Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

TV-recension: Gruvlig kulturkrock i HBO:s nya storsatsning ”Britannia”

Romarna utmanar kelternas magiska krafter i HBO:s nya storsatsning ”Britannia”. Intressant tema och en fantasifull tolkning av de mytiska druiderna, men någon utmanare till ”Game of thrones” är det inte, skriver Jonas Thente.

2

Tv-serie

”Britannia”

Serieskapare: Jez Butterworth, Tom Butterworth, James Richardson
I rollerna: David Morrissey, Kelly Reilly, Nicholas Lie Kaas m fl. Säsong 1, nio avsnitt på HBO Nordic.

I tv-serien ”Vikings” är härföraren Ragnar Lodbrok på ett första besök hos kung Egbert av Wessex. På väg till konferensrummet – som visar sig vara ett romerskt bad – leds vikingen genom rum och korridorer som pryds av solkiga, halvt raserade kolonner och marmorskulpturer.

Ragnar frågar sin ledsagare vem som har gjort dessa skulpturer.

– Ingen vet, svarar ledsagaren; somliga säger att jättar en gång bodde på de här öarna.

Ragnar Lodbrok ser så knipslugt tvivlande ut som han ofta gör i tv-serien ”Vikings”. Jättar, hmm?

Kulturkrocken mellan de barbariska hedningarna från norr och de fromma britterna är tacksam att fantisera kring. För det första ter sig just denna krock som smått bisarr. Man är helt okej med romare i Palestina, romare i Frankrike och romare i Spanien och Egypten. Men romare som tågar omkring i trakten av Birmingham känns lika förunderligt som om Djingis khan hade ockuperat Östergötland.

Men temat bjuder på mycket action och man kan utgå ifrån samtida krönikor som talar om anfallet på klostret Lindisfarne 793 och den orons epok som följde.

Ju längre man går tillbaka i den brittiska historien, desto mer dunkelt blir det. Det är som med alla and­ra historieskrivningar, fast i Englands fall har förhistorien fått en alldeles särskild prägel. Perioden före kristnandet, det vill säga 400- och 500-talen, har av histo­riker kallats för Englands drömtid. Det är en muntlig och därmed ­odokumenterad period. Tomrummet har allteftersom fyllts med bland annat Arthursagorna, med allt vad de bär med sig. Nobelpristagaren i litteratur Kazuo Ishiguros senaste roman, ”Begravd jätte” utspelar sig i denna drömtid.

Men före drömtiden vandrade verkligen jättarna på ön.

Vi kallar dem romare och från deras tid har vi i alla fall delvis gott om skriftliga källor. Delvis, därför att romarna skrev men deras fiender och underlydande gjorde det inte.

HBO:s nya storsatsning ”Britannia” vill råda bot på ensidigheten och skildra mötet mellan romare och kelter ur bägge synvinklar.

Man blir road redan vid vinjetten. Psykedeliskt som tusan är det, lila, rosa och turkos, med celtic rock-idolen Donovans ”Hurdy gurdy man” från flumåret 1968 som titelsång. Det är nästan så att man famlar efter murgrönsteet och skålen med toppslätskivling.

De fruktade druiderna är uppdaterade enligt vår tids estetik. Liksom de amerikanska urinvånarna har gått från att avbildas med fjäderplymer och fransiga buffelbyxor till att mer likna industripunkare – har de keltiska druiderna hängt in sina vita kåpor och är numera seniga, bemålade och snarare besläktade med voodoopräster.

En tidig beskrivning av urbefolkningen för övrigt står Caesar för, i sin ”Galliska krigen”:

”Nästan alla britannier smörjer in sig med vejde, vilket ger kroppen en himmelsblå färg och därmed gör dem så skräckinjagande att se i strid. Håret låter de växa långt, men de rakar sig på varje del av kroppen utom huvudet och överläppen”.

När ”Britannia” inleds skriver vi år 43 och den romerske generalen Aulus Plautius står redo på andra sidan kanalen att försöka invadera Britannien. Stämningen är dyster. Han har redan råkat ut för myterister bland legionärerna, för de brittiska öarna är vederbörligen fruktade av de vidskepliga romarna.

De har fog för sin skräck. Rom har ju försökt två gånger tidigare, åren 55 och 56 fvt, och då var det rent av den gudabenådade Caesar som försökte kuva landområdet och i princip misslyckades med det. Han fick nöja sig med en beskattning av somliga områden.

Det är lätt att förstå varför legionärerna nu förknippar öarna med mörker och mardrömmar. I ”Galliska krigen” har ju Caesar beskrivit druidernas gruvliga skick och seder. Det är Caesar som etablerar uppfattningen att det är druiderna som är den egentliga maktinstansen. Tortyr och grymma avrättningar drabbar alla som sätter sig upp mot deras reglemente. Slavar bränns tillsammans med sina herrar. Människooffer är vanliga, och gärna många människor åt gången, inspärrade i stora vidjedockor som sätts i brand.

Traditionen är utforskad i skräckfilmen ”The wicker man” (”Dödlig skörd”), som kom i sin första och överlägset bästa version 1973, regisserad av Robin Hardy.

Aulus Plautius i ”Britannia” är utsänd av kejsar Claudius, men verkar ha egna motiv för erövringen. Han vill lyckas där tidigare försök har misslyckats, från Caesars via Augustus till Caligulas.

Och Britannien är oförberett, upptagna som de olika stammarna är med att bekämpa varandra. Generalen får snabbt fotfäste, bränner genast en by och slaktar dess fredliga invånare. Vi har redan fått se idylliska scener från det fridfulla England, så det står från början klart vilka vi skall betrakta som barbarer och vilka som är de goda.

En regel är ju annars att ju mindre vi vet om människor och skeenden långt tillbaka i tiden, desto mörkare och ondare framstår de. Romarna-i-Britannien har tidigare skildrats bland annat i Kevin McDonalds film ”The eagle” (2011). Där är det år 140 och en legionär tar sig bortom ”världens slut”, det vill säga norr om Hadrianus mur mot Skottland, för att återfinna nionde legionens försvunna standar. Hans far ledde den fördömda legionen och det är en fråga om familjeheder att finna den guldörn som, naturligtvis, är i händerna på en stam blåmålade barbarer utan misskund.

Civilisation och hederskänsla står mot primitivt kaos.

Men bilden i ”Britannia” kompliceras, förstås. Kelterna betraktar med avsky romarnas korsfästningar och bländningar. Romarna känner sig lika illa till mods när de bevittnar kelternas hudflängningar och allmänna knivkarvande.

Seriens första fyra delar lyckas inte skapa någon vidare entusiasm. Det har mumlats om att ”Britannia” skulle vara någon sorts utmanare av ”Game of thrones”, men det är den definitivt inte. Persongalleriet är alltför snålt och de få potentiella komplikationer det rymmer är inte särskilt intressanta.

Det känns för sökt, klichémässigt. Som i scenerna där man stoppar in två småkorkade romerska legionärer som komiskt element och låter dem referera till titelfigurerna i Tom Stoppards fantastiska ”Rosenkrans och Gyllenstjärna är döda”. Jag går inte på den lätta.

Men det största problemet ligger i dialogen. En fantastik av det här slaget – det kan vara fantasy, kvasifantasy, science fiction eller någon annan ickerealistisk genre – kräver ett episkt anslag i replikerna.

Just ”Game of thrones” är ett strålande exempel på hur bra det blir när man begriper det. Hur varje enskild replik är filad och slipad, repeterad och levererad på ett sätt som gör att den omedelbart sitter där och blir betydelsefull. Memerepliker man kan citera utan att ens behöva berätta var de kommer ifrån. Alla vet, alla kan.

I ”Britannia” pratar man på som om det vore fråga om en lindrigt repeterad såpa. Inte ens de få teaterproffsen i rollbesättningen – Zoë Wannamaker och Ian McDiarmid (Palpantine i Star wars-cykeln) – lyckas få fart på dialogen, även om de försöker.

Det är synd på ett så intressant tema.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.