Det är alltid intressant när musiker man känner väl till bildar en ny konstellation. Som så ofta blir också kombinationen av sångerskan Lindha Kallerdahl, basisten Ingebrigt Håker Flaten och trummisen Andreas Werliin någonting delvis annat än man hade kunnat föreställa sig.

Jag hör en form av improvisationsmusik, med en av flera utgångspunkter i jazzen. En annan är om inte direkt rock, så i alla fall singer/songwritertraditionen. Det senare beror mycket på Kallerdahls sång och på texterna, samtidigt som det egentligen ligger i hela hennes uttryck att utmana genrer och andra begränsningar.

På ett parallellt plan både renodlar och öppnar det spara, ibland närmast karga sound som kommer av instrumenteringen. Låtarna görs relativt korta och linjära, som skissade i en rörelse och utan att på något sätt ställa sig in hos lyssnaren.

Man får hålla i hatten.

Bästa spår: ”The old country”

Läs fler musikrecensioner av Johannes Cornell, till exempel om hur Fredrik Ljungkvist Trio samtalar med tidigare generationer.