Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-25 13:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/ulrica-hydman-vallien-snyggt-visad-pa-liljevalchs/

Konstrecensioner

Ulrica Hydman Vallien snyggt visad på Liljevalchs

Bild 1 av 3 Ulrica Hydman, ”Mitt vilda jag”, olja, 1990-tal
Foto: Joachim Grusell
Bild 2 av 3 Ulrica Hydman Vallien, madonna ur serien "Ikoner", 2018.
Bild 3 av 3 Ulrica Hydman Vallien, keramikfigurer.
Foto: Joachim Grusell

Liljevalchs visar närmare 500 verk av den folkkära konstnären och formgivaren Ulrica Hydman Vallien. Bo Madestrand tycker att glaskonsten är kitschig, men hennes tidiga keramik och teckningar är väldigt fina.

Jag har aldrig gillat Ulrica Hydman Valliens glaskonst. Det är lika bra att vara tydlig med den saken, eftersom det finns en utbredd uppfattning om att hon inte sågs som tillräckligt fin för att få ställa ut på de stora konstinstitutionerna och sällan fick recensioner i dagspressen. 

Det är inte alldeles gripet ur luften. I konstvärlden finns en utbredd misstro mot kommersialism, och med sina enorma ekonomiska framgångar (hon sägs ha bidragit med drygt tre miljarder kronor till Kosta Bodas kassakista) sorterades Hydman Vallien ofta bort – hon klarade sig ju bra ändå.

Men för mig är inte problemet att hon var så kommersiell. Orsaken till min skepsis handlar snarare om att hennes glasobjekt var så kitschiga, och att hon upprepade samma motiv (tulpaner, hjärtan, ormar) till utmattningens gräns.

Brydde hon sig om kritiken? Kanske inte. Enligt Staffan Bengtsson, curator för Liljevalchs stora retrospektiv med Ulrica Hydman Vallien, var hon bra på att dölja en eventuell bitterhet med sin smittande entusiasm och aldrig sinande arbetslust. På senare år fick hon dessutom åtskilligt med kärlek från en yngre generation konstnärer som Zandra Ahl och Åsa Jungnelius, som delade hennes misstro mot den etablerade goda smaken och såg henne som en viktig feministisk förebild.

Folkets kärlek hade hon hur som helst. Enbart glasserien ”Mine” sägs ha sålt i 30 miljoner enheter. Fast den är så ful (förlåt). Hennes dekorerade glas, vaser och tallrikar är också vanligt förekommande i fikarum och vitrinskåp landet runt.

Ulrica Hydman Vallien, konstglas
Ulrica Hydman Vallien, konstglas Foto: Joachim Grusell

Men på Liljevalchs är glaskonsten till stora delar bortsorterad. Det är faktiskt fler tulpaner i planteringarna utanför Liljevalchs än inne på konsthallen. I stället ligger en stor del av fokuset på Hydman Valliens teckningar, målningar och keramik. Och det är ett klokt beslut.

Den tidiga keramiken är sensationellt bra, från de små gula äggkopparna med ögon och näsor till de skulpturala figurerna med tydlig inspiration från mexikansk keramik – en del av hennes konstnärskap som utforskas närmare i en ny bok av Björn och Caroline Boode.

De svartvita linjeteckningarna är också väldigt fina. År 1972 fick Hydman Vallien utmärkelsen Årets unga tecknare av Nationalmuseum, och det är lätt att förstå varför – i hennes krokier och linjeteckningar finns samma lätthet i uttrycket som hos Stig ”Slas” Claesson eller till och med Henri Matisse.

Motivvärlden, med änglar, flaggor, råttor, hästar och nakna människor placerar henne i en naivistisk tradition som i dag är populär såväl bland yngre illustratörer som mer etablerade konstnärer. Uttrycket är lätt surrealistiskt, med arketyper ur den tidiga modernismens rekvisitaförråd.

Hennes måleri är också tydligt inspirerat av de stora modernistiska koloristerna, som Kandinsky och Chagall. Men Hydman Valliens grälla kolorit, med dominerande blå, orange och röda nyanser, har inte samma exakthet i färgbehandlingen. Måleriet känns ofta slarvigt, fast konturlinjerna sitter där de ska.

Och jag undrar om det kan vara en del av mitt problem med glaset. Hydman Valliens förlagor vittnade säkert om hennes exakta penselföring, men när mallarna skulle kopieras i tusentals exemplar av målarna på bruket försvann förmodligen en del av hennes egenart – hur skickliga hantverkarna längs löpande bandet än var.

Ulrica Hydman Vallien, teckning.
Ulrica Hydman Vallien, teckning. Foto: Joachim Grusell

Den kvardröjande känslan av utställningen är den svärta som dominerar i Hydman Valliens mer intima teckningar och målningar. I sina läsvärda memoarer berättar hon om hur hennes yngste son drunknade i tvåårsåldern, en upplevelse som präglade henne för livet. Men som teckningarna visar fanns mörkret där redan långt tidigare. 

Och kanske var det det hon försökte överkompensera med den högt drivna koloriten, en smärtstillande cocktail av färger och former. En ”paradisattack”, som Staffan Bengtsson träffande beskriver det. Samtidigt som ormarna alltid finns där som ett lurande hot.

Oavsett om man, som jag själv, haft fördomar mot Ulrica Hydman Valliens konst eller hör till hennes stora fanskara, så är det här en utställning som kan få en att se hennes omfattande produktion ur ett nytt perspektiv. 

Snyggt presenterad är den också, med tematiska rum och ett överflöd av verk. I den stora salen står Hydman Valliens eget arbetsbord, som hon lämnade det vid sin bortgång för två år sedan. Som om hon plötsligt bara rest sig upp och tackat för sig. 

Läs ett förhandsreportage om utställningen i DN 13/5