”Jag ville aldrig bli författare! Jag bara skrev”, säger författaren Ursula K Le Guin (1929-2018) i K-specialdokumentären ”Sci fi-ikonen Ursula K Le Guin”, som finns att se på SVT Play under sex månader.

Hon är mest känd för sina fantasyböcker om Övärlden, där en ung förhoppningsfull pojke kommer till en trollkarlsskola långt före Harry Potter. Hade Harry Potter någonsin blivit till om inte Övärldsböckerna hade funnits?

Det tror inte författaren Neil Gaiman, som intervjuas i Arwen Currys vackra dokumentär ”The worlds of Ursula K Le Guin” från 2018. Många författare deltar: Margaret Atwood, Michael Gabon, David Mitchell och andra, men framför allt får Ursula K Le Guin själv berätta. Arwen Curry följde henne under tio års tid, och har grävt fram roligt arkivmaterial från tidiga sf- och fantasykongresser där Le Guin röker pipa och avfärdar Hemingway som skräp.

Le Guin var en av de första kvinnliga fantasyförfattarna, ”en enhörning”, som hon själv ironiskt kallar sig, en icke-existerande art. I början blev hon refuserad otaliga gånger för att förläggarna helt enkelt inte förstod vad för slags litteratur hon skrev.

Hennes romaner, noveller och poesi är mycket långt från den tidiga science fiction-genrens strålpistoler och rymdaction. Hon byggde upp andra världar för att kunna pröva filosofiska, politiska och psykologiska tankar. Hur skulle ett samhälle se ut om det inte vore uppdelat i män och kvinnor (”Mörkrets vänstra hand”, 1969)? Hur reagerar invånarna om ett samhälle grundas på att någon enda individ plågas? (novellen ”De som lämnar Omelas”, ur ”Röster i vinden”, 1983)? Vilka problem skulle uppstå i ett utopiskt anarkistiskt samhälle (”Shevek – en berättelse om två världar”, 1974)?

Själv växte Ursula K Le Guin upp i Kalifornien, med en pappa som var antropolog. Alfred Kroeber ägnade mycket tid åt att studera Ishi, en man som sades vara den sista av sitt folk, Yahi. Relationen mellan Ishi och Alfred Kroeber var vänskaplig, men givetvis styrd av ojämlika maktförhållanden, och det är lätt att tolka delar av Ursula K Le Guins författarskap utifrån faderns arbete. 

Som en antropolog utforskar hon privilegier och hierarkier, individens roll i kollektivet, utanförskap och grupptryck. I hennes Övärld bygger trollkarlarnas magi på det Sanna språket, och alla har två namn, ett offentligt och ett som bara är för de närmaste. Så var det även för Ishi, vars namn bara betyder ”man” på Yahispråket. Hans eget namn fanns inte längre, eftersom hans folk inte fanns.

”Att veta sakers rätta namn är magi”, konstaterar Ursula K Le Guin, som medvetet lät Övärldsböckerna bli berättelser om konstnärskap, om att skriva fram nya världar och nya idéer. Det var en tanke som gick igen i hennes politiska åskådning, där fantasin var en förutsättning. All förändring börjar med en tanke, en bild av hur det skulle kunna vara.

Gång på gång omvärderade hon sig själv, sina böcker och sina tankar. Feminismen fick henne att skriva nya delar i serien om Övärlden, som började som en traditionell hjältesaga om en mäktig unge man och i fjärde delen blev historien om en misshandlad, maktlös flicka som inte kan läka utan att ändras i grunden.

”Jag ändrade bara perspektiv”, sa hon själv och log. En del läsare blev besvikna på hennes utveckling, men själv verkade hon mest genuint intresserad av att förstå världen och sig själv bättre. Hon blev aldrig klar med det.

”Att lära sig att behärska något kan ta hela livet”, sa hon när hon talade i en bokhandel i Oregon.

”Och det är det värt.”

 

Fotnot. Fredagen den 16 augusti kl 20 sänds ”Sci fi-ikonen Ursula K Le Guin” på SVT2.