Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 11:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/tre-tankar-som-hjalper-demokratin-att-sta-emot-populismens-myter/

Kulturdebatt

Tre tankar som hjälper demokratin att stå emot populismens myter

Foto: Drew Angerer

Myter och berättelser spelar en allt större roll i politiken i postsanningens tidevarv. Många hävdar att demokratins bundsförvanter behöver framställa egna myter, om de ska kunna konkurrera med högerpopulisterna. Men det kan vara en vansklig väg att gå, skriver idéhistorikern Adam Kjellgren.

Alla talar om myter. För den senaste inlagan står idéhistorikern Karolina Enquist Källgren, vars välskrivna essä ”Myten och varuformen i Salvinis Italien” i tidskriften Ord&Bild nyligen uppmärksammades av DN:s kulturchef Björn Wiman (DN 1/2). I Enquist Källgrens essä får den italienske politikern Matteo Salvinis sätt att använda ritualer och religiösa symboler belysa vad hon uppfattar som ”ett globalt politiskt fenomen” – nämligen myternas ökade betydelse inom politiken. Wiman slår i sin tur fast att han som Enquist Källgren anser att myter utgör en integrerad del av all politik. ”Varken Salvini, SD eller Trump kommer att kunna besegras enbart med faktakontroller”, skriver Wiman. ”I stället måste de som försvarar den sekulära, liberala demokratin börja förstå mytens och berättelsens centrala position i samhällslivet.”

Jag själv arbetar sedan drygt två år tillbaka på en doktorsavhandling om hur västerländska tänkare, historiskt sett, begreppsliggjort förhållandet mellan myt och politik. I detta fall existerar det en uppenbar koppling mellan historia och samtid. Både Enquist Källgren och Wiman kan sägas intervenera i ett samtal som redan pågått i årtusenden – och i vars centrum står en uppsättning vad det verkar tidlösa frågor, om sanningens, berättelsens, förnuftets, känslornas och fantasins politiska vara och värde.

Samtidigt har diskussionen om myter förskjutits under senare år. För det första har mytdebatten flutit samman med diskussioner som rör postsanning, faktaresistens, alternativa fakta och populism – vilket framgår av såväl Enquist Källgrens som Wimans sätt att aktualisera mytbegreppet. Intressant nog har myter framställts både som lösningen på och orsaken till de i sammanhanget aktuella problemen. 

Debatten för tankarna till 1930-talet, då nazister och fascister öppet deklarerade att de ämnade använda myter i politiska syften

Många har, som Björn Wiman, hävdat att demokratins bundsförvanter behöver framställa egna myter, ifall de ska kunna konkurrera med högerpopulisterna i postsanningens tidevarv. Andra menar emellertid att de sistnämndas framgångar utgör en direkt följd av att människor valt att omfamna myten på alla andra domäners bekostnad. I ”Manifest för en ny realism” (2014) påstår den italienske filosofen Maurizio Ferrari att populisternas tilltagna inflytande delvis beror på att en mytbejakande postmodern filosofi underminerat allmänhetens tilltro till sanning, vetenskap och fakta. Moderniteten, skriver Ferrari, har åtminstone sedan romantiken ”varit mytologisk och upplysningsfientlig snarare än rationalistisk […] och postmodernismen ansluter sig helt och fullt till denna utvecklingslinje.” 

Matteo Salvini kysser sin rosenkrans i det italienska parlamentet.
Matteo Salvini kysser sin rosenkrans i det italienska parlamentet. Foto: Gregorio Borgia

För det andra har debatten (åter)politiserats på ett sätt som för tankarna till 1930-talet, då nazister och fascister öppet deklarerade att de ämnade använda myter i politiska syften, medan demokratins vapendragare förblev kluvna. Sommaren 2018 anordnade den då nystartade organisationen Nordisk alternativhöger en konferens i Alviks kulturhus. En av de inbjudna talarna var den högerradikala debattören Anton Stigermark, som i sitt anförande diskuterade mytens politiska funktion. Inga representanter för de traditionella medierna närvarade vid konferensen. Ett par dagar efteråt publicerade dock nynazistiska Nordiska motståndsrörelsens digitala portal Nordfront.se ett sammandrag. Det bär mig emot att citera nynazister. Samtidigt finns det en poäng med att tydliggöra vad för uttryck mytdebatten tar sig på extremhögerns egen hemmaplan. Nordfronts utsände skriver alltså:

”Stigermarks tes var att identitet föregår intressen […]. Detta ledde vidare till en diskussion om myter där Stigermark beskrev marxismen som en falsk myt som ändå varit framgångsrik i att motivera kommunister till politisk kamp och att även vi nationalister måste bygga upp en egen sådan politisk mytologi som förklarar behovet av vår kamp. Enligt Stigermark räcker det inte att presentera statistik och fakta om invandringen, nationella måste presentera en bredare berättelse om Sverige som gör det naturligt för oss att sätta våra egna intressen framför andra folks intressen.” 

Tydligare än så har den samtida extremhögerns nygamla tilltro till nationalistiska myter sällan framställts. Svart på vitt synliggör detta att man på den yttersta högerkanten aktivt arbetar med att producera nya myter, som ska främja rörelsen främlingsfientliga intressen. Liksom på 1930-talet är frågan om de demokratiska samhällskrafterna bör slåss med samma eller andra vapen? Jag har dessvärre inga svar. Antagligen har vår tids debatt om mytens politiska potential bara börjat. Men för att denna skall förbli produktiv, vill jag föreslå tre ytterligare frågor, som jag tror att vi behöver fortsätta fundera kring. 

1. Vilka antaganden underbygger vår inställning till myter? Vi kan förstås inte veta om alla som talar om myter talar om samma sak. Historiskt sett har ordet trots allt använts för att beteckna en mängd vitt skilda ting. Men också de som åsyftar snarlika företeelser kan tänkas förespråka dem av olika skäl – varav vissa framstår som mer problematiska än andra. Huruvida det, som många menar, är sant att alla politiska projekt fordrar en mytisk inramning för att väcka stort engagemang är långt ifrån självklart. Men detta påstående är ändå inte problematiskt i sig. Att däremot förorda myter framför rationella argument därför att man – som till exempel de italienska fascisterna gjorde – föraktar massmänniskan och betvivlar dennes förnuftsförmågor, är mer bekymmersamt. Vill vi möjliggöra en kritiskt hållen diskussion om myter tror jag att vi behöver försöka synliggöra skillnaden mellan dessa, såväl som andra, typer av argument. 

2. Hur viktig är sanningen, för dem som tyr sig till myter? Vi har konstaterat att den ovan nämnda Ferrari menar att människor tyr sig till myter i större utsträckning nu än förut, därför att de utgår från att det ändå inte existerar någon objektiv sanning varmed myterna konkurrerar (vilket Ferrari alltså menar är en följd av den postmoderna filosofins inflytande över samhället). Vi stöter numera på samma berättelse lite överallt. Under rubriken ”Inte ens Trump tror på lögnerna” (Expressen, 12/8 2019) skriver journalisten Per Wirtén att såväl politikerna som samhällsmedborgarna numera betraktar lögnen som ett gångbart politiskt instrument. ”Hela det politiska kontraktet verkar ha förskjutits så att lögnen förvandlats till ett glansigt ytfenomen, ett sprakande fyrverkeri och politiskt pep talk, som de flesta sympatisörer samtidigt genomskådar och berusas av.” Men tänk om denna berättelse inte stämmer? 

Trumps framgångar sammanhänger med det faktum att många av hans följare uppfattar honom som en sanningssägare, samtidigt som de är övertygade om att det liberala samfundet ljuger

I den läsvärda essäboken ”Är Trump postmodern?” (2019) kritiserar filosofen Nora Hämäläinen antagandet att till exempel Trumps supportrar skulle vara ett gäng relativister, för vilka sanningen inte spelar någon roll. Hämäläinen framhåller att Trumps framgångar tvärtom sammanhänger med det faktum att många av hans följare uppfattar honom som en sanningssägare, samtidigt som de är övertygade om att det liberala samfundet ljuger. Om Hämäläinen har rätt riskerar högerpopulisternas motståndare förstås att skjuta sig själva i foten, ifall de själva börjar tala om sina egna berättelser som myter.

3. Kan alla myter vinna lika stort inflytande? Det finns dem som verkar mena att högerpopulisternas framgångar bara beror på att de övriga aktörerna inte lyckats producera lika effektiva myter och berättelser som de förra. I artikeln ”Vår tid har blivit besatt av berättelsen” (Sydsvenskan, 2/6 2019) skriver fackboksförfattaren Magnus Linton att begrepp som narrativ och berättelse aldrig tidigare haft högre status. ”Bäst berättelse vinner. Får flest väljare, kunder, följare. Ett parti eller företag med dålig eller ingen berättelse förlorar.” Ungefär så tycks allt fler enligt Linton resonera. Men tävlar alla myter och berättelser på samma villkor? Inverkar inte de givna materiella omständigheterna på vilka myter som får flest anhängare? 

Går det att, som Greta Thunberg förordar, överge den för det kapitalistiska systemet grundläggande idén om evig tillväxt?

Om man med demokratiska myter menar sådana som, till skillnad från högerpopulisternas, tydliggör vilka utmaningar vi faktiskt står inför och fördelar ansvaret rätt, måste vi fråga oss huruvida dessa kommer kunna attrahera tillräckligt många människor för att få till stånd en reell förändring. Går det till exempel att föreställa sig en myt eller berättelse som förmår övertyga en majoritet av världens invånare att, som Greta Thunberg förordar, överge den för det kapitalistiska systemet grundläggande idén om evig tillväxt? Kanske om vi föreställer oss en plats bortom eller före samhället, där rena medvetanden möts, fullständigt obetingade av världen. Men människor som fötts in i, växt upp i, formats av och investerat i det förevarande systemet – kommer de verkligen kunna acceptera en sådan myt, hur väl den än berättas? 

Redan 1935 konstaterade filosofen och folkhögskolerektorn Alf Ahlberg – som i grund och botten var positivt inställd till myter – att erkännandet ”av mytens berättigande” samtidigt hotade ”öppna dörrarna på vid gavel för allsköns intellektuell löslighet och teoretiskt godtycke.” Jag tror att Ahlberg var något viktigt på spåren. Ett sätt att motverka denna tendens är att fortsätta tänka kring de tre frågor jag listat i det ovanstående.