Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Ursäkta, vad är klockan?

Allt hänger på tidsbegreppet. Ska man utgå från Newtons "det sunda förnuftets" tid, Einsteins relativitetsteori eller Augustinus subjektiva tidsuppfattning? Jackie Jakubowski reder ut begreppen inför tolvslaget. Gott nytt år!

I begynnelsen skapade Gud - tiden. Det är en chockerande tanke för den som vill se tiden som något absolut och universellt, något av gudomlig rang. Men att även tiden är en del av skapelsen stod klart redan för kyrkofadern Augustinus (354-430), som förlöjligade uppfattningen att Gud skulle ha väntat i en evighet för att vid något speciellt tillfälle bestämma sig för att skapa ett världsallt. "Världen och tiden hade en gemensam begynnelse, världen har skapats inte i tiden utan samtidigt med den", skrev Augustinus. Samma Gud som skapade rummet måste även vara tidens skapare. Gud satte urverket igång.

Det var Isaac Newton (1642-1727) som på vetenskaplig grund befäste den traditionella judisk-kristna bilden av Gud som urmakare. Newtons lagar för mekaniken slog fast att materiella kroppar rör sig genom rummet längs förutsägbara banor under inverkan av de krafter som accelererar dem enligt strikt matematiska lagar. Med hjälp av dessa lagar kunde Newton beräkna rörelsen för månen och planeterna. Ja, Newtons lagar kunde tillämpas på varje fysikaliskt förlopp i universum. Hela kosmos framstod som ett väldigt urverk, där tiden ingick som en grundläggande parameter.

Newton, liksom Aristoteles (384-322 f v t) nästan två tusen år tidigare, trodde att tiden entydigt kunde anges genom att mäta tidsintervallet mellan två händelser. Detta tidsintervall var lika stort oberoende av vem som mätte det. Han slog fast i sin "Principia" att "absolut, sann och matematisk tid av sig själv och genom sin egen natur flyter i jämn takt utan att stå i förhållande till något yttre". Newtons tid var "det sunda förnuftets" tid - universell, absolut och fullständigt pålitlig. Gud-Urmakaren slog vakt om tiden.

Problemet är bara att Gud-Urmakarens ställning i det newtonska deterministiska universum blir urholkad! Som den belgiske kemisten Ilja Prigogine har anmärkt: Gud har hos Newton reducerats till blott och bart en bokhållare, som vänder bladen i en kosmisk historiebok som redan är skriven.

Det gäller även tiden. Den store franske astronomen Pierre de Laplace (1749-1827) påpekade underfundigt att om all rörelse är matematiskt bestämd, såsom Newton hävdade, är universums nuvarande rörelsetillstånd tillräckligt för att bestämma dess framtid. All information om framtida tillstånd ligger ju i dess nuvarande tillstånd - det är bara att räkna ut med hjälp av Newtons strikt matematiska lagar. Det betyder i sin konsekvens att tiden - även om den är absolut - egentligen är överflödig!

Drygt två hundra år senare skulle Albert Einstein (1879-1955) gå ännu längre och hävda att "tiden är relativ". (Precis som allt annat, vill man tillägga, med tanke på Einsteins egen livserfarenhet. "Om min relativitetsteori visar sig framgångsrik kommer Tyskland att hävda att jag är tysk och Frankrike att jag är en världsmedborgare. Men om min teori skulle visa sig felaktig kommer Frankrike att säga att jag är tysk och Tyskland kommer att förkunna att jag är jude", förklarade han en gång.)

Det finns ett fotografi av Albert Einstein taget under oklara omständigheter, där han räcker ut sin tunga. Hans ögon utstrålar samma finurliga intelligens som man kan se i andra klassiska porträtt av detta, vår tids största, geni. Jag föreställer mig att Einsteins utsträckta tunga var, och är, riktad mot alla fundamentalister - såväl religiösa som vetenskapliga; mot dem som trodde sig vara övertygade om att deras världsbild stod fast förankrad i en uppsättning oföränderliga, universella och absoluta "sanningar" (Guds lagar eller naturlagarna). Nu kom denne vetenskapens Charlie Chaplin, med sitt rufsiga hår och okonventionella vanor, och ifrågasatte den pålitligaste och mest absoluta av alla sanningar: tiden.

Tiden, enligt Einstein, är i lika hög grad som materia involverad i de fysikaliska processerna. När han hade räknat ut att ljuset har massa - i enlighet med ekvationen E = mc2 - blev den ofrånkomliga slutsatsen att ljuset måste påverkas av gravitationen, vilket i sin tur innebär att gravitationen måste påverka tiden. Gravitation är inte längre att betrakta som kraft utan en förvrängning, en skevhet i rumtidens geometri. Ju starkare tyngdkraft desto långsammare förflyter tiden. Atomklockorna visar också att atomerna utan tvivel "går" långsammare när de påverkas av stark gravitation än i tomma rymden.

Här ligger den fundamentala skillnaden mellan Newtons och Einsteins uppfattning om tiden: Newtons absoluta tid flyter bara i jämn takt och kan inte påverkas av någonting; Einstein ersatte den absoluta tiden med en absolut rumtid. "Newtons rum och tid var ett schackbräde på vilket man spelade spelet med materien och energin. Den einsteinska rumtiden tar själv aktiv del i spelet, den kan till och med sägas uppstå ur energin", skriver Nigel Calder i sin bok "Einsteins universum" (Brombergs 1979).

Einsteins tid är absurd: den är "elastisk" och kan töjas och sammandras av rörelse. Detta innebär att man kan "bromsa" sin egen tid genom att försätta sig i hastig rörelse. En tidsresenär skulle således kunna bevara sin ungdom genom att resa med mycket hög hastighet och därmed i praktiken färdas i en annan människas framtid.

Einstein må ha avskaffat Newtons absoluta tid, men en sak förenade dem - determinismen. Om vi bara kände till utgångsläget i Newtons kosmiska urverk, där varje verkan alltid föregicks av en orsak, skulle vi kunna veta allt om framtiden. Också Einsteins universum är "förutbestämt". Enligt relativitetsteorin ses tiden nämligen som ett landskap - ett "tidslandskap" - där alla händelser redan existerar. Vi sitter vid flodens strand och bevittnar framtidens händelser svepa förbi oss, medan nuets händelser försvinner in i det förflutna.

Skillnaden mellan förflutet, närvarande och framtid är bara en illusion, hävdade Einstein och ifrågasatte därmed en av den västerländska civilisationens grundläggande uppfattningar om evigheten, som så vackert formulerades av Augustinus: "Hur kan det förflutna och framtiden finnas, när det förflutna inte längre finns och framtiden ännu inte är? Vad det närvarande beträffar, skulle det, om det alltid funnes och inte övergick till att bli det förflutna, inte vara tid utan evighet." Endast Gud, skrev Augustinus, finns i evighetens rike, "i ett nu som aldrig upphör". Evigheten är, med den mystiske 1600-talspoeten Angelus Silesius ord, "ett steg bortom den linje som kallas tid".

Men samtidigt med denna determinismens tid finns kvantfysikens kaotiska tid. Enligt kvantteorin är oförutsägbarhet atomvärldens främsta kännetecken. Varje försök att göra en kvantmekanisk beskrivning av universum får därför mycket märkliga följder, till exempel att ett universum kan ha skapats ur intet. Eller att tiden är beroende av mängden energi: ingen energi och tiden "försvinner" - kvantklockor slutar ticka.

Människan styrs av noggranna neurologiska och kemiska klockor, i en värld där tid är den centrala begreppspelare kring vilken vår vetenskapliga bild av den fysikaliska verkligheten är byggd - och ändå säger dessa klockor ingenting om vår medvetenhet om tiden. "När vi blickar in i våra sinnen för att hitta grunden för tidsupplevelsen, tycks dåtiden förvittra och bara lämna efter sig mysterium och paradox", skriver fysikern Paul Davies i sin bok "I rättan tid" (Rabén Prisma 1995). Davies visar att vår egen erfarenhets subjektiva tid bara har en vag likhet med den tid som dyker upp i fysikaliska teorier. Einsteins tid till exempel har ingen pil, den är blind för skillnaden mellan förflutet och framtid - händelser "inträffar" inte, de bara "existerar" i det fyrdimensionella rumtidkontinuet. Och tiden "flyter" inte heller, såsom vi själva uppfattar tidens gång - "nuets" framskridande genom tiden.

Vad är då denna tid som kan mätas, samtidigt som den kan "upphöra" när vi "glömmer" den?

"Om ingen frågar mig, så vet jag, men om någon människa skulle begära att jag berättade för honom, så kan jag inte", skrev Augustinus.

Kanske är tiden och dess flöde bara en illusion, såsom den australiske filosofen Jack Smart hävdar i antologin "Problems of space and time" (Macmillan 1964). I så fall "en intellektuellt oroande illusion", skriver han - ty, vad är det som förorsakar den? Silesius kusliga ord ekar här: "Tiden är ditt eget verk / dess klockor tickar i ditt huvud. / I samma ögonblick du slutar tänka / upphör även tiden."

Människans tid är uträknad. Därför räknar hon, mäter, tiden. Men det finns ögonblick i människans tid då tiden tycks "stanna", och andra ögonblick då tiden "försvinner". Det händer också ibland att vi kan få en förnimmelse av "ett nu som aldrig upphör". Det kan betyda ett tillstånd av lycka, men oftast ett förebud om den tidslöshet som är dödens väsen. "Nuvarande tid och förfluten tid / är kanske båda närvarande i framtida tid / och framtida tid innehållen i förfluten tid. / Om all tid är evigt närvarande / är all tid omöjlig att förlossa" skriver T S Eliot i en dikt.

Tiden är livets villkor. Den bibliska skapelseberättelsen är en poetisk allegori om detta. I Edens lustgård existerade inte tiden och så hade det kunnat förbli. Varje ögonblick skulle "för alltid" kunna likna det andra; det förflutna skulle inte finnas, inte heller någon framtid som skulle överraska med det oförutsägbara - ty ingen tid skulle flyta. Hade Gud velat bevara paradisets tidlösa tillstånd, hade Adam och Eva inte fått möjligheten att äta frukten från kunskapens träd; kunskapen om skillnaden mellan gott och ont. I samma ögonblick som insikten om valmöjligheten blev uppenbar för dem sattes urverket i gång. Att välja är att skapa sin framtid. Tiden började.

Bild

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.