Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Tv-recension: ”Säsong 2 av ”The Crown” är fascinerande”

Foto: Robert Viglasky / Netflix

Fascinerande fortsättning när det brittiska samväldet spricker upp. Kerstin Gezelius recenserar ”The Crown” säsong 2.

Påminn mig igen om varför man ska titta på ytterligare tio timmar drama om en kvinna som sällan lämnar sitt hem, sällan säger mer än det protokollet föreskriver och får de dyrbaraste klänningar att se ut som de kommer från Marks & Spencer? Varför vill jag att Elizabeth II ska lyckas vinna tillbaka det ghanesiska folkets beundran, när de äntligen försöker kasta av sig det koloniala oket och skapa ett enat Afrika? Varför känner jag med henne när hon blir utkonkurrerad av Jackie Kennedy under ett statsbesök för att Jackie är bildad och modern? Varför vill jag att hon och hennes otrogna sportfåne till man ska finna varandra?

Läs mer: Greta Thurfjell: ”The crown” är välbehövlig mysrojalism

Jag har visserligen följt metamfetamintillverkare som låter ungdomar dö i sina egna spyor, mc-gäng som hudflänger levande män­niskor, heroinlangare i Baltimore och seriemördare i Florida och i någon bemärkelse beundrat eller åtminstone fascinerats av dem allihop, men bör man ändå inte dra en gräns vid drottningen av England?

Men när manusförfattaren Peter Morgan talar genom henne blir hon oemotståndlig. Han kan få vilken intetsägande textrad som helst att dallra av mening genom att bygga upp dramatiska sammanhang där ett ”oh” kan orsaka rikskris eller rädda liv. Han är en mästare på att få berömda vaxdockor att leva precis lagom mycket för att ge illusion av verkligt liv utan förlora sin spöklika vaxmagi.

Claire Foy: Mystiken är en del av grejen med Drottning Elizabeth

I andra säsongen av den magnifikt påkostade dramaserien ”The crown” finns ingen Winston Churchill som piggar upp. I stället får drottningen hantera Anthony Edens krasch efter Suezkrisen och Harold Macmillans efter Profumo-skandalen. Till slut ilsknar den trötta, gravida drottningen till och tycker att hennes premiärministrar utgör ”A succession of quitters”. Inklusive­ Churchill, som hade mage att gå och dö. 

Säsong 2 är både ojämnare och mer fascinerande än säsong 1. Världen och det brittiska samväldet spricker upp. Kammardramat blir epik. Claire Foy fortsätter att imponera med sin engelska som verkar stiga direkt ur krävan. Hon har blivit bredare om höfterna, ankigare i gången och stelare i ansiktet, men de känsliga ungflicksögonen fångar ständigt in oss.

Långa stunder överger dramat Elizabeth och följer i stället Margarets kärleksaffärer eller unge prins Charles mardrömsupplevelser på internatskola. Prins Philips resa ­genom samväldet, som han skickades iväg på i slutet på förra säsongen förvandlas till maffigt nostalgisk exotism av det mest raffinerade slag. Inte minst när han glider över världshaven på en blankputsad båt som hämtad direkt ur leksaksfabriken (som i sin tur hade just den här båten som förlaga), talar broderligt till besättningen i bländande vita uniformer på det komiskt välskrubbade däcket. Och när de seglar genom söderhavet och möter urbefolkningen, alltid glad, alltid ren och oskuldsfull, alltid redo att ligga med de vita härskarna, verkar Philip hitta hem.

Precis som drottningen gör när hon och skogvaktarens son kravlar över det skotska höglandet och skjuter kronhjort. Kungahuset och söderhavsfolket, drottningen och barnen i Ghana verkar plötsligt ha mer gemensamt än drottningen och hennes eget folk. Askes, närhet till naturen, tydliga traditioner och regler. Men framför allt: Tid.

Och det är kanske den främsta orsaken till att ta sig igenom ytterligare en säsong av ”The crown”.

Det är välgörande att studera dem som har råd att bida sin tid, att hålla tand för tunga och tänka långsiktigt. Som inte i varje ögonblick måste visa framfötterna, få ett ord med i laget, göra intryck, smida medan järnet är varmt och allt det där driver oss andra runt, runt i ekorrhjulet. Det kanske inte bara är ett privilegium för den som fått makt på livstid och en oändlig förmögenhet. Man kanske kan bli regent i sitt eget, trots allt ganska långa liv. Lugnt och envetet så frön för kommande generationers skördar. Keep calm and carry on.

"The Crown säsong 2"

Serieskapare och manusförfattare: Peter Morgan
I rollerna: Claire Foy, Matt Smith, Vanessa Kirby, med flera.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.