Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-08 15:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/ur-varlden-kraver-att-man-stanger-ute-den-pagaende-apokalypsen/

Bokrecensioner

”Ur världen” kräver att man stänger ute den pågående apokalypsen

Bild 1 av 3 Eva Runefelts poesi har en mystisk, subtilt auktoritetsfientlig ådra.
Foto: Caroline Andersson
Bild 2 av 3
Bild 3 av 3 Eva Runefelt
Foto: Caroline Andersson

”Ur världen” är Eva Runefelts trettonde bok sedan debuten 1975. Många dikter kretsar kring döden eller relationen mellan människa och djur. Rebecka Kärde läser en sinnligt förundrad poet som är konkret och egenartad. 

Att skriva poesi är väl i fråga om status, makt och inflytande aldrig vidare gynnsamt. Men frågan är om vårvintern 2020 inte är en ovanligt usel tid att ge ut en diktsamling. Vanligen hängivna poesiläsare i min närhet talar inte om annat än coronakrisen. Alla är upptagna med att se världen falla samman. Hur då ha tålamod för något så myrsmått, långsamt och sorgfälligt som, tja, Eva Runefelts dikter?

Jag vet inte. Men kanske är det just därför man nu bör, eller åtminstone kan ha särskilt utbyte av att läsa dem. Koncentrera sig på det lilla, när allting plötsligt verkar så stort; ställa sig frågor som: ”Kommer mörker uppifrån / eller ur jorden?” och ”Och bergen, hör de?”. Det register i Runefelts omtyckta poesi som kan uppfattas som världsfrånvänt – svärmiskt, eteriskt – kan man också se som motsatsen: extremt världstillvänt, abstrakt på samma sätt som bakterier i ett mikroskop.

”Ur världen” är Runefelts trettonde bok sedan debuten 1975, vilket säger någonting om hennes noggrannhet. Dikternas tillkomstprocess föreställer jag mig som att hon doppar en sil i en språkmassa för att sedan, försiktigt, ordna de ord som följer med upp. Orden, ja, de ”lever i flock liksom ensligt”, enligt det preludium eller programförklaring som inleder boken och som heter just ”Ord”: ”Står i klunga bortvända / som hålls de om något / som inte går att se”.

Samlingen är uppdelad i sex sviter som var och en består av ett mindre antal dikter. Många av dem rör vid döden, eller – och det är kanske samma sak – relationen mellan människa och djur. I första dikten sitter en katt (”Mandelkakan min med bärnstensblick”) och betraktar poeten från bokhyllan. Samspelet är en nåd, närvaron en tillfällig gåva. Dikten ”Djursorg” lyder i sin förkrossande helhet: ”En särskild tid äter / längs armarna / Denna hans dygnlösa / efterlämnade långmånad”.

I övrigt är miljön lantlig, robust gracil, befolkad av sädesärlor, vinterdjur och gömselvatten. Här lider gravarna av ”artrosig leda”; i dem bor ”störda döda” som ”biter i de gamla fållarna / och drar sig längre ned / med sytråd mellan tänderna”. Alla ting och varelser, även de döda, tycks befinna sig på samma nivå av livsintensitet, jämställda med det diktens jag som stilla vallar dem.

Runefelts poesi har alltid haft en mystisk, subtilt auktoritetsfientlig ådra, uttryckt i en stark genomsläpplighet. Varseblivningens intensitet tvingar så att säga ner skrankorna mellan sinnesintrycken. Smaker hörs, ljud får färg, ”Bräcklig är ett läte, / svälj inte”. Även fonemen tillskrivs distinkta egenskaper. ”Hhhhh” beskrivs som blek om kinden, medan ”E” är ”sämskskinnsgul och sällskapssjuk”; ”Aaa” i sin tur ”sprider sig horisontalt, blått / förmiddagshav om hösten”.

Det påminner om det neurologiska tillstånd som kallas synestesi, och som Runefelt tematiserade i sin förra bok, den prosalyriska ”Minnesburen”. Jag associerar dessutom till den där sortens schematiska teckningar som förklarar hur molekyler passerar genom cellväggar via diffusion. Plötsligt, utan att ögat uppfattar hur det går till, har ett fenomen man tyckte sig ha koll på liksom bytt karaktär. ”Taknock” och ”knäsvag” tillhör överraskande samma ordklass. Och när ”vattnet vadslår”, visar sig ordet ”vadslå” ha en hemlig, havsälskande sida – vågor som slår, att vada i vatten; det är så elegant! 

Liknande krockar uppstår i själva dikttitlarna. De kan heta saker som ”Ljusfall”, ”Svängskräck” och – åh! – ”Påminnelsefågeln”, vilket får även de mer konventionella sammansatta orden att framstå i nytt ljus. Man närmar sig titlar som ”Eftermiddagen” med en ny misstänksamhet: ”efter” och ”middagen”, hör de alltså ihop?

Så här kan – jag var nära att skriva ”ska” – poesi fungera. Den får en att se språket annorlunda: ja, att över huvud taget se det, som något konkret och egenartat. 

Likväl kan jag tycka att ”Ur världen” förlitar sig väl mycket på den sortens spontana, sinnliga förundran som uppstår när språket motsäger perceptionens lagar. Många rader låter så här: ”Så natt, se / med munnen”, eller: ”Jag bär en smak i munnen / av att höra långsamma fordon / på håll”. ”Se med munnen, det går ju inte!” tänker man till en början. Men efter ett tag att jo, okej, det går tydligen visst. Jag fattar. Och nu då?

Lyckligtvis är ”Ur världen” som helhet ett fullgott svar på den frågan. Den kräver arbete, att läsaren gör sig mottaglig, stänger ute den pågående apokalypsen. Men varför skulle den inte göra det? Så känslig och mångskiftande poesi som Eva Runefelts närmar man sig klädd efter vädret.

Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler av DN:s bokrecensioner