Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-04 20:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/ulf-lundell-glider-har-och-dar-ut-ur-bild/

Bokrecensioner

Ulf Lundell glider här och där ut ur bild

Bild 1 av 2 Ulf Lundells ”Vardagar” som nu är inne på tredje bandet har blivit en nytändning av författarskapet och lockar nya läsare.
Foto: J Davis
Bild 2 av 2

Ulf Lundells projekt ”Vardagar” befinner sig i det gäckande gränslandet mellan fiktion och fakta. Ola Larsmo läser en åttahundra sidor lång prosadikt som får honom att börja längta efter romanförfattaren Lundell.

Jag erkänner att jag faktiskt ofta undrar hur det går till att skriva om sig själv. Kan man det? Är det ens möjligt? Get a life, säger någon, då går det nog lättare. Säkert sant.

I en litteratur där självskildrandet gjort triumfatorisk återkomst är det ju flera mer kända författare som gör just det, skriver om sig själva – inte i självbiografins form men dagbokens, som Norén, Brunner, och förstås Lundell. (Knausgård kommer vi till). Ulf Lundells ”Vardagar” som nu är inne på tredje bandet har blivit en nytändning av författarskapet och lockar nya läsare. Är tydligheten i språket, och intensiteten (som kommer och går, men som finns där) då en följd av att han anser sig ha gjort sig av med den sista resten fiktion och nu avbildar just sin vardag? Så resonerar han i alla fall i det senaste bandet, i en anteckning som handlar om vad litteratur egentligen är för något.

”Vardagar 1”, från 2017, började chockartat med den första hustruns död och en fortfarande färsk och blödande skilsmässa. Den fortsatte med Lundells vrede över den arton meter höga ”Himlatrappa” av Gert Wingårdh som restes på KivikArt center nära Lundells hus. Och man undrar kanske över sambandet mellan den där trappan med utsikt över Lundells hörn av Skåne och en skrivart som redovisar det privata – aha, ni vill kika på mitt liv? Jamen då så!

Tilltalet kommer från en levande själ som engagerar och intresserar sig: det är ofta sympatiskt och går annars att träta med

Nu är vi framme vid band 3, där texten är en åttahundra sidor lång prosadikt, från januari till oktober 2019. Som andra läsare och kritiker finner jag mig väl tillrätta. Detta är en beboelig värld, där författaren ständigt går vid ens sida och talar både om sådant som borde uppröra än fler, som utvecklingen i Orbáns Ungern, terrorkriget i Jemen, drevet mot Greta Thunberg och USA:s sabotage av Parisavtalet, liksom om irritationsmoment av mindre format som ”Allsång på Skansen”. Han läser favoriten Beckett och undrar hur Hannah Arendt stod ut med Heidegger. Tilltalet kommer från en levande själ som engagerar och intresserar sig: det är ofta sympatiskt och går annars att träta med. Sparvhöken slår sig ned i ett hörn av trädgården och i andra stunder vågar sig steglitserna fram till fågelbordet. Den nya telefonen vill inte ta emot e-post. Helvete! 

Smärtpunkterna är här den dom för rattfylleri som berövar honom körkortet, liksom oro och förväntan inför den sommarturné som till sist blir av. Just här blir det intressant med de stilistiska kasten – lunken i Kivik har sitt eget smittsamt melankoliska tonfall, medan avsnitten från turnén (som för säkerhets skull är satta i annat typsnitt) tidvis har en annan nerv, mer ute i världen och in your face

Sedan finns den fråga som hela tiden gör sig påmind. Vad gör man när man skriver ”jag”? Blir det sant då?

Den roman i Lundells produktion där fiktionen är mest genomförd är enligt mitt sätt att läsa den tidiga ”Vinter i paradiset” (1979): en strängt komponerad tragedi i tre akter, med tydligt utmejslade gestalter, också där om en frånskild författare ensam i ett stort hus långt från Stockholm. (Där slutade det dock illa.) Sedan dess är det som om Lundell krängt av sig fiktionen litet i taget, som en sur överrock. Och mitt i ”Vardagar 3” hettar det till på den punkten: 

Sami Said får AB:s litteraturpris, det är han säkerligen

förtjänt av, men, han säjer:

”Riktig litteratur ska hittas på”

Det där vänder jag mej emot 

Hur kan Sami Said vara så säker på att hans

hitte-på-böcker inte är självbiografiska

och hur är det med Vardagar

Hur mycket i dom här böckerna är hitte-på

vare sej det nu inte är så eller omedvetet 

Dom där gränserna befinner sej ständigt i upplösning

tror och anser jag

Det finns dessutom ingen ”riktig litteratur”

Och, som nån alltså sa, så fint: ett bibliotek är

en Brevsamling!

Fiktion, att skriva om det som är icke-jag fast inifrån, är något Lundell inte längre tror på. Men om fiktion då ”egentligen” är självbiografisk – är inte självbiografin alltid ohjälpligt fiktiv? 

Det jag själv fann drabbande i de första banden av Knausgårds ”Min kamp” var jakten på det skrivandets ögonblick där texten fångade den egna flyende närvaron, stunden då man skrev och samtidigt glömde sig själv, och således var fullt närvarande, lite som när mr Miyagi i ”Karate kid” faktiskt fångade flugan med sina ätpinnar. Och dagboksklassiker som Samuel Pepys dröjer vid det verkligt smärtsamma och pinsamma. Men den Lundell vi möter i ”Vardagar 3” glider här och där ur bild. Han är helt öppen med vad rattfyllan ställer till med och får in ett par fina träffar på skvallermedia när de vill älta och gotta sig. Men själva ögonblicket, vad som ledde fram till det och vad som faktiskt skedde finns inte i texten – där är ett hål. Det är mänskligt: han är inte stolt. Men det saknas. 

Men när blir Lundell till en romanfigur? När blir livet fiktion?

Detta är inte så mycket en invändning som ett påpekande att bilden är redigerad. Han måste inte berätta allt. Men när blir Lundell till en romanfigur? När blir livet fiktion? Kanske var gång när vi skriver ned det. ”Vardagar” är ett intressant och sympatiskt projekt. Men kanske ska det genomföras fullt ut. Eller möjligen är det helt enkelt så att jag som läsare vill se Lundell ge sig den där fiktionen i våld igen. Den tror jag på.

Läs mer:

Ulf Lundell: Jag hatar den här ockupationen

Bokrecension: Bitvis lysande ”Vardagar” av Ulf Lundell

Bokrecension: Ulf Lundells ”Vardagar 2” är en ballad om en svunnen epok