Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-22 09:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/ursakta-roran-vi-skapar-teater/

Kultur

Ursäkta röran, vi skapar teater

Hur mycket sitter i väggarna? Under våren ger sig Kulturhuset Stadsteatern och Dramaten ut på gatorna och flyttar in i tillfälliga scenrum. Jacob Lundström undersöker platsens betydelse för teatern.

Jacob Lundström
Rätta artikel

Biljettautomat och informationsdisk finns redan på plats, men det dras fortfarande kablar i entrén när jag kommer till Årsta Folkets hus i slutet av januari. Senare under kvällen är det genrep för nypremiären av ”Bang".

Årsta är en passande tillflyktsort för en teater på vift – 1950-talscentrumet känns som ett Plattan i mysigare förortsformat. Det är en av närmare 20 platser där Kulturhuset Stadsteatern kommer att utöva sin verksamhet under ett och ett halvt år, medan högkvarteret vid Sergels torg renoveras. Avloppssystemen ska rustas upp och asbesten ska väck, innan man flyttar tillbaka till Peter Celsing-huset hösten 2020.

Läs mer: Stockholm får musikscen under Sergels torgs fontän

Även i Årsta har det blivit en del renoveringsarbeten, för att lokalen ska kunna ta emot alla teaterbesökare i exil. Elen har bytts ut och lamporna i taket har fått nytt liv. Nu står också ”Bang”-scenografin färdig på en rullscen och stolarna uppradade i en u-formation. Medan en scenarbetare testar rekvisitan slår jag mig ned bredvid Kulturhuset Stadsteaterns chef Anna Takanen, som börjar känna sig hemmastadd i söderort. Det har gått två år sedan de inspekterade scenrummet första gången.

– Även om lokalen inte har varit prioriterad som teaterscen de senaste tio åren kunde man känna teaterns själ. Här spelade Kretsteatern på 1950-talet och Meta Velander gjorde ”Fröken Julie”. Det är många stora namn som har stått på scenen i Årsta, säger hon.

Det är en hektisk period för teaterchefen, med fem premiärer inom loppet av två veckor, inklusive turnéstarten för Björn Runges ”Jag är en annan nu” i Landskrona. Om tre timmar ska hon själv ikläda sig rollen som den legendariska DN-journalisten och pacifisten Barbro Alving.

– Jag kände att jag ville bli en del av flytten och tyckte att det var viktigt att möta publiken som teaterchef. Sedan tror jag nog att Bang skulle gilla att pjäsen om hennes liv spelades just här – 1950-talet var hennes tid. Hon har säkert varit på den här platsen, säger Anna Takanen.

När det stod klart att teatern skulle lämna Sergels torg bildades en särskild grupp med uppdrag att scouta lokaler. För Takanens del har utmaningen inte minst varit att matcha uppsättning och spelplats. På scenen i Årsta kommer det främst att spelas pjäser med, av och om kvinnor.

– Man får utgå från varje lokal och försöka vara platsspecifik. Vad är det här för rum? Vilka sitter i publiken? I Årsta har vi planerat in väldigt generösa pjäser. Det finns en modern folkteatertradition på Kulturhuset Stadsteatern som passar väl ihop med Folkets hus, säger Anna Takanen.

Under golvet döljer sig en gradäng med sittplatser för 224 personer, som ska komma fram när det är dags för ”Min fantastiska väninna"-premiär i mars. Enligt Takanen föll det sig naturligt att göra uppsättningen av Elena Ferrantes populära roman på just den här platsen: ”Min fantastiska väninna” tar sin början i 1950-talets Neapel – och Årsta centrum invigdes 1953, utformad som en italiensk piazza. Affischbilden med Maja Rung och Ruth Vega Fernandez fotograferades mot husväggen på torget.

– Vi har redan sålt ut hela våren här. Det är väldigt roligt men också lite stressande. Vi kommer inte att kunna ta emot lika mycket publik som under ett vanligt spelår. Kulturhuset Stadsteatern är Sveriges största repertoarteater och det är klart att rörelsefriheten och publikkapaciteten är större i vårt eget hus, säger Anna Takanen.

Takanen, som varit teaterchef sedan 2015, insisterar samtidigt på att utflytten inte bara innebär begränsningar utan också skapar förutsättningar för att testa nytt. Och kringflackandet är förresten en del av Stadsteaterns historia. Invigningen ägde rum 1960 på Folkets hus vid Norra Bantorget. Sedan skulle det bli många politiska turer och tillfälliga spelplatser innan Peter Celsings byggnad var inflyttningsklar. Det dröjde till mitten av 1970-talet innan teatern fick sin första scen i det nybyggda Kulturhuset och inte förrän hösten 1990 kunde Stora scenen invigas och hela verksamheten samlas under samma tak.

Nu återvänder man till Folkets hus vid Norra Bantorget, som i dag huserar Dansens hus, bland annat med en uppsättning av ”Spelman på taket” i höst. För scenografin svarar Lars Östbergh, som är Stadsteaterns chefsscenograf. Tills vidare kamperar han på Teater Giljotin vid Sankt Eriksplan.

Lars Östbergh sparkar på plastblommorna som ligger strödda över golvet, i väntan på premiären för Jean Genets “Jungfruleken".

– Visuellt är det ingen komplicerad uppsättning. Det är i princip en jävla massa rosor och en enkel fond, säger Lars Östbergh.

Under våren arbetar han med tre premiärer inom loppet av två månader på Giljotin. Teatern har fått en liten makeover med ett nytt gradängsystem inklusive begagnade stolsrader, samt installation av el och teknisk apparatur i taket. Det är ju inte bara skådespelarna på scenen som fått lämna Sergels torg, utan även alla arbetare bakom kulisserna.

– Nu är vi ett gäng som kommer att vara här framöver, vi blir som en egen liten teater. Till 90 procent tror jag att det är positivt att byta miljö och bra att bryta rutiner, säger Lars Östbergh.

Samtidigt skapar det begränsade utrymmet på friteatern vid Sankt Eriksplan en del scenografiska utmaningar. Verkstaden i Skärholmen har bara behövt konstruera en hillebard till ”Jungfruleken”, men till nästa premiär gjorde scenografen en mer krävande beställning.

– Vi har fått rita precis hur allt ska stuvas undan. På måndag monterar vi dekoren till “Barnen” och repeterar på dagen. Sedan ska vi riva bort hela det stora bygget och spela ”Jungfruleken” på kvällen. Det är en centimeteranpassning på alla dekorbitar, säger Lars Östbergh.

Han har en bakgrund på Norrlandsoperan, men började sin bana på den betydligt mindre Ögonblicksteatern i Umeå. Sedan dess har Lars Östbergh arbetat i mångskiftande miljöer – från småskaliga scener till Scandinavium i Göteborg.

– Jag gillar den här lokalen. Det finns en ruffighet som ger en atmosfär. För min del är det här back-to-basic. Jag började med små black box-teatrar som kom på 1970-talet. På den tiden var vi emot allt som var kungligt. Ridåer i guld var det värsta som fanns, säger han och skrattar. 

Det går alltid trender i platser, menar Lars Östbergh, och numera har han lärt att uppskatta mångfalden av teaterrum. Men för varje enskild uppsättning har platsen en avgörande betydelse. 

– Moderna teatrar från senaste 20-30 åren är byggda med black box-tanken, att själva rummet inte ska utmärka sig. Det är bara att jämföra med de gamla hovteatrarna där det skulle ha ett eget uttryck. Om du i stället spelar under en viadukt inför 20 personer blir det något helt annat. Platsen spelar väldigt stor roll, säger han.

I vår är det också dags för Dramaten att bomma igen – mellan 23 april och 12 december 2019 hålls dörrarna stängda. Precis som Kulturhuset Stadsteatern har Dramaten en någorlunda nomadisk historia och det har funnits olika orsaker till flyttkaoset sedan invigningen 1788. Under en föreställning av den tyske dramatikern Kotzebues ”Redlighetens seger öfver förtalet” i november 1825 började det brinna på Arsenalsteatern vid Kungsträdgården, som var en av Dramatens tidiga spelplatser. Sedan 1908 huserar nationalscenen vid Nybroplan. Jugendbyggnaden har fått ansiktslyft förr under 2000-talet, men nu måste stammarna bytas.

Dramaten blir dock inte helt ställd på gatan utan kommer fortfarande att kunna spela på Lilla scenen precis bakom knuten och på Elverket några stenkast bort. Under renoveringsperioden kommer teaterns medarbetare också att lämna Östermalm, bland annat genom ett samarbete med Malmö stadsteater. I Dramatens höstprogram ingår dessutom urpremiären för Rebecka Hemses ”Evakuering” – med en lägenhet vid Hötorget som spelplats.

Det finns fler exempel på teaterexil och platsexperiment. På Teater Tribunalens hemsida finns en tillfällig adressändring: c/o Bryggeriet Handelsplats. Lokalen på Hornsgatan i Stockholm håller på att renoveras och den fria teatergruppen har flyttat till panncentralen i Pripps gamla bryggeri. I höstas var det premiär för Eugene O'Neills ”Den håriga apan”, bland stålbryggor och betong, och nu pågår installationsprojektet ”Den brutna relationernas rum” i samarbete med studenter från KTH.

Det är en ovanlig inramning för scenkonst som ändå inte är helt främmande för vare sig Lars Östbergh eller Anna Takanen. Alla ville spela i gamla fabrikslokaler efter att Orionteatern 1983 invigdes i en tidigare mekanisk verkstad på Södermalm, minns Östbergh. Och Takanen berättar att hon gjorde flera  platsspecifika föreställningar på 1990-talet i Stockholm – bland annat i ett gammalt garage under Södra station och i en tågtunnel under Slussen. 

Synen på scenkonstens spelplatser varierar mellan åren. Efter 1968 skulle teatern ut från institutionerna och gamla auktoriteter nedmonteras. Scenkonsten skulle ut i verkligheten för att möta folket och lämna marmorfoajén bakom sig. Och i väntan på ett teaterhus hade Stadsteatern premiär för ”Buss på stan” i oktober 1970, ett teaterprojekt där publiken fick följa med på en busstur genom Stockholm, tillsammans med bland andra Helge Skoog och Hans Bendrik.

Det finns fortfarande samma frigörande utåtrörelse, men Anna Takanen menar att det i våra tider är viktigare än någonsin att försvara institutionerna. Hon hänvisar till den amerikanske historikern Timothy Snyders ”Om tyranni”, med lärdomar från hotet mot demokratin under 1900-talet.

– Det finns ett jättestort behov av den här väven av mening som kulturen utgör. Vi älskar ju Kulturhuset Stadsteatern. Det är ett kulturhus med norra Europas största teater. Jag kan inte tänka mig att någon skulle vilja vara något annat än ett nav i huvudstaden, säger Anna Takanen.

Samtidigt har utflytten varit en möjlighet att möta Stadsteaterns historia. Teatern har inget minne, påpekar hon, eftersom scenkonsten uppstår i stunden och inte kan bevaras för eftervärlden som film eller litteratur.

Planeringen inför återflytten till Kulturhuset och 60-årsjubileet 2020 är redan i full gång. Jag frågar henne vad de har hittat i flyttstädningen.

– Varje flytt innebär en sorteringsprocess, det är klart att man får idéer när man går igenom rekvisitaförråd och dramaturgiatets arkiv. Det blir ett slags bokslut. För vår del hör det också ihop med Benny Fredrikssons tragiska bortgång. Han hade drivit Stadsteatern under så lång tid och det var han som fattade beslutet om flytten. Vi visste det inte då, och jag önskar att det inte hade varit så, men efter en sorgeprocess kanske det här kan bli en nystart.

Läs mer om scenvåren 2019.