Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-26 15:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/tv-recension-underbara-normala-manniskor-visar-att-karleken-fortfarande-finns/

Filmrecensioner

Tv-recension: Underbara ”Normala människor” visar att kärleken fortfarande finns

Connell (Paul Mescal) och Marianne (Daisy Edgar-Jones) i ”Normala människor”.
Connell (Paul Mescal) och Marianne (Daisy Edgar-Jones) i ”Normala människor”. Foto: Hulu/BBC

Tv-versionen av Sally Rooneys bästsäljare är en befriande modig serie om förbjuden kärlek på Irland. Kerstin Gezelius blir handlöst förälskad i ”Normala människor” och konstaterar att intima relationer fortfarande inte är någon lek. 

Connell är skolans snygga fotbollshjälte och son till en ensamstående städerska. Marianne den utmobbade enstöringen och rikemansdottern vars hus mamman städar. Connell vill ha henne, inte den blonda hejarklacksflicka som arv och miljö – en småstad på irländska västkusten – har valt ut åt honom. Men bara om det får förbli en hemlighet. I Sally Rooneys roman ”Normala människor” beskrivs Connell som mörkhårig med ett lite hårt ansikte, ”som en konstnärs bild av en kriminell”. Hennes humor liksom spjärnar emot de känslor han väcker, låtsas genomskåda ”konstnärens” blick. Vilket naturligtvis får motsatt effekt.

Men hur fungerar det språkets motstånd på film? Mörka, snygga män med slutna men romantiska drag reproduceras dagligen på bio och tv. Hur får man fram Rooneys försvar. Ironin? 

Det hade varit frestande och kanske ”legat i tiden” (ett uttryck som genast signalerar något förlegat) att luta sig mot huvudpersonernas höga IQ och självdistans. Göra smart, ”modern Austen”-tv av deras kärlek, cerebralt ”Sex education”-sex av deras passion.

Rooney och Alice Birch, som har författat tv-serien tillsammans, har gått motsatt väg, den modigaste tänkbara och plötsligt så oändligt mycket mer relevanta: rakt in i känslorna och nakenheten, med absolut tillit till skådespelarna.

Marianne (Daisy Edgar-Jones).
Marianne (Daisy Edgar-Jones). Foto: Hulu/BBC

Daisy Edgar Jones, gracil, konturskarp och med de största rådjursögonen sedan Audrey Hepburn, lever knappast upp till formuleringar som ”En del tyckte att hon var den fulaste tjejen i skolan”, men spelar skickligt och utan överdrifter fram Mariannes inre mörker. Vilket ju hur som helst är det som skolkorridoren sniffat sig till och hatar.

Connell (Paul Mescal).
Connell (Paul Mescal). Foto: Hulu/BBC

Paul Mescals Connell inte heller lika entydigt ”snygga killen”. Hans klassiska profil och lysande blå ögon balanseras av gråblek hy som andas fish'n'chips. Hans ångestfyllda kamp med sig själv – först i småstaden där han är populär och Marianne inte, sen på universitetet i Dublin där situationen är den omvända – drar över hans ansikte som moln över ett öppet landskap samtidigt som hållningen är stel av inlåsta känslor. Det är ett fruktansvärt vackert porträtt av en ung man, gjort helt utan den aggression som brukar ticka som en dramatisk äggklocka i skildringar av arbetarklasskillar.

Förbjuden kärlek är inte lätt att få till när allt kan förefalla tillåtet och romantik är en gammal konvention från artonhundratalet. Men passion är förstås lika farlig nu som den alltid har varit och Jones och Mescal får på ett hjärtskärande sätt fram hur de förbjuder sig själva, samtidigt som de bokstavligen blir till i varandras ögon. De i alla bemärkelser nakna sexscenerna lyckas dessutom på något mirakulöst sätt navigera förbi både det sentimentala, det pornografiska och det ironiskt distanserade.

Efter många år av oromantisk romantik, osexigt sex och ständiga spekulationer om hur den digitala eran har trubbat av en hel generation är det en befrielse.

Kärleken finns. Och den är fortfarande ingen lek.

Här är veckans bästa tv-serier