför mors dag på söndag skriver författaren Tom Malmquist till sin mamma. Foto: Anette Nantell

”I min sexåriga hjärna fanns det bara en kärlek. Den mellan dig och mig”, skriver författaren Tom Malmquist till sin mamma inför mors dag på söndag. 

Ditt livs bok är ofantligt tjock och spänner över sjuttio år. Det är en fin bok, rolig, ganska långtråkig, bitvis sorglig. Ett kapitel handlar om dig som flicka med röd rosett. Ett annat om tungkyssar i baksätet på en engelsk sportbil. I ett tredje sitter du mest i en solstol på en siciliansk lavastrand och längtar bort. Jag bläddrar fram till det kapitel som ännu skrivs. Till sidorna som blir till i samma takt som du rör dig. 

Ett besök till Skogskyrkogården med hunden. Det är din mans födelsedag. Du lägger en röd ros på hans grav och lämnar sedan ditt barnbarn Livia på Malmgårdens förskola med knän stora som masurknölar. Artrosen hindrar dig inte från att gå tjugo tusen steg per dag. 

Jag ingriper här. Jag kliver in i boken och jag ber dig att sätta dig ner på en parkbänk i Tantolunden. Jag inser att bara genom att tala med dig påverkar jag handlingen, inte på något anmärkningsvärt sätt, men ändå. Jag påminner dig om sommaren 1984. Din man var sportjournalist och befann sig utomlands för att bevaka Olympiska spelen. Jag var sex år och tittade på dig från gungan på lekplatsen i Huddinge. Jag frågade om du ville gifta dig med mig. Jag lovade att aldrig lämna dig. 

Du skrattade och förklarade att kärlek mellan en son och en mamma är något annat än den mellan man och hustru. Det förstod jag inte. I min sexåriga hjärna fanns det bara en kärlek. Den mellan dig och mig. Det är trettiofyra år sedan denna lilla ordväxling utspelade sig. 

Med åren har jag så klart förstått att kärlek är långt mer komplext än vad jag trodde att den var när jag var sex. Det spelar ingen roll. När allt kommer omkring finns det en bärande mitt i ordet kärlek som du lärde mig att se. Låt oss kallade den kärlekens väsen. Jag ber dig att följa efter mig. Det kan du inte just nu. Du har för ont i knäna. Du påpekar att sjukvården ignorerar äldre människors besvär. Långa väntetider på viktiga besök. Jag vet. På gott och ont är det en realistisk bok.

Jag lägger din arm om min nacke och påminner dig om Björkängsvägen en vinterkväll 1988. Din mans countrymusik har tystnat men inte hans snarkningar från sovrummet. På lp-spelaren har du lagt en egen vinylskiva med The Drifters och låten ”Save the last dance for me”. Du har alltid tyckt om den. 

Du föreslog att jag skulle ställa mig på dina fötter. Du tog mina händer och bad mig lyssna på takten. Jag följde dig i de mjuka vändningarna över parkettgolvet. Det kändes som om jag kunde dansa och jag sa att jag aldrig ville släppa dina händer. Du hejdade dig och kramade mig lite för hårt och svarade att tiden är helknäpp. Du menade att det inte var länge sedan jag föddes och så mätte du mig med blicken. Med en liten suck konstaterade du att jag var tio år och nästan vuxen. 

Jag säger till dig nu medan vi går genom Tantolunden att det fanns bara en sak som jag tyckte bättre om som tioåring, att se dig dansa med din man. Jag vet. Den verkliga tiden överensstämmer inte med den inre. Jämförelsen mellan en tidig sida i boken med en sen blir alltid en grov och missvisande sammanfattning. Mellan då och nu finns miljontals sidor. 

Du instämmer med ett litet leende och ber mig att hjälpa dig tillbaka till fåtöljen på Ringvägen. Du säger att du vill hem med hunden till kapitlet som ännu skrivs. Jag ber dig ändå att vänta lite så att jag kan förklara varför jag tog dig tillbaka till dessa scener. Det är viktigt eftersom du är min mamma. Jag ville visa dig att jag alltid har älskat dig. Jag vill säga att jag ännu älskar dig. Jag ville få det sagt innan det är för sent, innan slutpunkten måste till och allt är satt. Trots allt är det en realistisk bok. 

Läs fler texter om Tom Malmquist i DN 

 

Tom Malmquist

Författaren Tom Malmquist fick sitt genombrott 2015 med ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv" (Natur & Kultur), en självbiografisk roman om hur hans höggravida livskamrat avlider i cancer. För boken belönades han med flera pris, bland annat Dagens Nyheters Kulturpris 2016. I mars kommer romanen ”All den luft som omger oss” på Albert Bonniers Förlag.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.