Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-02 02:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/tv-recension-verkligheten-har-hunnit-ikapp-the-plot-against-america/

Filmrecensioner

Tv-recension: Verkligheten har tyvärr hunnit ikapp ”The plot against America”

John Turturro spelar rabbin Lionel Bengelsdorf som sympatiserar med Charles Lindbergh i ”The plot against America”.
John Turturro spelar rabbin Lionel Bengelsdorf som sympatiserar med Charles Lindbergh i ”The plot against America”. Foto: HBO

HBO-serien ”The plot against America” är spännande och skrämmande, men också tung och tråkig, skriver Kerstin Gezelius och konstaterar att verkligheten har hunnit ikapp Philip Roths profetiska skräckvision.   

Den enda fördelen med att så många har gått och blivit fascister och nazister på sistone är att man måste vässa sitt berättande och skrivande till max. Att inte predika för de redan frälsta är svårt, men det är inte lika självklart som för femton år sedan att mottagarna: läsare, publik, tittare har hjärtat på samma ställe i kroppen som kreatörerna. Det gäller att sikta på mage och genitalier i stället, som fortfarande verkar vara placerade ungefär likadant i den mänskliga anatomin. Hjärnan kan man nästan helt ge upp som måltavla, men är å andra sidan viktigare än någonsin för avsändaren.  

Författaren Philip Roth har bra koll på genitalier, mage och skrattreflexer. När han skrev den kontrafaktiska romanen ”Konspirationen mot Amerika” – som utgår ifrån att nazistsympatisören och flygarhjälten Charles Lindbergh vann valet 1940 över Franklin D Roosevelt och USA inte gick in i kriget – avslöjar bara titeln en tidlös copy writer-instinkt. 

Orden ”against America” signalerat konservatism och brukar handla om kommunister, utlänningar, ogudaktiga, etcetera. I Roths roman är det i stället rasismen och konservatismen själv som hotar landets yttrandefrihet, religionsfrihet och demokrati, allt det som amerikanska skolbarn varje dag svär trohet till med handen på hjärtat: frihet och rättvisa åt alla.

”The plot against America”
”The plot against America” Foto: HBO

Med humor, poesi, politiska rapporter, radiotal, middagsgräl och yngsta sonen Phils blick på vuxenvärlden får han fram hur familjer och vänskaper slits sönder av paranoian, aggressionerna och medlöperiet. Det är en hisnande, läskig och ofta väldigt rolig roman. Också den centrala drömmen (ofta avbildad på omslaget) har knytnäve-i-magen-effekt. Phils älskade frimärksamling har plötsligt fyllts av Hitlers ansikte och frimärkena är stämplade med svarta hakkors.

När den drömmen nu dyker upp i HBO:s filmatisering av romanen, en miniserie i sex avsnitt, har den inte alls samma effekt. 

Det kan bero på historisk tajmning. När romanen kom ut var den profetisk. Nu, sexton år senare är den högaktuell, om inte till och med för sent ute. Det kan också bero på verkets inre känsla för tajmning. För rytm, kollisioner och trovärdiga känslor.

”The plot against America” är ambitiös, stjärnbeströdd och när storyn väl kickar i gång på allvar både spännande och skrämmande. Det den fångar bäst är de två brödernas diametralt olika sätt att hantera att de plötsligt betraktas som främlingar i sitt eget land.

Men den är också en smula tråkig. Vårt historiska nu verkar tynga ner alla inblandade. Det är inte en fantasi längre utan något vi har omkring oss. Man vågar inte skämta eller överdriva.

Winona Ryder i ”The plot against America”.
Winona Ryder i ”The plot against America”. Foto: HBO

Skådespelarna gör sin tjänst. Morgan Spector som pappan spelar Donald Draper först, men växer och blir riktigt gripande framemot seriens andra hälft. Zoe Kazan gör väl sitt bästa av en typiskt skissartad god Roth-kvinna och Winona Ryder, pojkarnas faster imiterar Dianne Wiest i ”Radio days”, vilket fungerar fint om man inte har sett Woody Allens nostalgiska film. Men när till och med John Turturro, som väl aldrig har gjort en roll utan dubbelskruv, blir långrandig i sin roll som vördad rabbi och Lindbergh-sympatisör med sofistikerad sydstatsdialekt (som han njuter lite för mycket av) är det något som inte stämmer. 

Regin är för naturalistisk, dialogen för redovisande, scenografin för tyskt brun. Lilla Phil är ett sammetsögt, skrämt barn i stället för den fantasifulla knäppskalle som guidar oss genom romanen. Det är kontraproduktivt: ju mer familjen Roth gestaltas som offer desto mindre känner man paradoxalt nog masspsykosens fasa, det surrealistiska i utvecklingen.

Den här tv-serien borde ha gjorts för fem år sedan och den borde ha gjorts med betydligt mer… balls.

Den hade också med fördel kunnat göras här, där många fortfarande inte har genomskådat medlöperiets mekanismer. ”Konspirationen mot Sverige”. Kan någon vara snäll att skriva den; fort!

Läs fler texter av Kerstin Gezelius och fler filmrecensioner i DN