Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Uje Brandelius: ”Jag kände att mina dagar var räknade. Det blev så jävla viktigt att prioritera.”

Foto: Magnus Hallgren

När artisten Uje Brandelius fick diagnosen parkinson förstod han att det gällde att skynda sig. Han tog tjänstledigt från sitt jobb – för att sätta upp en show om sin sjukdom.

Uje Brandelius hade märkt att han skakade lite på vänsterhanden då och då och att det hade blivit svårare att spela piano. Men läkaren på vårdcentralen sade att han säkert bara var stressad och drack för mycket kaffe. En kompis, som är psykolog, trodde att det var någon sorts ångest. Uje och hans tjej Therese skämtade om att det kunde vara Parkinsons sjukdom.

Inte ens när han kallades till Huddinge sjukhus för att få svaret på en datscan anade han att han var allvarligt sjuk.

– Jag är så dålig på att lägga ihop ett och ett. Har alltid varit. Jag fattar inte när någon stöter på mig heller.

Det var parkinson. Ett dygn följde, då han pendlade mellan att skrika och gråta och tro att det var en dröm han snart skulle vakna ur. Han tittade på youtubeklipp där Michael J Fox berättar om hur det är att ha sjukdomen och videor med människor som har överrörlighet. Det är svårt att dosera medicinen mot stelheten i kroppen, så det händer ofta att parkinsonpatienter blir ofrivilligt akrobatiska.

Uje drar axeln bakåt för att visa. Han sitter i en fåtölj i sin arbetslokal i Bredäng, i källaren i huset där han bor med Therese och sina tre barn.

Ett år har gått. Det har blivit litet jobbigare att kränga på sig jackan och knyta skorna.

– När jag fick min diagnos förstod jag med en gång, att ok, nu har jag en hit! Det fattar vem som helst.

Foto: Magnus HallgrenUje Brandelius, som varit sångare i det politisk-humoristiska, trallvänliga popbandet Doktor Kosmos sedan tidigt 90-tal, hade nyss gett ut sin första soloskiva, ”Spring, Uje, spring” när beskedet kom. Han hade planer på att sätta upp skivan på scen, i ett slags pratshowmusikal. Nu var det som om låtarna, som handlar om vardag och dagislämningar, fick en helt annan klang.

Parkinson är en sjukdom som har väldigt olika förlopp. Det finns en lista på femtio symptom. Alla får några, ingen får alla.

– Säg en kroppsdel och jag lovar att det finns ett symptom.

Näsan?

– Ja, luktsinnet försvinner.

I situationer som får friska människor att darra – som när de fryser eller blir nervösa – skakar parkinsonpatienter ännu värre. Innan han fått de första skratten i sin show skakar han jättemycket, säger han.

– Hade jag gjort en föreställning där jag försökte dölja att jag var sjuk hade jag skakat mycket mer. Men nu handlar ju föreställningen om att jag har parkinson så att jag skakar på vänsterhanden och stoppar den i fickan ingår. Folk förväntar sig det. ”Få se om han skakar nu då.”

Uje Brandelius är bra på galghumor.

I november hade showen ”Spring Uje, spring” premiär på Stockholms Improvisationsteater. När jag såg den satt Henrik Schyffert i publiken och grät. Han skrev på Uje Brandelius Facebookvägg senare samma kväll: ”Plötsligt, i en liten källare på Sigtunagatan till bredden fylld med kärlek, så bara brast det för mig. Jag grät, skrattade, tröstades och såg äntligen ett hopp om framtiden! (…) Jag har aldrig sett nått bättre. Nånsin.” Biljetterna sålde slut på ett ögonblick, och i fredags började Uje Brandelius, och hans band med Iiris Viljanen på piano, en omgång extraföreställningar.

– Självbiografigrejen har ju smugit sig på kulturlivet under många år, från Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” och framåt, och känns nu alenarådande. Jag har använt mig skamlöst av det.

Det finns ju fortfarande en skillnad på de som berättar sin historia rakt upp och ner, och de som gör något mer konstnärligt av sin story.

– Ja. Sanna Nielsens sommarprat, kommer du ihåg det? Kanske det mest berörande som någonsin har sänts i radio, säger Uje Brandelius och fnittrar.

Det är lite sjukt, men de första veckorna var det som om jag gick på adrenalin när jag skulle berätta om det. Varje gång fick jag liksom en rusch. 

I sitt ”Sommar i P1” 2014 berättade schlagerstjärnan Sanna Nielsen hur hon var på väg till en spa-behandling när hennes pappa ringde och berättade att han och mamman skulle skiljas. Då var Sanna Nielsen vuxen, men bröt ihop fullständigt.

– Hon blev hånad för det där programmet. Men grejen är, det kanske VAR hennes livs stora trauma.

– Visst, jag mådde kasst när jag fick min diagnos. Jag var ledsen. Men jag har mått mycket sämre i mitt liv av andra saker, som gått över. Det finns liksom ingen mall för hur dåligt man ska må av olika saker. Det finns ingen utanför dig som kan avgöra det.

När några chockartade dagar passerat efter besöket på Huddinge sjukhus berättade Uje Brandelius för vänner och familj.

– Det är lite sjukt, men de första veckorna var det som om jag gick på adrenalin när jag skulle berätta om det. Varje gång fick jag liksom en rusch. Det var som att berätta att någon ska ha barn eller att några man känner ska skilja sig, ett tappa-hakan-skvaller. Så sipprade insikten ner: ok, mitt liv kommer bara bli sämre från nu. Folk får fullt upp med sina egna liv och kan inte sitta och tänka på mig hela tiden. Man glider in i den stora ensamheten igen, det är bara jag och min egen sjukdom. Då blev jag ledsen igen.

En vägg i hans arbetslokal är full av planscher från karriären och foton från indiepopens storhetstid. Doktor Kosmos, Komeda, en bild från ett skivomslag 2002, där en ung Uje sitter vid sitt köksbord och äter frukost i milt diskbänksrealistiskt ljus. Han gjorde väggen veckan efter att han fick diagnosen.

Uje Brandelius, som jobbat som programledare på Sveriges Radio i många år, är pressekreterare på Vänsterpartiet. Men i julas tog han tjänstledigt ett halvår.

– Jag kände att mina dagar var räknade. Det blev så viktigt att prioritera. Jag vet inte om jag kommer att orka om fem år. Kroppen kanske lägger ner. Kommer min röst att påverkas? Högst troligt. Allt blev bråttom.

– Jag tänkte på alla propåer jag fått genom åren men inte gjort något av. Då var jag nonchalant och tänkte ”vi tar det sen”. Nu ringde jag upp alla de där personerna: ”Hej, det är Uje, kommer du ihåg mig? Du ville att vi skulle göra en bok för några år sedan. Ska vi göra det nu?”

Hos läkaren fick Uje Brandelius besvara en enkät. Hade han druckit mycket vatten från egen brunn? Ja, en stor del av sin uppväxt. Hade han fått ett kraftigt slag mot huvudet någon gång? Inte vad han kunde minnas. Han bestämde sig snabbt för att inte forska i eventuella orsaker till varför just han drabbades av sjukdomen.

– Det är bara att acceptera. Det är vad mitt projekt går ut på. Ta den här stjärnsmällen och vända det till något positivt. Gasa järnet på olika områden som jag har drömt om länge.

Foto: Magnus Hallgren

I showen skämtar Uje Brandelius om något han kallar ”mapping”. Han har två hemarkiv på scenen, och i det ena stoppar han sina drömmar, i det andra sina minnen. Mappingen går ut på att flytta över drömmar till arkivet för minnen. Ett slags bucket list, om man så vill. Och en drift med världens alla livscoacher.

– Det här med mapping ligger nog inte jättelångt ifrån min riktiga värld. Jag har pratat med folk som tycker att deras liv har blivit bättre sedan de fick parkinson, och så långt vill inte jag gå, det är lite väl hurtigt. Jag skulle gärna vara frisk och ha lite mindre eld i baken, men när jag nu är sjuk och har fått eld i baken, så tänker jag maxa det. Mitt liv har gått ut på att provida för familjen ganska länge. Nu har jag kommit på att mitt skapande faktiskt är lika viktigt som familjen.

Han har precis skrivit klart ett barnboksmanus och arbetar på ett filmmanus. En ny skiva med Doktor Kosmos är under inspelning, sedan blir det en uppföljare till soloskivan. Showen kommer att göras i en radioteaterversion som sänds i maj i P1.

– Jag vet att det inte kommer att göra mig lyckligare. För bekräftelselyckan är ju väldigt flyktig. Men det känns som att man skjuter upp döden. Jag behöver saker att gå mot, annars är risken att jag slutar gå. Sätter mig ner i fåtöljen och förfaller.

I arbetslokalen står sju olika fåtöljer och en röd soffa. Det är som ett mindre Myrornas.

– Jag tror att jag har hållit tillbaks mycket i mitt liv, för att det är lite skämmigt med människor som vill synas och höras mycket. Den inställningen kanske är bra för att man inte ska bli ett asshole. Men nu har jag blivit väldigt ego. På ett bra sätt, tycker jag själv.

–  Allt jag har gjort har varit lite ”ok, jag gör väl det där då”, jag har varit lite motvillig hela tiden. Det har hindrat mig från mycket. Från att gå all in i rockstjärnegrejen. Från att anstränga mig och dra i rätt trådar. Jag har tyckt att det har varit lite fult att anstränga sig för mycket.

Vad kommer det ifrån, tror du?

– Jag vet inte. Allt som medelklassen gör för att styra och kontrollera sitt liv, allt det har jag ägnat mycket kraft åt att bekämpa. Det kanske är därför jag är som jag är?

När Uje Brandelius fyllde tio hade han bott på tio olika adresser. Hans mamma och pappa, som var gymnastiklärare respektive syokonsulent, valde hela tiden att flytta till nya ställen som de inte hade någon koppling till i Sverige. När Uje var fyra blev det Jokkmokk. De flesta skolåren tillbringade han i Gävle. Häromdagen var han där i ett ärende. Då gjorde han något han aldrig gjort förut: åkte runt och tittade på memorabilia. Badplatser som han badade vid när han var 10.

Föräldrarna levde som ett skolexempel på den statsindividualistiska drömmen. Nu bor de på Öland, i ett pyttelitet hus på ett av alvaren.

– De bara slår sig in där de hamnar, ringer upp den lokala promenadföreningen och börjar promenera med dem. Deras filosofi har alltid varit att man inte behöver ha uråldriga rötter på ett ställe, de tänkte att vi är fria, vi är moderna vi bor i fucking Sverige, vi kan göra vad vi vill med våra liv. Den känslan tror jag att jag har ärvt.

Hans mamma växte upp i Sigtuna och gick som extern elev på den berömda internatskolan i staden. Men både hon och pappan, som också har en borgerlig bakgrund, var socialister.

– De har gett mig tron på att samhällets minsta enhet är individen, inte familjen. Blodsband och traditioner och släktled är inget, man kan skapa nya traditioner och sammanhang.

Uje är döpt efter de första bokstäverna i deras namn: Ulla och Jerker.

Foto: Magnus Hallgren

Det är måndagsförmiddag som övergått i lunch. Vi går ner mot Bredäng Centrum för att hitta något att äta, tar cykelvägen förbi skolor och dagis. Plötsligt är det som om Uje Brandelius ser sig själv utifrån. Mister Popvänster, känd för låtar som heter ”Borgarsvin”, ”På låtsas och på riktigt” och ”Bredäng Centrum”, en kärleksfullt socialrealistisk popsång om att bo i Bredäng.

– Det händer fortfarande att jag träffar folk som tror att jag är stenhårt politisk varje sekund, de blir nervösa och säger ”jag bor i bostadsrätt men vi bodde jättelänge i hyresrätt, våra barn går på kommunalt dagis, bara så att du vet!” Slappna av.

Vi sätter oss på pizzerian vid Bredängstorget. Yuccapalmer och utsikt över t-baneuppgången. Ison Glasgow kommer in och hälsar. Ujes tolvåriga dotter Bixi går förbi på torget, med Kånkenryggsäck, på väg mot sin mammas lägenhet.

– Jag är glad att jag har bott kvar här i Bredäng i 20 år. Men jag skulle inte säga att jag är särskilt integrerad. Antal gånger den somaliska familjen har varit hemma hos mig på middag är noll. Däremot har jag uppfostrat två barn som har gått i skolan här och har jättemycket kompisar från världens alla hörn, de och deras gäng är framtidens svenskar.

Uje Brandelius har litet samma rytm som Göran Greider när han pratar, särskilt när han kommer in på politik. Han bär nästan alltid rutiga skjortor också, fast helst i tunnare tyger än flanell.

– Men ibland kan jag undra om jag offrar mina barn på den politiska korrekthetens altare. Mina barns skola här i Bredäng har till exempel inte alltid funkat jättebra.

Hans poplåtar är alltid ganska korta. Den nya showen likaså. När han jobbade som radioprogramledare gick han en kurs med en amerikansk radioguru.

– Hon hade ett mantra: ”You guys - never be boring”. Vad man än rapporterar om finns det aldrig någon anledning att vara tråkig, långrandig eller ointressant. Det har blivit lite min ledstjärna i livet. För mig är det bara ren och skär yta och snobbism att kort och roligt skulle vara ytligt och att långsamt och långt är smart. Det är bara kulturkonservatism.

Uje Brandelius ideal är som en klassiskt upplagd nyhetstext. Det viktigaste först. Ibland säger rubrik och ingress allt.

– Det finns en spridd missuppfattning att om man låter folk prata till punkt, så säger de till slut något smart. Folk säger ofta det smarta först – om de alls har något att säga!

Vi har ju pratat ganska länge nu.

– Ja. Jag inser ironin.

Det händer flera gånger under våra samtal att Uje Brandelius ser litet perplex ut. Han gnuggar sig i skägget och tycker att han säger emot sig själv. Det märks att han kämpar med hitta det maximalt ärliga svaret på frågorna. Han mejlar några dagar senare och förklarar att det liksom krockat i hans huvud när vi pratat om en del saker: ”Politikern i mig drivs av en vilja att förklara samhället, livet och mig själv. Men den intellektuella delen av mig skyr svartvita förklaringar”.

Det var en slump att han hamnade i Bredäng. Han och hans dåvarande tjej, konstnären Catti Brandelius, behövde någonstans att bo 1997.

– Den här jackan fick jag förra vintern. Den är från Ellos. Min sambos syster hade köpt den till sin man men den var för liten för honom. Bredäng är som min Ellosjacka. Den funkar och var tillhands. Det är en massa icke-val som har gjort mig till den jag är. Varför har jag skägg? För jag orkar inte raka mig. Jahaja, här går vi nu, tack – en jacka, ett skägg, en förort. Jag gjorde faktiskt en låt som heter ”Stoppa valfriheten” en gång. Och nu inser jag att jag har levt efter den principen. Det är ju spooky.

– Det var likadant med tjejer förut, innan jag träffade Therese. Hon är ett trendbrott, haha, jag jobbade hårt för att få henne, det var ett aktivt val. Och barn, jag har aldrig haft som mål att ha många barn, ändå har jag tre.

Det finns en låt som Uje Brandelius ångrar att han skrivit. Människor i hans närhet blev ledsna när de hörde den, men det tog flera år innan han erkände för sig själv att den hade passerat en gräns. Nu funderar han på att ringa till Spotify för att försöka få bort den.

– Jag var påverkad av självbiografiska serietecknare som Daniel Ahlgren, Åsa Grennvall och Mats Jonsson. Jag tänkte: jag är konstnär, den som hamnar i mitt liv riskerar att hamna i min konst. Det jobbiga är att det inte ens är en särskilt bra låt. Det var ett wake up-call för mig. Man kan faktiskt inte göra vad som helst som konstnär.

Foto: Magnus Hallgren

Det har gått nästan en vecka sedan vi sågs sist. Det är söndag, och Bredängs bästa restaurang Noor Halal, som var stängd i måndags, är öppen. Vi sitter och tittar ut över Bredängstorget igen, fast från andra hållet.

– När jag läser unga människor i dag som hänger ut sina föräldrar så känner jag, kan ingen berätta för dem att saker och ting får konsekvenser? Självbiografigrejen är faktiskt väldigt riskabel. Den kräver något slags körkort.

Hans egen ”Spring, Uje, Spring” är en självbiografisk triumf i en extremsjälvbiografisk era. Men nu vill Uje Brandelius börja hitta på mer. Låtarna han skrivit till Doktor Kosmos kommande skiva är som små noveller.

– De har en tydlig sensmoral, så de är ganska plakatiga ändå. Ett barn kan inte missa poängen i dem.

– Jag har ogillat konstnärer som ställer frågor. ”Men ge några jävla svar någon gång!” har jag känt. Men nu är jag där själv, för att jag har varit i den politiska tumlaren så många år på Vänsterpartiet. Jag är trött på svar.

Ujes yngsta dotter Vega var bara ett år när han blev sjuk. Han tänkte mycket på om hon skulle kunna minnas honom som frisk, eller fungerande, i framtiden. Ville skynda på hennes uppväxt.

– Jag skulle vilja ha ett stort hus på landet. Barnen har förstås en massa minnen etsade i sin hjärnbark från vår gård här i Bredäng, men de kommer inte att ärva något här. Men ett hus är något de kan komma tillbaka till. Ja, veta att det finns en livslång kontinuitet.

–  Jag tror att det hänger ihop med min sjukdom. Vad finns kvar efter mig rent fysiskt när jag dör? När de har tömt pappas hyreslägenhet, vad finns det som då håller ihop dem? Då tänker jag ofta att det är en plats jag skulle vilja ge dem.

Therese och Vega kommer till restaurangen, det är dags att hämta med Uje till det traditionsenliga söndagsrepet med hobbybandet Bredäng Brinner, som består av exfruar, barn och kompisar. De gör en ny låt varje vecka, den här gången blev det låten ”Käften!”

Foto i text: Magnus Hallgren

Fakta. Uje Brandelius

Född: 1971

Familj: Sambon Therese, barnen Juno, 16, Bixi, 12, och Vega, 2

Bor: Bredäng

Gör: Låtskrivare, artist, journalist, kulturarbetare, tjänstledig politisk sekreterare på Vänsterpartiet.

Skivor i urval: Soloskivan ”Spring, Uje Spring” 2015. Med Doktor Kosmos: ”Socialmedicin” 1995, ”Evas story” 2000, ”Reportage” 2002, ”Hallå” 2008.

Doktor Kosmos består även av Lina Selleby, Martin Aagård, Henrik Svensson och Anders Bennysson. Tidigare var Catti Brandelius och Henrik Högberg medlemmar.

Aktuell: Med showen ”Spring Uje, spring” på Stockholms Improvisationsteater som flyttar över till Södra teatern i april. DN:s kritiker Po Tidholm utdelade en femma efter premiären i höstas och skrev: ”Den här lilla föreställningen är nog det finaste man kan se på en scen just nu. Den borde skickas ut i landet, eller kanske filmas av och sändas i tv på julafton.”

En radioteaterversion av föreställningen kommer att sändas i P1 den 28 maj klockan 20.03.

Tre saker Uje Brandelius drömmer om just nu

  1. Att få vara hyfsat frisk hyfsat länge.
  2. Att den här politiska eran tar slut.
  3. Att få vara med i ”På spåret”.

    Kommentera artikeln
    I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.