Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-19 09:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/tv-recension-kidding-2-med-jim-carrey-ar-bitvis-fantastisk/

Film

Tv-recension: ”Kidding 2” med Jim Carrey är bitvis fantastisk

Jim Carrey i ”Kidding 2”.
Jim Carrey i ”Kidding 2”. Foto: Nicole Wilder

Andra säsongen av ”Kidding” är mer speedad och lite mindre kontemplativ än den första. Och, förstås, bitvis lika fantastisk. Kerstin Gezelius hoppas bara att serien inte tappar bort sin antidramatiska charm och stillsamma galenskap.

Lite våld piggar alltid upp. Dramaturgin får en skjuts, karaktärsteckningen en fond och publiken aktiveras fysiskt. ”Kidding”, den fantasifulla dramaserien om en omåttligt populär dockteaterfabror i akut, känslomässig kris, avslutade sin första säsong med en överrumplande våldshandling. Den gåtfulla slutbilden av en dockteaterdocka bakom en krossad vindruta och ett ”oops” rymde mer aggression och mental instabilitet än vad som borde vara rimligt för ett sådant litet ord. 

Jim Carrey, som spelar dockteaterfarbrorn Mr Pickles – ett slags kombination av Mr Rogers (som Tom Hanks porträtterar i ”A beautiful day in the neighborhood”) och Staffan ”Vilse i pannkakan” Westerberg – har förstås sin enastående mimik till hjälp. Ordet ”hoppsan” levererade han med sitt hemligaste skrämselvapen; att plötsligt släppa mimiken, sluta underhålla och dra undan mattan för våra förväntningar. Det var ett rafflande sätt att avsluta en säsong.

”Kidding” är ingen banal historia om att den som verkar överdrivet god naturligtvis i själva verket är ond. Jeff Pickles är god på riktigt. Han har gett bort all vinst till välgörenhet under hela sin karriär; han har till och med gett ekonomiskt stöd till den man som dödade hans ena son i en trafikolycka. Och som hans exfru förklarar för den överlevande sonen: Vi sa nej till organdonation, för din pappa skulle ha börjat finansiera skolgången för alla mottagare av din brors organ och jag ville inte det.

Men han kan inte acceptera förlusten av sin familj. Det blir för mycket även för ett helgon. Säsong två hanterar följderna av kollapsen. De tre första avsnitten är lika oväntade, subtila och tragikomiska som säsong ett, men temperaturen har skruvats upp något, kollisionerna kommer tätare och de första tre avsnitten (det är vad som har visats i förväg) har fler vändningar och mer drama än, plus åtta mormonska syskon i jultröjor, musikalnummer under narkos (Carrey kan sjunga) och mycket mer. 

Hittills har man fått se lite för lite af Frank Langellas maktfullkomliga skitstövelcharm i rollen som Jeffs pappa, manager och producent, men å andra sidan desto mer av den mystiska sonen och hans försök att återskapa familjen med matematisk mystik.

Kombinationen Carrey och Michel Gondry (den franska regissören satte hela den här speciella kombinationen av dockor, drömmar och slätstruken americana) leder förstås tankarna till deras samarbete på klassikern ”Eternal sunshine of the spotless mind”. Med Catherine Keener med i mixen som Jeffs docktillverkande syster associerar man vidare till Spike Jonzes lika klassiska ”I huvudet på John Malkovich”), båda författade av Charlie Kaufman.

Dave Holstein och hans författarteam har inspirerats av Kaufmans teknik, som verkar enkel, men är oändligt svår. Dialogen är alltid oväntad men aldrig sökt. Den fångar verklighetens goddag yxskaft-kommunikation mellan människor som älskar, men sällan lyssnar på varandra.

Andra säsongen är lite mer speedad, lite mindre kontemplativ, och man väntar sig nya, kreativa kickar varje avsnitt. Det är bitvis fantastiskt. Man hoppas bara att de inte helt tappar bort seriens antidramatiska charm och stillsamma galenskap.

Det ska nog gå bra. Man vet att man är i trygga händer när en författare kan avsluta ett musikalnummer med ”och nu adjö, Pickles, jag ska åka och knulla din fru med min lever”, utan att det upplevs som det minsta smaklöst eller dumt; tvärtom briljant på gränsen till vackert och dessutom fullkomligt logiskt.

Läs fler recensioner och artiklar av Kerstin Gezelius här.