Tvära kast i Zuzanna Ginczankas poesi

I fjol läste jag för första gången Zuzanna Ginczanka. Hon var en polsk-judisk poet, född 1917, mördad under Förintelsen och nästan helt okänd i Sverige. Jag blev djupt gripen, nästan förstummad av kraften i hennes poesi.

Tadeusz Peiper, polsk poet och kritiker i det polska avantgardet under mellankrigstiden, har skrivit: ”Ge mig tre metaforer från vilken poet som helst och jag ska berätta lika mycket om honom eller henne än vilken levnadstecknare som helst.”

Så nu om Ginczanka – eller Zuzanna Ginzburg som var hennes egentliga namn – med ledning av hennes metaforer. (Jag har läst henne i engelsk tolkning av Marek Kazmierski och fått hjälp att jämföra översättningarna med originalen.) Hennes poesi är rytmisk och rimmad – alltså svår att översätta – men här ägnar jag mig bara åt dikternas bilder.

Hon föddes i Kiev i Ryssland revolutionsåret 1917. Familjen flydde till staden Rowne, nuvarande Rivne i Ukraina. När hon var runt åtta år hade hon övergivits av båda föräldrarna – pappan for till USA, mamman gifte sig i Spanien och hon uppfostrades av sin mormor. I tioårsåldern började hon skriva poesi och blev som tonåring publicerad. Utan att någonsin i livet ha en fastställd nationell identitet valde hon polskan som språk.

Här ur dikten ”Femtonårig rebell” (stark sensualism och djärvhet om känslor som inte får erkännas):

”Våra ben är inte längre skrangliga/våra skulderblad sticker inte ut/På nätterna bultar blodet i tinningarna/en främling från Buenos Aires kommer i bil,/pressar sitt gråbleka ansikte mot rutan/när månljuset hittar mig./Klädskåp skinande av månljus tycks beredda att våldta/(Hjälp, Gud ...men utifall....utifall...)/.../

Så svårt i vårgryningarna/att stilla blodet i våra bröst/när omtänksamma mammor intalar oss att hjärtat bara är esset i kortleken/Och hur veta – kan man undersöka mosippans svullna håriga ovarium- /hur smärtsam våren kan vara?/På vårmossen ligger mosippor bedövade av vårfrosten/sorgen är gränslös...”

Flickans pubertala begär krockar med mammornas blickar och med framtida möten med männen. Lusten är parad med ambivalens och skräck. Ambivalensen i sexualiteten, tvära antiteser och omvändningar i metaforerna avslöjar den unga flickans utsatta läge.

Utsatt var Ginczanka av många skäl. Alla som kände henne vittnar om hennes uppseendeväckande skönhet – lång, slank, mörk hy, svart hår och fascinerande blick, ena ögat grönt, det andra brunt. Huden liknade en mulattskas, skriver någon. Hon kunde alltså inte vara obemärkt; utseendet förrådde hennes judiskhet. Hon blev igenkänd, oavsett hon ville eller ej. Efter Rowne bor hon i Lwow (Lviv i dag): det var kosmopolitiska städer med stor folkblandning, judar, armenier, tjecker, slovaker förutom polacker och ukrainare.

Hon umgås och käftar på kaféerna i ­Warszawa med Witold ­Gombrowicz, hon möter Bruno Schulz. Och hon skriver poesi.

Som tonåring ger hon sig själv ett täcknamn i en liten fabel, långt innan Nabokov gett namnet Lolita åt den förföriska barnflickan – Ginczankas namn på henne är La-Lita. Man kan jämföra henne med den lite äldre Edith Södergran i Finland – hon som inte vill vara kvinna utan ett neutrum, hon som vill vara ett nät för alla glupska fiskar.

I en dikt skriver Ginczanka:

”Ungdom. Skönhet/Jag är sexton – harmonin har skulpterat min kropp/och stolthet mina anletsdrag/Kärleken kan erövras som världen/I fantasier, i drömmen, i djupsyn/Och äppelträden blommar om våren/Blomma efter blomma faller.”

Och så, med ett enda penndrag, flyttar hon sig in i en annan kropp, en kvinna som hon möter på gatan:

”Hon är sexton år/gonorrén har ätit hennes kött/dragen är förvridna av syfilis/Allt jag vet är att hon har ett barn/har mist fyra fingrar i en olycka,/hon bär vidare en stolt tradition/efter mor och mormor/att vara hora.”

Ginczanka känner klassklyftorna, de sociala avgrunderna och de osäkra kvinnliga villkoren, där skönhet kan vara ett handikapp och en fälla. En dikt om skapandet av kvinnan – i motsats till skapandet av mannen – heter ”Klargörande i marginalen”:

”Jag kom inte/av stoft/så jag ska inte återvända/till stoft./Jag nedsteg inte från himlen/så jag vänder inte tillbaka dit/Jag är själv himmel/som ett valv av glas/Jag är själv jorden/som bördig mark/Jag har inte flytt från något/så jag har inget att återvända till./Jag vet inget fjärran, förutom mig själv/I vindens fyllda lungor/i stenens sediment/själv utspridd/här/måste jag nu/finna mig själv.”

Kvinnan, den kvinnliga diktaren, måste utan stöd skapa sig själv. Jag har sällan läst en poesi så klarögt exakt om villkoren för en kvinnlig poet att finna sig själv och sitt språk, men det gör Ginczanka. På 30-talet bor hon i Warszawa. Hennes penna väcker uppmärksamhet. Hon blir medarbetare i den satiriska tidskriften Szpilki, vid sidan av stora polska poeter som Antoni Slonimski, Julian Tuwim och kabarédiktaren Marian Hemar. Där skriver hon dikter som är dagsaktuella, ironiska och bitska.

Hon umgås och käftar på kaféerna i Warszawa med Witold Gombrowicz, hon möter Bruno Schulz. Och hon skriver poesi. Det är mellankrigstid, en lössläppthet före katastrofen; vi levde döende, som Gombrowicz skrev. Inte bara Ginczanka utan också andra försökte kasta av sig de hinder och hämningar som band kvinnokönet – kvinnorna blir djärva och utlämnande och i samma ögonblick utlämnade.

I en del andlösa och våldsamma dikter tecknar Ginczanka evolutionära förlopp som tycks vara världens grymma skapelse, för att i nästa ögonblick befinna sig i människans inre av obeskrivlig utsatthet och ångest. Världen är kluven och hon själv är kluven. Från sorlande fester går dikten in i mörker, ett enda steg åt sidan och paradiset visar sig vara helvetet.

Kentaurens sammansatta kropp av man och hingst får henne att åkalla en förening mellan lidelse och visdom (dikten ”Om kentaurer”):

”Jag tillber den vördnadsbjudande harmonin/ mellan den manliga torson och huvudet/och hingstens massiva kropp och slanka ben/.../Mot den feminina kindens svalka och stonas svällande bakdelar/galopperar magnifika kentaurer/med hovar dånande som klockor/på mytens ängder.”

Dikten kan läsas som en lovsång till mannens skönhet och till utgivelsen i sexualakten, den som upphäver klyftan i det inre. Men också ”Om kentaurer” är full av ambivalens; vi vandrar ju inte längre på mytens ängar. Blommor trampas under hovarna medan sinnena darrar inför sommarens lust. Hur finna en sammansmältning av visdom och hängivelse?

En av de sista ­dikterna är ned­rafsad på ett styckepapper. Den skrevs sedan hon i sitt gömställe angetts till ­nazisterna.

Ingen i polsk litteratur har en så stor sensuell fantasi, skriver Eliza Kacka i efterordet till de engelska översättningarna (se www.ginczanka.org). Ginczanka ser hela universum som en manifestation av liv som genomtränger allt, är ohejdbart och autonomt. Det är en taktil fantasi, full av kroppslighet. Den delar blomkalkar, den låter fingrarna löpa genom mjukaste päls, den frigör flöden av varma vatten och den följer med i vilda djurs språng.

Jag håller med, liksom att Ginczanka är en poetisk dotter till Rimbaud och Anna Achmatova. Om jag ska peka på ett drag till, så är det den starka ångesten. Man skulle kunna citera ur många dikter, ta ”Maj 39” med raderna:

”Ömsom stiger mitt hopp/och ömsom fruktar jag vad som väntar./Livet är alltför fyllt av överraskningar./Vad är på väg: kärlek eller krig?”

Den sista raden är bokstavligen ominös, kriget skulle bryta ut inom fyra månader. Jag citerar:

”Längtan närs av moln/radion levererar skräck./.../I maj står jag vid det motsägelsefulla vägskälet/som leder mot de yttersta tingen/Ska jag vandra på bergskammen däruppe/eller gå nere i ravinen?”

Det blev ravinen. Hon var utsatt som statslös, som kvinna, allra mest som judinna i en tid av uppblossande och virulent antisemitism. Ångesten är påtaglig. Ur dikten ”Flykten”:

”Jag springer in i dungar av kastanjers överflöd, hasslar, gungande pilar/genom ett virrvarr av disiga skenbilder och oklara, osäkra innebörder/Jag gråter av sorg/kysser läppar/brister i skratt/rynkar ögonbrynen och sen/utplånas livet och överlåter bara åt livet att hjälpa/mig glömma döden för alltid.”

Sedan var kriget där och den tyska ockupationen. En av de sista dikterna är nedrafsad på ett stycke papper. Den skrevs sedan hon i sitt gömställe angetts till nazisterna av sin polska och folktyska hyresvärdinna. Det är dikten ”Non omnis moriar” – som gett namn åt de engelska tolkningarna på nätet – och som börjar med ett citat av Horatius: ”Inte allt av mig ska dö.”

Där namnger hon sin angiverska, fru Chomin, eller Chomina, och förutskickar det som skulle ske i stor skala, plundrandet av judisk egendom, uppsprättandet av kuddvar och täcken på jakt efter guld. Dikten är skriven i en ton av triumferande hån, som när hon förutser att dunet från kuddarna med hennes blod ska klibba fast vid plundrarnas armar, så att de liknar änglavingar. Det bitande föraktet mot Chomina stäcker sig långt utöver denna angiverska.

Ginczanka slapp loss och tog sig till Krakow. Efter två år som gömd släpades hon 1944 ut till en säker död. Hon blev tjugosju år. Kvar av henne finns hennes stolta sensualism, på gränsen till skamlös, rebellisk, beredd att explodera, att utmana. Aldrig förr eller senare har polsk poesi uppvisat en sådan sex appeal, en sådan mystik och magnetisk kraft, skriver Eliza Kacka. Kvar åt oss av Zuzanna Ginczanka finns hennes poesi – med tvära kast mellan erotisk sensualism och grymt våld.