Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-29 01:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/tre-forfattare-om-vad-som-lockar-med-litterar-atervinning/

Böcker

Tre författare om vad som lockar med litterär återvinning

Karolina Ramqvist, Aris Fioretos och Steve Sem-Sandberg om vad som lockar med litterär återvinning.
Karolina Ramqvist, Aris Fioretos och Steve Sem-Sandberg om vad som lockar med litterär återvinning. Foto: Beatrice Lundborg, Anette Nantell, Alexander Mahmoud.

Höstens utgivning bjöd på flera uppmärksammade romaner som gjorde bruk av gamla berättelser. Mats Almegård har frågat Aris Fioretos, Steve Sem-Sandberg och Karolina Ramqvist vad det är med litterär återvinning som lockar.

Utan ”Doktor Glas” ingen Gregorius. Och inte någon ”För Lydia” utan ”Den allvarsamma leken”. Eyvind Johnson hade inte skrivit ”Strändernas svall” och James Joyce hade inte skickat ut Leopold Bloom under en dag i Dublin i ”Ulysses” om det inte vore för Odysséen. Listan över litterära verk som skriver om äldre kan göras oändligt lång. Litteraturen vimlar av omskrivningar, återvinningar och omformuleringar.

Litterär recycling har kort sagt pågått sedan litteraturens begynnelse. Att välja ut en skönlitterär figur, eller en historisk person som det redan skrivits litterärt om, för att skriva en ny berättelse utgör en möjlighet som många författare använt sig av. 

– Brutalt förenklat kan författare delas in i två grupper. Å ena sidan de som kretsar kring smärtpunkter i det egna livet. Den store norrmannen som ägnat tusentals sidor åt fadersuppror, dagishämtning och skilsmässa vore ett bra exempel. Å den andra de som söker sig till det främmande. Jag tillhör nog den senare gruppen. Ingen är bättre än den andra. Det rör sig om olika kynnen, skilda temperament. Mig intresserar ordet ”jag” helt enkelt mer i munnen på främlingar, säger Aris Fioretos.

Aris Firoretos.
Aris Firoretos. Foto: Anette Nantell

Vi träffas för att prata om hans senaste bok, ”Atlas. Fallstudier”: en maffig och vackert illustrerad bok där Aris Fioretos publicerar texter som en arkivarie på Medicinalstyrelsen, Iris Frost, lär ha gjort om hans romantrilogi. Under ett års tid ska hon ha ägnat sig åt att kommentera och förklara hur romanerna ”Irma, 25”, ”Sanningen om Sascha Knisch” och ”Nelly B:s hjärta” hänger samman. I förordet redogör Aris Fioretos om hur texterna sedan hamnade i hans händer: via en dödsannons fick han kontakt med ett vårdbiträde som gav honom en plastkasse med Frosts anteckningar. Själv har han sedan kommenterat, reviderat och försett texterna med källhänvisningar.

– Hon berättar om sådant som bara står mellan raderna i mina romaner. Siamesiska tvillingar, personer födda utan navel, tremor – mycket är okänt även för mig.

Att i arbetet med ”Atlas” på detta sätt behöva gå tillbaka till sina egna texter tillhör ”inte det roligaste” han upplevt säger Aris Fioretos. Snarare lockas han av att, som i ”Nelly B:s hjärta”, hitta ett historiskt levnadsöde och söka upp tomrummen: åren eller händelserna som inte är dokumenterade. 

– De okända åren gjorde det möjligt att andas fritt. Som författare dras jag till sådant jag inte upplevt. Jag försöker undvika att åka snålskjuts på verkliga människors öden och äventyr. Det känns snudd på oetiskt. Böcker som liknar kostymfilmer måste vara det sista som biblioteken behöver. Vad är poängen med att bekräfta vad vi redan vet om en historisk epok? Det gäller att med romanens hjälp undersöka människans drivkrafter. Då kan det räcka med ett hårstrå. Det innehåller ju tillräckligt med DNA för att skapa en ny gestalt – en möjlig person. Mary Shelley kallade det ”skapelsens smutsiga verkstad”. Så ser jag på romankonsten. Den är ett förståelselaboratorium, säger Aris Fioretos.

På liknande sätt har Steve Sem-Sandberg arbetat med sin senaste roman ”W”. I romanen vidareutvecklar han den historiska gestalten Johann Christian Woyzeck. Alltså ett historiskt levnadsöde som skildrats skönlitterärt tidigare, främst av den tyske dramatikern Georg Büchner i hans ofullbordade drama ”Woyzeck”. Ett flitigt spelat verk i modern teaterhistoria. Steve Sem-Sandberg har sett otaliga uppsättningar av ”Woyzeck” genom åren. En av dessa gav impulsen till att börja arbeta på det som senare skulle bli romanen ”W”.

– Jag hade sett musikalversionen av Robert Wilson, Kathleen Brennan och Tom Waits när den hade premiär på Betty Nansen-teatern i Köpenhamn. Tolv år senare gick jag och såg samma uppsättning i Wien. Cirkeln slöts på något sätt, men jag fortsatte funderade på vad det är som är så fascinerande med Woyzeck-gestalten, säger Steve Sem-Sandberg.

Steve Sem-Sandberg tänker efter en stund. Sedan fortsätter han:

– Det är något i hans predikament. I Büchners drama är han ett offer för en hierarkisk ordning, men hans öde går att läsa på så många olika sätt. 

Steve Sem-Sandberg
Steve Sem-Sandberg Foto: Alexander Mahmoud

I Büchners pjäs såg Steve Sem-Sandberg ett ”embryo” till vad som skulle bli hans roman men han understryker att tanken inte var att skriva vidare på dramat Woyzeck.

– Det vore löjligt att ha en sådan ambition. Snarare var det en blandning av antipati och medkänsla för gestalten som fick mig att vilja skriva romanen. Hade jag inte känt detta hade lusten att skriva ”W” aldrig uppstått. Ju mer jag skrev om och kring honom, ju fler aspekter jag kom åt i min text, desto närmare kom han mig. Det är ju så att när man skriver om en sån här person så närmar man sig en massa saker i sig själv: fobier, vanföreställningar, frustrationer, känslor av otillräcklighet i relationer och att språket inte räcker till.

Via sitt tyska förlag fick Steve Sem-Sandberg hjälp med att hitta dokument om den historiska personen Johann Christian Woyzeck som mördade sin älskade Johanna Christiana Woost i Leipzig sommaren 1821.

– På vissa punkter är hans liv rätt väldokumenterat. Jag har använt mig av det som finns men utifrån det fantiserat samman en gestalt som är min helt och hållet. Jag tror mycket på gestaltningens kraft och föredrar att arbeta med en gestalt som en projektionsyta och på så sätt träda in i ett människoöde. 

Återigen en projektionsyta alltså. Ett litterärt DNA som utvecklas från ett hårstrå. När Karolina Ramqvist först hörde talas om den franska adelskvinnan Marguerite de La Rocquse gripande levnadsöde visste hon att hon ville skriva om det. Men till skillnad från Sem-Sandberg valde Ramqvist att också involvera sig själv i texten. ”Björnkvinnan” är lika mycket en bok om andra böcker som en rak berättelse om ett historiskt kvinnoöde. Ramqvist skriver in sin egen boks tillkomstprocess i texten och skildrar hur hon närgånget går ner i sitt källmaterial bestående av tre franska renässanstexter och en senare akademisk text. 

– Jag har tampats med och provocerats av dem. Jag upplevde att de utnyttjade den unga övergivna kvinnan på ön för sina egna syften – litterära, vetenskapliga, religiösa – men att det förstås även gällde mig själv, säger Karolina Ramqvist.

Karolina Ramqvist.
Karolina Ramqvist. Foto: Beatrice Lundborg

Karolina Ramqvist skriver i ”Björnkvinnan” att hon känner en ”längtan efter att få begrava mig i dem, sänka ner mig själv i texterna och glömma allt annat”. I hennes beskrivning anar man en extremt stark lockelse och dragning som utgår från de gamla texterna.

– Förutom det fängslande i alla motsägelser som uppstod när jag läste dem sida vid sida, så var det nog att jag uppfattade något oskuldsfullt och liksom nytt i dem. Alla tre utforskar nya litterära uttryck och tycks liksom ivriga inför det tryckta ordet. Böckerna de trycktes i var ju också väldigt vackra rent typografiskt och jag fick känslan av att de kände en kärlek till boktryckarkonsten som då var ny.  

Hade du kunnat skriva ”Björnkvinnan” utan det litterära källmaterialet? 

– Ja, det hade räckt att bara känna till det lilla om historien som jag visste redan innan jag bekantade mig med dem, men det hade i så fall blivit en helt annan bok. Jag ville ha den där dubbla blicken och beskriva hur en berättelse har berättats – och inte berättats. Jag ville ta avstamp i bristen på information om den europé som var den första som koloniserade Nordamerika och som vi vet så lite om på grund av att hon var kvinna, på samma sätt som vi på grund av vår världs historieskrivning vet så lite om kvinnor över huvud taget.

Tre författare, tre metoder. Men alla använder de äldre litterära texter som projektionsytor som i olika hög grad leder bort från det egna författarjaget. Eller? Finns det möjligen också en tredje slags författare? En som gärna leker med litteraturens metanivåer och som älskar att leda läsaren in i djupa lager av lager av fiktion. För hur man än letar finns det inga bevis för att en Iris Frost, född den 1 april (!) 1919 ska ha varit arkivarie på Medicinalstyrelsen. Och påminner inte hennes namn mycket om någon annans...?