Är det cyniskt att skratta åt en munter suicidmelodi i baktakt? Frågan ställs på sin spets i den schweizisk-svenska dramatikern, regissören och kompositören Erik Gedeons nyskrivna musikal för Uppsala stadsteater. ”Meningen med döden” är allt annat än en feelgoodföreställning, men en lysande iscensättning av det absurda som uppstår i mötet människor emellan. Gedeon har en förmåga att med ett genomsjunget manus gestalta motsägelsen i att ett skäl för att dö samtidigt är ett skäl för att leva.

På Café La Vie – livets kafé – går färgerna i svart och guld. En kvinna, Marie, har missat tåget och möter en främmande man, Jean, som vill berätta en historia. Den handlar om hans vän, den obotligt cancersjuka Louise, som råkar träffa den deprimerade mannen Pierre. För henne är glaset halvfullt och världen vacker, för honom är glaset tomt och världen avskyvärd. Utifrån dessa ståndpunkter uppstår en alltmer upprörd diskussion som snart involverar alla fyra.

Var och en har de sitt sätt att hantera livets svårigheter och smärta. Åsa Forsblad Morisses Marie gömmer sig bakom en cyniskt kall fasad. Steve Kratz Jean klamrar sig lika ängsligt som rättrådigt fast vid läderportföljen, tycker att livet är okränkbart och har svårt att förstå att depression kan vara lika dödlig som cancer. Med både galghumor och gravallvar försvarar de sin livsåskådning, medan Elisabeth Wernesjös Louise och Lucas Krügers Pierre både fjärmas och närmas kring tanken om självmord.

Den filosofiska fonden finns hos såväl Albert Camus och ”Myten om Sisyfos” som den norske filosofen Peter Wessel Zapffe och antinatalism – uppfattningen att världen vore bättre om människan inte existerade. Inte minst mot bakgrund av det krisande klimatet. Det låter kanske dystert, men insikten om livets meningslöshet blir en uthärdlig tanke med hjälp av svart humor som letar sig ända ner på notnivå. Suveräna salongskvartetten Emma Beskow, Tomas Ebrelius, Sanna Hodell och Clas Lassbo – en pianotrio plus kontrabas – backar upp den helt och hållet tonsatta dialogen med alltifrån kluckande jazzkomp till Schubertpastischer, reggae och distad rock.

När Louise plötsligt ber musikerna tystna är det för att verkligen markera hur svårt det här ämnet hade varit att hantera med talade repliker. Om man väljer att uppfatta Gedeons infallsvinkel som komisk, tragisk, hemsk eller absurd beror förstås mycket på åskådarens eget bagage. Men som musikdramatiker har han utvecklat en form av berättande som, trots små medel, lyckas vrida och vända på stora frågor med omtumlande kraft.

Läs också om ”Hedwig and the angry inch” och andra recensioner av Johanna Paulsson.