Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-29 01:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/utlandska-filmer-stekheta-infor-golden-globe/

Film

Utländska filmer stekheta inför Golden Globe

Bild 1 av 5 ”Parasit”
Foto: Entertainment Pictures / Alamy Stock Photo
Bild 2 av 5 ”The Farewell”
Foto: Nonstop Entertainment
Bild 3 av 5 ”Les Misérables”
Bild 4 av 5 ”Porträtt av en kvinna i brand”
Foto: Folkets Bio
Bild 5 av 5 ”Smärta och ära”
Foto: Scanbox

LOS ANGELES. Årets fem nominerade utländska filmer är ovanligt heta inför nattens Golden Globe-gala. DN:s Kerstin Gezelius har lyssnat till förhandstippade ”Parasit”-regissören Bong Joon-ho och hans konkurrenter, bland annat spanjoren Pedro Almodóvar som ivrigt förnekade att han börjat röka heroin.

De icke-engelskspråkiga filmerna brukar sällan stå i fokus inför Golden Globe, men i år ringlade köerna långa till det traditionella seminariet med de nominerade regissörerna som alltid hålls på den legendariska biografen Grauman’s Egyptian Theatre dagen före galan. Orsakerna var två: Pedro Almodóvar, som med sin ovanligt personliga ”Smärta och ära” har gått rakt in i publikens och kritikernas hjärtan och Bong Joon-ho, som har slagit publikrekord med sin sammansatta ”Parasit”

Bong Joon-ho är för övrigt även nominerad också för bästa regi och (tillsammans med Han Jin Won) bästa manus. Han fick genast en fråga om att filmen kritiserar kapitalismen, ett ord som känns märkvärdigt laddat så fort man sätter sin fot på den amerikanska kontinenten.

 – Jag är ingen sociolog. Den handlar inte om ”Kapitalismen”, utan på vilket sätt kapitalismen formar den moderna vardagen. Vi lever i ett samhälle fullt av rädsla och ångest, känslor som bara kommer att accelerera framöver. Trots det blev det väldigt roligt att göra filmen och den blev mer och mer komisk, vilket förvånade mig, sade han, med en förbryllad mimik som drar ner skratt. Han fortsatte: 

– Man ska skratta, bli skrämd och underhållen. Sen när man går hem och tar av sig kläderna för att gå in i duschen ska man upptäcka att man har blödande sår över hela kroppen som man inte vet var de kommer ifrån: En sån film ville jag göra.

Den franska regissören Céline Sciamma drog också ned stora applåder: Hon har gjort det alternativa kostymdramat ”Porträtt av en kvinna i brand”, en modern skildring av kvinnlig passion och kvinnligt konstnärskap förlagd till ett abstraherat sjuttonhundratal.

För ovanlighetens skull konkurrerar två franska filmer. Regissören Ladj Ly, nominerad för det explosiva polisdramat ”Les Misérables” (svensk premiär 10/1) som utspelar sig i en utsatt parisisk förort, omgavs av en rebellisk men lågmäld aura. Han berättade att han vägrat komma till Elysépalatset för att visa filmen för Emmanuel Macron, eftersom presidenten hade avböjt att komma ut till hans hemort, där filmen är inspelad, och se den där.

 Bredvid honom, i plisserad kjol och glasögon, satt kinesisk-amerikanska Lulu Wang, som gjort komedidramat ”The Farewell” (svensk premiär 10/1) om en döende kinesisk farmor som inte vet om att hon är döende. Själva inspelningen, berättar Lulu Wang, blev nästan lika komplicerad som dramat. Produktionen blev allt större och alltmer omskriven internationellt samtidigt som farmor fortfarande inte ens visste att filmen handlade om henne.

Pedro Almodóvar, klädd som huvudpersonen i ”Smärta och ära” och med samma fysiskt plågade rörelsemönster, berättade att det som skrämde honom mest med projektet, var att han skulle behöva svara på frågor om sig själv i ett år efteråt:

– Ja, jag lider av många av de symptom regissören i filmen har. Men nej, jag har inte börjat röka heroin på gamla dar. Det blev ändå inte så illa som jag trodde. Lite som psykoterapi. Jag har åkt runt jordklotet och fått psykoterapi på många språk ända sedan dess premiären.

Den spanska mästerregissören höll också ett brandtal till biografens ära, som alla regissörer instämde i. För Almodóvar var det de stora ansiktena och möjligheten att uppfyllas av bild och ljud som gjorde biograferna viktiga att bevara. För Lulu Wang var det publikmötet.

– Den amerikansk-kinesiska publiken kunde inte tänka sig att någon annan skulle förstå min film förrän de vände sig om och sågrörda, vita amerikaner som har levt sig lika djupt in i dilemmat, berättade hon. Céline Sciamma hakade på:

– I Frankrike är vi privilegierade och har fortfarande biografer i minsta lilla håla, men om vi inte moderniserar innehållet kommer vi snart förlora den yngre publiken, fortsatte hon med en uppskattande nickning mot Ladj Ly, som inte bara höll fast vid att fortsätta göra film om ungdomar från sin förort utan också har startat filmskola för andra unga med liknande bakgrund.

Bong Joon-ho uttryckte det enklast: Bio är det enda forumet för film där man inte kan trycka på pausknappen. Film är rytm, och rytmen måste löpa från början till slut.

Seminariet utmynnade, som varje år, i en kärleksförklaring till filmen som konstart: en kort andningspaus innan nattens stjärnor, designkläder och fotoblixtar förvandlar den till religion.

Läs mer. De har vnstchanser  inför nattens Golden Globe-gala. 

Filmfredag har tidigare intervjuat sydkoreanske Bong Joon-ho, spanske Pedro Almodóvar och franska Céline Sciamma.