Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Tv-recension: Nya säsongen av ”Westworld” är lite självgod men spektakulär

”Westworld” är tillbaka på HBO från och med den 23 april. Andra säsongen har svenskarna Gustaf Skarsgård och Fares Fares på rollistan, samt Tarik Saleh som regissör. Ett fortsatt ambitiöst bygge men mindre mystifikt och lite mer självgott denna gång.

Allt har gått käpprätt åt helvete och liken – både människokroppar och robotkadaver – ligger i bokstavliga drivor i temaparken ”Westworld”. Den första säsongens avslutning kulminerade i ett begynnande uppror där robotarna – parkens ”värdar” som de kallas – slog tillbaka mot sina förtryckare, utan att göra skillnad mellan parkens chefer, mekaniker och manusförfattare, och de besökare – ”gäster” – som i decennier tagit sig friheten att leva ut sina inre drifter. 

Läs mer: Allt du behöver veta inför säsongspremiären av ”Westworld” 

När den andra säsongen börjar ser vi resultatet; ett regellöst krig. Människorna försöker oskadliggöra och samla in robotarna – bland annat gör svenska skådespelarna Fares Fares och Gustaf Skarsgård entré i handlingen i roller som techexpert respektive ex-militär-fixare (de ska snart också få svenskt sällskap av Tarik Saleh som regisserar ett av säsongens senare avsnitt). Robotarna, i sin tur, har löpt amok.

Alla robotar är inte okontrollerade, dock. De två kvinnliga värdar som under förra säsongen på var sitt håll nådde självmedvetande – Dolores (Evan Rachel Wood) och Maeve (Thandie Newton) – är nu ledare för varsitt privat och mycket planerat korståg. 

Lyssna på podden DN intervju där Johar Bendjelloul intervjuar Tarik Saleh

Det stod tidigt klart att den första säsongen var uppbyggd kring en narratologisk labyrint – serien var lika delar tv, och en öppen inbjudan till kodknäckning. Serieskaparna Jonathan Nolan och Lisa Joy gjorde det sannerligen inte lätt för sin publik. 

Det krävdes i princip att man spådde i gryniga inzoomade skärmdumpar som om de vore kaffesump för att pussla ihop ledtrådarna. Men internets kollektiva detektivhjärna löste kryptot, och de mest allmänt spridda teorierna kring hur allt hängde ihop visade sig till slut stämma.

I säsongsavslutningen bekräftades att den enigmatiske Mannen i svart (Ed Harris) och den unge William (Jimmi Simpson) i själva verket var samma person, och att det som först verkade som ett sammanhängande skeende i själva verket utspelade sig i flera olika korsklippta tidsperioder.

Det är inte ett trick som går att använda två gånger. Den nya säsongen tar sig visserligen också stora friheter med kronologin, och vi kastas mellan olika tidsplan och återblickar – tydligast i en briljant konstruerad sekvens där en robots fragmenterade minnesbank gestaltas genom sömlösa hopp mellan parallella minnen av ett och samma rum, som nog skulle kräva en tre-fyra-femton tittningar för att helt bena ut. 

Men den flexibla och ibland förvirrande tidslinjen är i säsong två inte en metod för att förleda tittaren, utan sker för öppna ridåer.

Därmed inte sagt att det saknas mysterier. ”Westworlds” värld har vidgats; här anas en större berättelse, ett dolt syfte med temaparken. I den första säsongen blev robotarna slagpåsar för mänskliga drifter – våld, sexualitet – dragna till sin absoluta spets. 

I den andra skymtas ett mer komplext tema kring spegling och narcissism, och vad det innebär för människans självbild när man dekonstruerat henne så till den grad att man kan bygga upp en exakt kopia.

Den metaaspekt av serien som etablerades redan i första säsongen, att den kan ses som en skildring av processen att skapa fiktion, understryks och utforskas ännu mer i de nya avsnitten – ibland med tydligt självironiska blinkningar. Liksom att det på en nivå även handlar om relationen mellan manusförfattare och publik.

 ”Jag skrev den där repliken åt dig”, påpekar en av Westworlds manusförfattare, Lee (Simon Quarterman), för den nyligen självmedvetna robotvärden Maeve under ett samtal. ”Lite för vag, om du frågar mig”, snäser hon snärtigt tillbaka.

Och ja, här finns, särskilt i det första avsnittet, en del klumpigt övertydlig dialog. Metaforerna är inte direkt subtila: ”Jag har en sista roll att spela – mig själv”, deklamerar Dolores bistert vid ett tillfälle. 

Det räcker inte att öppningsavsnittet tydligt visar att reglerna är satta ur spel i temaparken och både människor och robotar nu faktiskt kan dö på riktigt, utan den vindpinat psykopatiske Mannen i svart får säga det rakt ut för säkerhets skull: ”the stakes are real”, nu är det på riktigt.

”Westworld” är (precis som temaparken) ett oerhört ambitiöst bygge, visuellt helt bländande. Det är lätt att förlåta viss skissartad karaktärsutveckling, och i stället välja att imponeras av den komplexa väven av berättelsetrådar. 

Seriens största problem är snarare att den bitvis är lite för självgod, vilket gör den ojämn – avsnitt fyra är ett spektakulärt spännande pärlband av scener med framåtrörelse, medan avsnitt fem snarare känns som ett utdraget internt sandlådebygge (med samurajer).

Det är också den typ av serie som är svår att helt bedöma utifrån de fem avsnitt som skickats ut till recensenter – ett pussel är kul medan det pågår, men man vill också få tillfredsställelsen av att lägga den allra sista biten på plats. Exakt vad ”Westworlds” motiv föreställer återstår alltså att se.

Tv

”Westworld”

(HBO Nordic, säsong 2)

Serieskapare: Jonathan Nolan och Lisa Joy m fl. I rollerna: Evan Rachel Wood, Thandie Newton, Jeffrey Wright, Ed Harris m fl. Säsong 2 (avsnitt 1-5)

4.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.