Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Utan namnen på arter är naturen hotad

Sommargylling
Sommargylling

Har sommaren tillbringats mot en suddig grön kuliss? Eller har naturen haft konturer och namn? Det är inte längre självklart att kunna peka ut förgätmigej och lövsångare. Spelar det någon roll om vi kan namnen på arterna? Boklördag ställer frågan till författarna Kerstin Ekman och Tomas Bannerhed.

Kungsljus. Daggkåpa. Nattskatta.

Silvertärna. Aftonfalk. Sommargylling.

Foto:

Det är lätt att häpna över poesin i de namn som vi har gett våra fåglar och blommor. De vackra och ofta kluriga benämningarna vittnar också om den nära förtrogenhet vi en gång har känt med naturen. Även om Carl von Linné oftast uppges som auktor till artbenämningarna, hade de sedan länge funnits i folkmun.

– Människor har hittat på namn på växter ända sedan de själva och växterna vandrade in till Skandinavien efter istiden, säger Kerstin Ekman. De hade förstås inga floror men de var nyfikna och påhittiga.

Och så fortsatte det, berättar hon. Namnen är inte bara vackra – saronslilja och honingsgräs – utan också humoristiska: vargmjölk, gumsepungar, brokskiten, käringfis.

Men för många av oss som spatserar runt i augustikvällens prakt låter det som ord från sällskapsspelet Rappakalja. För att vända på talesättet, så ser vi skogen men inga träd. Eller för att citera ur ”Se blomman” av Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson: ”Ett grönt och bråtigt virrvarr bara. En smaragdegrund för mitt ego som jag förstrött skulle passera igenom på väg någon annanstans.”

Nog för att vi egentligen har lätt att lära oss namn: vi kan rabbla upp mängder med filmer, böcker, platser, märken och kändisar. Men växter? Fåglar? Då blir det skralare med kunskaperna. Visst kan vi hyacinter, rosor och tulpaner  – dem som går att köpa inlindade i cellofan på Hötorget. Men ju längre ut i skogen vi kommer, desto tunnare blir katalogen.

Foto: Sara MacKeyOch desto fattigare upplevelsen. I alla fall om man får tro Tomas Bannerhed.

Innan han skrev den Augustprisbelönade ”Korparna” hade han tillbringat mer tid på krogen än i skogen. Trots en barndom i ett småländskt fågelparadis hade han aldrig intresserat sig för naturen, och kunde ingenting om den.

– Jag upplevde inte naturen, kanske såg jag den inte ens. Jag gick bara omkring i den, liksom.

Men med tiden började tillvaron på krogen eka allt tommare, och han började längta till en annan sorts plats. Utrustad med kikare, fälthandbok och en närmast barnslig kunskapstörst gav han sig ut i skog och mark.

I samband med detta ”självbildningsprojekt på florans och faunans område” började han också läsa mängder av litterära naturskildringar. Och gång på gång häpnade han inför rikedomen av ord och uttryck för att beskriva växter och djur. De hade precis det han önskar av en bra text: precision och variation.

– Det finns så många specifika ord som är så vackra. Att fåglarna ruggar och ryttlar, att de har en blinkhinna och en övergump, att de kan vara klykstjärtade och spetsvingade. Till och med gräs har vackra namn – i stället för att kalla allt för gräs så finns det ängssvingel och kruståtel och flyghavre och timotej och vårbrodd, alla möjliga tjusiga namn som inte minst Harry Martinson gärna använde sig av.

Dessa exakta och samtidigt målande uttryck kom till Tomas Bannerheds räddning när han skrev ”Korparna”. Han hade svårt att fylla sidorna med stoff – det var som om hans fantasi inte räckte till. Men så fick han idén att använda sig av naturen. På ett ställe prövade han att utgå från ett namn som fascinerade honom – ”den småfläckiga sumphönan” – och det utvecklades till en central scen kring hur huvudpersonen, den unge Klas, försöker vinna en flickas hjärta. Det ena gav det andra, och fåglarna och naturen blev till slut en avgörande del av boken.

– Jag undrade när jag skrev om man verkligen kunde göra så här. Kunde man ha med en massa fåglar och naturskildringar i en roman? Man tänker på det som transportsträckor –  det viktiga brukar väl vara att det är psykologiskt och språkligt laddat. Men jag tänkte att jag prövar. Och så gick det ju.

Foto: Paul HansenKerstin Ekman har framför allt skrivit facklitterärt om naturen på senare år, senast i ”Då var allt levande och lustigt” om den västgötske 1700-talsbotanikern Clas Bjerkander. Och till skillnad från Tomas Bannerhed, har hon gått i skogen i hela sitt liv. Det började med att hon följde med sin pappa ut. Han pekade och berättade, hon lyssnade och sög åt sig. Snart började hon titta efter blommor på egen hand.

– Att känna igen växter och komma ihåg vad de hette gjorde mig hemma i skogen. Och att finna en växt som jag aldrig sett förut är precis lika spännande nu som det alltid varit. Det visar ju att det jag trott mig känna så väl är mycket rikare än jag visste om.

I Häverö prästäng, ett naturreservat i hennes hemtrakt, vet hon var hon ska hitta vätterosen tidigt om våren, och majviva lite senare. Hon vet var hon kan finna orkidéer som nästrot och Jungfru Marie nycklar i juli.

– Grönkulla hittade jag förra året i prästängen. Den lilla orkidén är så diskret och svagt grön att den i nitton år hade undgått mig i gräset. En sådan upptäckt ger stor glädje.

Men det är mycket få vuxna som skulle kunna peka ut grönkulla i dag, och frågan är hur många barn som ens känner igen en gullviva. I den senaste läroplanen har artkunskap krympt till ett par meningar och det är bara på lågstadiet som eleverna ska kunna namnge ”några djur och växter” för att nå målen. Av de äldre eleverna krävs i stället förmågan att samtala, diskutera och resonera om frågor som rör till exempel ekologisk hållbarhet.

Och att kunna peka ut arter låter kanske gammalmodigt i jämförelse med förmågan att föra en diskussion om ”människans påverkan på naturen lokalt och globalt”. Men, invänder Tomas Bannerhed, ska man kunna resonera och se samband, krävs en viss artkunskap.

– När jag ser en silvertärna tänker jag inte bara att där flyger en silvertärna. Jag tänker kanske på att hon har färdats hela vägen från Antarktis till Östersjön för att lägga och kläcka två ägg och att hon snart ska flyga de 1 500 milen tillbaka igen. Och så funderar jag nog en stund på hur tärnan kom på det från början.

I ”Se blomman” citerar Kerstin Ekman Carl von Linné: ”Förlorar du tingens namn så förlorar du också kunskapen om dem”. Och även intresset går förlorat, tror hon: Ingen skulle bry sig om en hotad arts vara eller icke vara om den inte hade ett namn.

Och hotade arter finns det.

Foto:  De flesta vet att dinosaurierna och många arter med dem strök med i ett meteoritnedslag för 65 miljoner år sedan. Det var historiens femte massutrotning. Mindre känt är att vi troligen befinner oss i en liknande massdöd – den sjätte – just nu. Utrotningen av arter går mellan 10 och 100 gånger snabbare än den borde, och enligt en del experter är takten ännu högre.

Och? Vem bryr sig?

I en urbaniserad värld – 85 procent av svenskarna bor i tätorter – märks det knappt. Där är det lätt att tro att det bara finns människor och på sin höjd maskrosor och råttor. Och för den som upplever naturen som ett anonymt och grönt, bråtigt virrvarr är artutrotning kanske ingen förlust. Men i själva verket är en rik biologisk mångfald förutsättningen för vår arts existens.

Så vilka risker finns det när namnen på andra slags invånare på jorden bleknar i vårt medvetande? 

– Det finns väl inga risker för individen, säger Kerstin Ekman. Människor som är ointresserade av det som lever och växer behöver naturligtvis inte en kunskap som är likgiltig för dem. Men för arternas fortbestånd är det betänkligt. Det man inte ens vet att det finns, kan man ju inte skydda. Då hjälper det inte hur mycket och vackert man än pratar om miljövård.

Tomas Bannerhed håller med.

– Det man inte har ord eller språk för, det finns liksom inte i vårt medvetande.

Om man då skulle vilja ha ett namn på fågeln som sitter och sjunger på återvinningsstationen – hur gör man? Den som har börjat som barn har en väldig fördel, medger Tomas Bannerhed. Men att också vuxna kan lära sig naturens språk är han själv ett levande exempel på.

Kikare och fälthandbok är allt man behöver, säger han. Kameran och andra apparater kan man gott lämna hemma. Sedan är det bara att ge sig ut i spenaten.

Kan du ge mig ett gott skäl att göra det?

– Man vill ju inte låta religiös… men för skönheten kanske, och för att berika livet.  Egentligen kan man ge sig ut i naturen av samma skäl som man  går på en konstutställning: för att få syn på något nytt och vidga sin horisont. Kanske växer man rentav lite som människa.

Foto i text: Sara MacKey, Paul Hansen

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.