Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-22 14:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/tonsattaren-sven-david-sandstrom-nu-ar-det-nog-snart-slut/

Kultur

Tonsättaren Sven-David Sandström: ”Nu är det nog snart slut”

Kompositören Sven-David Sandström är sjuk i cancer men han är på gott humör och mer kreativ än någonsin. Foto: Fredrik Funck

Kompositören Sven-David Sandström är sjuk i lungcancer. ­Han tänker själv att slutet sannolikt är nära, men han är på gott humör. Aldrig har han varit så kreativ som nu.  

Rätta artikel

Han ler och blinkar bort en tår. Det är starka känslor denna söndag i Storkyrkan i Stockholm. 

– Det var en klang, som om en port öppnade sig, säger han och kupar handen om klangen. 

Tonsättaren Sven-David Sandström lyssnar för första gången till några av de stycken han komponerat för högmässan den första söndagen i fastan. Han blir rörd av att höra hur väl körerna tar hand om hans musik. Ett orgelstycke är också nytt för hans öron, han har hittills bara sett det i partitur. 

Sven-David Sandström är huvudperson denna söndag. Hans musik framförs hela dagen, dels under gudstjänsten, dels under en eftermiddagskonsert. Däremellan ett seminarium om hans arbete med att komponera musik till kyrkan; körstycken och församlingssång till högmässor och förrättningar, året runt. 

Vi får till att börja med höra att det som ska framföras blir en blandning av Sven-David Sandström och J S Bach.

”Vem är bäst, du eller Bach?” viskar jag till honom från kyrkbänken.

”Där får man nog dra lott”, viskar han kvickt tillbaka.  

Sven-David Sandström är sjuk och sitter i en rullstol i mittgången. I tre år arbetade han tillsammans med Gustaf Sjökvist, Storkyrkans välkände domkyrkoorganist som dog i lungcancer 2015, med ett privatfinansierat projekt som ska ge ny musik åt kyrkoåret. 

Det går historier om hur Gustaf Sjökvist på morgonen före högmässan gick runt i kyrkan och nynnade och viftade för att försöka begripa vad han såg. Han hade just fått ett blad med mer eller mindre oläsliga kråkfötter, noter från Sven-David Sandström. Och hur det än var, skulle musiken framföras av kören på gudstjänsten några timmar senare. 

– Det är historier som är sanna, säger tonsättaren. Jag fick skriva väldigt fort, det skulle ju fram till söndagen, så det blev ju svårläst. Precis som på Bachs tid. 

Det är tack vare Bach som Sven-David Sandströms stora kvantiteter av kyrkomusik har kommit till. 

– Ja, tanken var att jag skulle gå in i en sorts gärning i kyrkan. Att bli tonsättare inom kyrkans ram, som Bach, det tyckte jag skulle vara roligt och stimulerande. Musiken räddar kyrkan. Folk går ju till musiken. Jag sa det också. Om ni vill ha hjälp att överleva ska ni ta in mig.

Det var i stort sett ett solskensprojekt, en gåva till kyrkan från donatorerna, från Sven-David Sandström som komponerade och de två körledarna: Gustaf Sjökvist med sin kör i Storkyrkan och Mona Ehntorp med sin Hässelby motettkör. Mona Ehntorp säger att hon en gång fick säga till på skarpen. Det blev för svårt för hennes kör, som ju var en vanlig kyrkokör, inga proffs. Sandström måste skriva enklare. Först sa han tvärt nej, men så kom han på ett knep som gick ut på att skriva för tre stämmor i stället för sex, utan att förlora kraft och styrka. 

Den här söndagen sjunger de två körerna, båda vackert utifrån sina olika förutsättningar. För dem är det stort att Sven-David Sandström är där och lyssnar. I åratal har de försökt tolka hans musik och för det mesta har han varit i USA eller på andra platser. Så det är en väldigt speciell dag. 

Det är lite märkligt att Gustaf Sjökvist och Sven-David Sandström skulle drabbas av samma sjukdom, lungcancer. Men på ett märkvärdigt sätt har denna diagnos, och känsla av att tiden är utmätt, fått den även tidigare högpresterande kompositören att bli ännu mer, närmast osannolikt, kreativ. Han har under det senaste sjukdomsåret skapat fyra fem större verk. Flera timmars musik. Dessutom en hel opera. 

Sven-David Sandström Foto: Fredrik Funck

Jag besöker honom och hans fru Ann-Marie Lysell, tidigare violinist i Sveriges Radios symfoniorkester i deras lägenhet på Ringvägen. Ett 850-sidigt partitur ligger i tre tjocka högar på bordet i Sven-David Sandströms arbetsrum. Det är musiken till ett operalibretto av författaren Niklas Rådström, där utgångspunkten är Rådströms egen roman ”Boken” som är en konstnärlig omgestaltning av Bibeln. Sven-David Sandström tar upp ett notblad och förklarar.

– Här skapas jorden, här skapas ljuset. Du kan se hur det börjar från noll, här finns ingenting, bara en ton, som är urtonen. En låg, låg ton, som mullrar i någon sorts overklig sanning. 

Sedan tar han upp ett annat blad, gyttrigt av nottecken. 

– Detta är kaos. Här är det tjugo olika saker som händer på en och samma gång. När man hör tjugo saker samtidigt är det kaos, det kan du vara säker på. Ur kaos skapas grundfundamenten. 

– Du kan se här att det är väldigt starkt. Tre forte. Och en vågrörelse, se, en vågrörelse som faller ner här. 

Sven-David Sandström har alltid skrivit mycket musik men nu är arbetstakten högre än någon gång tidigare. Foto: Fredrik Funck

Han pekar och det går faktiskt att följa en våg av nottecken. 

– Flöjten spelar den stämman. Dirigenten tar ihop alltihop, får dynamiken att stämma. Och kören vrålsjunger helt enkelt. Det här är själva skapelseakten. 

Han visar hur han gör praktiskt. Papper och blyertspenna och en synt. Båda inom räckhåll. Han studsar mellan dem, nynnar och klinkar. Skriver, suddar.

– Titeln är ännu inte klar. Ljus och lätthet, jag är ute efter lätthet. Ingen ideologisk, religiös goja. 

Jag slår upp Sven-David Sandströms namn i Wikipedia och svimmar nästan när jag ser verkförteckningen. Sju tättskrivna sidor, det vill bara inte ta slut.

– Ja, över fem hundra stycken har jag gjort, säger han. Och Ann-Marie Lysell inflikar:

– Så går det när man sitter från morgon till kväll.

Anledningen till att komponerandet blev en tvingande uppgift för Sven-David Sandström, rent av ett kall, har att göra med hans frikyrkliga bakgrund, det är han övertygad om. Han började på gymnasiet och visste tidigt att det här var hans sätt att bli någon att räkna med och se upp till. Hemma var föräldrarna stränga, han blev väldigt ensam i skolan, fick aldrig gå ut, inte ens på studentfester eftersom det var fråga om sprit och sådant man inte skulle hålla på med. 

Hur tog du det? Du blev inte trotsig?

– Nej, inte det ringaste. Och nu är jag väldigt glad för det, jag har inte känt något särskilt, inte tagit avstånd eller knixat i väg och varit dum, utan jag gled på långsamt. 

– Jag är nog en glidare för jag gled in i tonsätteriet också. Det gick säkert tre år då jag ville söka in till Musikaliska akademin, men inte tordes. Mina föräldrar ville inte det, de sa det inte, men jag visste. 

– Jag är uppvuxen i en väldigt sträng religiös kyrka inom pingströrelsen med tungomålstal och andeutgjutelse. Och det har jag haft en väldig glädje av för jag känner att det är det jag håller på med. 

– Det är en nådegåva som jag pratar om. Att kunna komponera. Mamma talade i tungor och det talades i tungor på nästan varje möte jag var på. Så det var inget konstigt. Det var bara lite jobbigt: ”Åh, nu börjar de igen.” 

Men det avskräckte dig inte?

– Nej, inte ett dugg och det avskräcker mig fortfarande inte. Det finns en kreativitet i det här, för det är ju andliga perspektiv trots allt. Och jag känner att jag fått gåvor jag vill förvalta. Även om jag är lite överdriven där, det är väl därför jag skriver så mycket. De ringer ibland och frågar hur det går till, Anders Hillborg och Daniel Börtz…

Sven-David Sandström är ett fenomen, helt klart. Snabb som ingen annan, och utrustad med ett sinne som låter de flesta tråkigheter rinna av. Bekymmersfri, även i sin svåra sjukdom, i skuggan av döden.

Är du rädd för att dö?

– Nej, jag tänker inte på döden, men jag har varit rätt sjuk och tänkt att nu är det nog snart slut.

Sven-David Sandström Foto: Fredrik Funck

Hur känns det?

– Ingenting. Det får glida bort, det är inte ett dugg jag kan göra. Och jag har inte ont. 

Tråkigt att inte få vara med?

– Ja, det är tråkigt, väldigt tråkigt. Men samtidigt, när man blir trött och orkeslös, då spelar det ingen roll. Det är vist ordnat. 

Andra saker, att du sitter i rullstol, att du inte kan ha flotta kostymer och svarta lackskor, som du brukar?

– Det stör mig inte alls, det är ganska skönt. Men den här är lite glansig, säger han och nyper i sin snygga, svarta sidenskjorta.

– Det här är inte skit. 

Du har gått från att vara en rätt svår och knepig tonsättare till att göra musik det är lätt att tycka om, romantisk och vacker. Och körer i hela Sverige sjunger nu dina verk, hur känns det att ha blivit folklig?

– Det är jätteroligt, det är fantastiskt. Det är något som jag aldrig hade föreställt mig. Och jag känner mig jättepigg, jag kan säga det utan att skämmas.

Kan det bero på ditt humör?

– Ja, så enkelt tror jag det är, jag har ett bra humör.