Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Två proffs som skapade ”Amatörer”

Det liknar nästan en romantisk komedi, fast om kreativitet i stället för kärlek. På varsitt håll drömde Gabriela Pichler och Jonas Hassen Khemiri om att få samarbeta med varandra. Plötsligt hände det. Nu är deras gemensamma film ”Amatörer” färdig och är öppningsfilm på Göteborg filmfestival.

Nej tack, nej tack, nej tack. 

En vårdag 2013 är Gabriela Pichler fullt upptagen med att avböja inströmmande projektförslag på filmer och tv-serier. Efter filmen ”Äta sova dö” året innan är hon Sveriges kanske mest hyllade debutregissör under 2000-talet och många i branschen vill sola sig i strålglansen. Men själv har hon ännu inte kommit underfund vad hon vill göra härnäst.

Hon sitter i sin gamla lägenhet i Bergsjön i Göteborg och känner lätt ångest över alla avvisanden: tänk om hon inte får några fler förslag? Tänk om ”Äta sova dö” blir det enda hon gjorde?

Hon beklagar sig för sin pojkvän och samarbetspartner:

– Varenda jävel i hela landet hör av sig, men Jonas Hassen Khemiri hör inte av sig!

Pojkvännen skrattar och säger att hon har hybris. Gabriela känner inte Jonas Hassen Khemiri, har aldrig ens träffat honom. Men hon läste hans debutroman ”Ett öga rött”, som kom ut 2003:

– Jag minns känslan av att vilja återerövra sina föräldrars språk och kultur. Den träffade mig precis rätt, i en ålder då jag drevs av en vilja att nästan överkompensera för mina föräldrars anpassning till det svenska. Min pappa kom från Österrike och mamma är från Bosnien. I den åldern tyckte jag att de hade anpassat sig så mycket till det nya att de nästan utplånat sin egen bakgrund, berättar Gabriela Pichler. 

En vecka senare får hon ett mejl från Jonas Hassen Khemiri. Det är första gången han på eget initiativ tar kontakt med en filmregissör: skulle hon möjligen vilja samarbeta om ett nytt projekt?

Foto: Alexander Mahmoud

Jonas Hassen Khemiri minns i sin tur mycket väl när han såg ”Äta sova dö”. Filmen handlar om 20-åriga Rasa, som bor med sin sjuka pappa i en skånsk småstad och samtidigt får sparken från jobbet på en salladsfabrik.

– Jag blev helt bortblåst. Varenda por i mig är liksom impregnerad av vanlig film, vilket gjorde att min hjärna försökte förstå ”Äta sova dö” som en vanlig film. Men filmen hade en hel verktygslåda jag inte kände igen, som om den sa till mig: jag kommer inte att bete mig på det sättet, för jag försöker gestalta liv, inte alla de berättelser som du har sett innan. Det gjorde att ”Äta sova dö” tog sig in i mig på ett annat sätt. Jag gick runt och bar på filmen länge och jag har aldrig sett en film i en biosalong där så många olika människor reagerade på samma sätt, berättar han. 

Vid ungefär samma tidpunkt blir Jonas Hassen Khemiri kontaktad av en producent som vill filmatisera hans pjäs ”Invasion!”. Manuset visar sig dock vara en besvikelse utan kontakt med pjäsens grundläggande vision. I stället skriver Jonas ett eget filmmanus och kontaktar Svenska Filminstitutet. Där får han höra att filmer inte tillkommer på det sättet, utan att han behöver en producent och en regissör. Vem skulle han vilja jobba med?

– Drömpersonen, den första jag kom att tänka på och som jag så himla gärna ville jobba med var, Gabriela Pichler. Jag luskade reda på hennes mejladress och skickade iväg en fråga, berättar han.

Strax därefter ses de på Kafé Panorama högst upp i Kulturhuset (eftersom det var ett av få ställen Gabriela kunde hitta till i Stockholm). 

– Det kändes från första början som att våra hjärnor fungerade väldigt bra ihop. Du kommenterade på texten jag hade skrivit och så började vi spåna: hur skulle det se ut om vi gjorde någonting tillsammans, något nytt? säger Jonas Hassen Khemiri.

– Ja, det kändes som att planeterna och stjärnorna stod rätt, skrattar Gabriela Pichler.  

Vi sitter runt ett litet köksbord på produktionsbolaget Garagefilm, inhyst på andra sidan om en förskolegård på Storgatan på Östermalm. Producenten Anna-Maria Kantarius brygger kaffe och te. Gabriela Pichler gratulerar Jonas Hassen Khemiri i efterskott. Han fyllde 39 år dagen innan och skojar om att han fick flera ”medlidsamma” sms.

– Men det var mysigt, jag hängde på KB hela dagen. 

– Driftigt av dig! Jag tycker att det är jobbigt att styra upp firande av födelsedagar, det är ångest, säger Gabriela.

– Ja alltså, jag blev lite ompysslad och sedan fick jag gå till Kungliga biblioteket och läsa. Det var det KB. Inte som att jag hängde på Konstnärsbaren hela dagen! Med det liv jag lever nu var det lyxigaste jag kunde tänka mig att bara få vara på KB och läsa, säger Jonas som har småbarn hemma.

Valet av ett köksbord som intervjuplats är ingen slump, eftersom det var i olika kök som deras kommande film ”Amatörer” växte fram. Den handlar om människor i en fiktiv småstad i Västergötland, men kanske framför allt om hur dessa människor representeras. Kommunen försöker spela in en säljande reklamfilm som ska rädda jobben genom att locka ett tyskt lågprisvaruhus till den forna textilindustriorten. Samtidigt har två upproriska tonårstjejer starka invändningar mot hur staden och dess människor skildras och börjar spela in en egen film med sina mobiltelefoner. 

Konstnärsduon beskriver arbetsprocessen bakom filmen som två år av samtal kring olika köksbord i Stockholm, vanligtvis i sällskap med producenten Anna-Maria Kantarius. 

– Tillsammans vid Anna-Marias köksbord delade vi sex olika nationaliteter, med allt vad det innebär av historier och erfarenheter i bagaget, säger Gabriela. 

– Ja, vi satt och käkade mackor och pratade om vem som har makt över bilder i väldigt lång tid. Vi samlade på oss klipp, konstverk, minnen, idéer och sketcher som vi stoppade ner i en stor… vad var det du kallade det? frågar Jonas.

– En godispåse.

– Ja, en stor godispåse av saker som hade liv i sig. Vi fick så otroligt mycket material, det känns som att det hade kunnat bli 15 olika filmer. Men kreativt var det så otroligt härligt att känna att det här var ett tryggt rum, där det var okej att testa grejer. 

Hur gjorde ni för att bygga upp den kreativa tilliten, behövde ni lära känna varandra närmare först?

– Vi hade kunnat börja med en krogrunda och supa skallen av oss, för att sedan skratta åt varandras pinsamheter dagen efteråt, svarar Gabriela. Men vi började faktiskt jobba direkt. Vi hade en överenskommelse att det vi lägger fram också får vara dåligt. Jag kunde säga till Jonas: visst, kom med en bra idé, men skicka tio dåliga först! Så kan jag flabba åt dig och du får flabba åt mig.

– Ja, den här gottepåseinsamlingen gjorde att vi till en början inte behövde förhålla oss till om materialet var bra eller dåligt, eller att skriva ett manus som såg ut som ett riktigt manus. I stället samlade vi på oss en massa saker som vi kände har energi, som vibrerar med någonting. Vi lade allting i en dropbox-mapp i molnet. De flesta av de här sakerna blev sedan inga egentliga byggstenar i filmen. Men många kunde ändå sippra in bakvägen och märkas i form av ett litet ordval eller ett språkligt missförstånd i någon dialog, säger Jonas.

De svarar aldrig i munnen på varandra, utan låter den andra prata till punkt. Jonas, som ofta hummar instämmande medan Gabriela pratar, ger ibland intryck av att skriva fram sina svar, vilket kanske inte är så överraskande för en författare. Han har också en klarsynt blick för strukturen i intervjun: när samtalet tagit en så lång avstickare att jag glömt bort min ursprungliga fråga händer det flera gånger att han för samtalet tillbaka till den röda tråden.

Gabriela verkar på samma gång mer sprallig och eftertänksam. Ibland gör hon något spontant infall, som att gestalta frestelsen med att mumsa i sig alla bitarna ur den bildliga godispåsen genast, ibland en längre tankepaus mitt i en mening för att vända på en fråga eller korrigera en formulering.

Har ni haft nytta av varandras olika temperament under arbetet?

– Ja, jag upplevde att jag blev ovanligt pratglad i skrivandet, säger Jonas och vänder sig direkt till Gabriela:

– Det var så otroligt härligt att du skapade en arena där allt kändes tillåtet. Jag kan annars ha en väldigt jobbig inre korrläsare som stoppar kreativa processer innan de blir till. Om den första röst jag hör är ett ”nej” som ekar i min skalle, eller om jag börjar göra en lista på 15 saker som jag inte ska skriva om, då dödar det glädjen. Här började vi på ett annat sätt.

– Jag upplevde samma sak, svarar hon. Här fick jag en väldigt entusiastisk person som kunde skriva med många utropstecken. Liksom wow! Vilket gjorde att det hela tiden fanns en positiv, bejakande energi, särskilt när jag är van vid att vara noggrann, att fundera och peta och prova alla möjligheter innan jag bestämmer mig.

Foto: Alexander Mahmoud

Så du besvarade Jonas entusiasm med egna utropstecken?

– Nej, med versaler! flikar Jonas in medan Gabriela skrattar. 

– Ja, vi kunde ha den där göttiga fasen i nästan två år. Visst blir det mer blod, svett och tårar när allt måste kokas ner till en färdig film, men den långa, inledande fas vi hade i början av arbetsprocessen var väldigt rolig och lustfylld, säger hon.

Allt låter som en solskenshistoria (ja, kanske för alla utom för producenten Anna-Maria Kantarius, som var tvungen att ordna fram finansiering för de två år långa köksbordssamtalen). Men jag undrar om det ändå inte uppstod några sprickor i fasaden, om det aldrig blev en dragkamp om favoritkaramellerna i den där godispåsen. Bråkade de aldrig? Efter en liten paus där det verkar osäkert vem som ska svara tar Gabriela ordet:

– Det har varit skönt att Jonas har kunnat vara ganska ren eller fri i förhållande till slutarbetet. Jag har befunnit mig längre in i klippningen och haft svårare att se det utifrån. Det är klart att det kunnat vara frustrerande någon gång när jag måste in och mecka för att Jonas tyckte att det brände till lite mer i en scen innan vi gjorde en ändring, men det har framför allt varit en lyx att ha med någon som både är involverad och har en frisk blick på materialet.

– Vi skrev manuset tillsammans, det känns viktigt att framhålla, säger Jonas. Men sedan lämnade jag över och kände mig trygg med det. Min erfarenhet av teatern är att det blir absolut bäst när jag håller mig till orden och inte lägger mig i det visuella. Det händer något när en regissör tar över visionen och låter den kollidera med orden. Jag har gett kommentarer på klippningar, men jag lade mig inte i när Gabriela satte på sig regissörsförklädet, eller rocken, eller vad nu regissörer har på sig…

– Vi har väl trollspö faktiskt, inflikar Gabriela.

– Ja, och jättehöga hattar! I alla fall var det inte så att jag kom till inspelningsplatsen med basker och pratade om mina dämoner.

Det är en stor skara människor som porträtteras i ”Amatörer” – en filmtitel som delvis anspelar på att majoriteten av rollerna, precis som i ”Äta sova dö”, görs av amatörskådespelare. Kommunchefen, läraren, tiggaren, småföretagaren, byggchefen, tjänstemännen, skinngarvarna, lågprisshopparna, dokumentärfilmaren och gästarbetarna är bara några av alla karaktärer som befolkar det fiktiva Lafors. Konfliktlinjer längs med kön, språk, etnicitet, ålder och klass skär kors och tvärs mellan kommuninvånarna och tar sig ömsom smärtsamma, ömsom komiska uttryck.

– I storstaden går det nästan att teckna en ekonomisk karta över var folk bor och rör sig. Men på mindre orter möts alla ändå på samma mataffär, bibliotek eller järnaffär. Man kan prata hur fint man vill i storstäder om ambitioner kring integration, men it’s already going on på landsbygden, säger Gabriela Pichler, som själv tillbringade stora delar av barn- och ungdomstiden i småstaden Örkelljunga i Skåne.

Vissa Laforskaraktärer tar större plats i filmen än andra. Bland dem finns den charmiga kommunaltjänstemannen Musse, som med små resurser och stor kreativitet löser flera av kommunens problem samtidigt som han intill självutplåningens gräns anpassar sig till majoritetssamhällets vilja. I huvudrollerna finns också Aida och hennes bästa kompis Dana, som med sina mobilfilmer gör uppror mot etablissemangets tillrättalagda bild av orten. Gemensamt för karaktärerna i fokus är att de skaver mot kommunens officiella självbild.

– Det som laddade den här filmen för mig är känslan av att inte ingå i en officiell bild av någonting. För mig personligen handlar det om att ha varit uppvuxen i ett land där representationen inte har varit självklar. Det här dök ofta upp i gottepåsen. Bland annat skickade vi in sådana här arkitektplaner för framtida förortskvarter där alla människor som går runt mellan husen är blonda, säger Jonas.

Ser ni er själva i några av filmens karaktärer? 

– Ja, kanske särskilt i Aidas utveckling, svarar Gabriela. Hennes bana visar på något sätt en filmare som föds, men också en medveten samhällsmedborgare. Det är en väldigt lustfylld resa som kan vara rolig, men det är också smärtsamt och det är första gången hon möter det i sitt liv. Hennes vilja att berätta är så stor. Och även i min värld är film någonting som kan förändra saker, även om den tron ibland betraktas som naiv. 

– Jag känner igen mig både i Aida och i Musse, säger Jonas. De har valt olika sätt att förhålla sig till ett majoritetssamhälle där de inte känner sig representerade. Den konflikten har jag sett utspelas under hela mitt liv, både mellan en yngre och en äldre generation och mellan vänner och syskon: Hur förhåller vi oss till en värld där det inte känns som att vi finns? Att vi är osynliga. Ska vi då lösa det genom att göra oss jättesynliga eller genom att smälta in? Jag har i mitt liv haft många tillfällen då jag, likt Musse i en av scenerna, plötsligt ser mig själv utifrån och upplever att mina ögon har… kapats av någon, säger Jonas och går och hämtar varsitt vattenglas till oss tre. 

I taxin på väg till DN:s fotostudio pratar vi om filmens humor, som också är ett framträdande inslag. 

– Vi är ganska flabbiga båda två. Humor avdramatiserar situationer och gör dem lite enklare att ta till sig, säger Gabriela. 

Jonas, som med kroppslängdens rätt har fått ta plats i taxins framsäte, tillägger att de egentligen aldrig pratade om att göra en rolig film, utan att det kom av sig självt. Gabriela berättar att humorn i flera scener kunde uppstå på plats, eftersom en av hennes arbetsmetoder som regissör är att jobba mycket med improvisation. 

– Om man vill vara ärlig med hur världen ser ut är även humor en del av den, säger Jonas och frågar Gabriela:

– Hur var det i din familj, skämtade dina föräldrar mycket? 

– Ja, där fanns väldigt mycket humor, särskilt från min pappa. Men vi kunde skämta ganska grovt och när jag senare i livet kom in i andra typer av rum, när jag började jobba med kultur, fick jag tona ner lite av det, haha. Men humor har för mig verkligen varit en strategi att förhålla sig till livet. Hur var det för dig?

– Vi kunde också hantera jobbiga saker med humor. Vissa säger att humorn är en flykt, men för oss var det mer ett sätt att, under så lång tid det tar att skratta, kapa åt sig makt i en situation man inte kan kontrollera. Det är inte ett skratt som botar någonting, som gör att man kommer ut på andra sidan och känner sig som en kung. Men det finns ett värde i den där lilla, förlösande känslan, att i tre fyra sekunder skapa ett andrum där man inte känner sig maktlös.

 

Jonas och Gabriela väljer tre saker ur sin godispåse:

 

1) ”12.08 öster om Bukarest”

”En film utan bombastisk dramaturgi, klimax eller handling. Hela premissen för filmen är: flydde Ceausescu frivilligt eller var det den här småstaden som drev honom på flykt? I så fall finns det något att enas om i staden och det var nog det som sipprade in i vår film: vad händer när den officiella bilden av ett litet samhälle förändras? Ett litet samhälle som vill vara del i en större historia.”

 

2) Key & Peele ”Phone call”

”Det är en sketch som finns på Youtube om två personer som gestaltar sig på ett visst sätt. Och sedan blir avslöjade. Klassisk sexualitet och etnicitet kokas ihop till ett 42 sekunder långt mästerverk, med humor dessutom.”

 

3) Ansiktsigenkännande teknik

Ett intressant klipp om hur svarta människor inte registreras av en toppmodern ansiktssensor. Kamerans autofokus missar ofta människor som är mörka. Apropå kameran som maktmedel. Det visar hur teknologin har utvecklats med tanke på vita människor som konsumenter.” 

 

 

 

"Amatörer" och proffs

”Amatörer” har premiär den 16 mars. Filmen inviger Göteborg Filmfestival den 26 februari.

Manus till ”Amatörer” är skrivet av Jonas Hassen Khemiri och Gabriela Pichler tillsammans. Regissör är Gabriela Pichler och producent är Anna-Maria Kantarius.

Stora delar av ”Amatörer” är inspelad i Svenljunga i Västergötland. Flera av filmens skådespelare bor och arbetar själva i Svenljunga.

Gabriela Pichler är filmregissör utbildad vid Filmhögskolan i Göteborg (Valand). Hennes långfilmsdebut ”Äta sova dö” hade premiär 2012 och fick fyra guldbaggar och publikpriset under kritikerveckan på Filmfestivalen i Venedig. Hon är född i Flemingsberg i Huddinge och uppvuxen i Örkelljunga och Österrike.

Jonas Hassen Khemiri är författare född i Stockholm. Han romandebuterade 2003 med ”Ett öga rött” och har sedan dess skrivit flera uppmärksammade romaner och pjäser. 2015 fick han Augustpriset för romanen ”Allt jag inte minns” och 2017 blev han den första svenska författaren att få en novell publicerad i The New Yorker.

 

 

Om intervjun

Vi träffades vid ett litet köksbord på produktionsbolaget Garagefilm, inhyst på andra sidan om en förskolegård på Storgatan på Östermalm. Sedan fick intervjun fortsätta i taxin på väg till DN:s fotostudio.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.