Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

”Vad är nazister, pappa?” Jonas Hassen Khemiri försöker svara sin son

Foto: Magnus Hallgren

I dag demonstrerar nazister på Göteborgs gator. I den nyskrivna texten ”Legoland” försöker författaren Jonas Hassen Khemiri svara på den förrädiskt enkla frågan: Vad är en nazist?

Min fyraåriga son ser ett foto av en nazistisk demonstration i en tidning och säger: En parad!

– Ja, säger jag. Det är typ som en parad. Men ser du deras arga ansikten? De gröna flaggorna? Deras hatfyllda banderoller? Det är tecken på att det här är mer av en demonstration.

– Vad är en demonstration? säger han.

– Det är när många människor möts upp på en och samma plats för att de gillar samma sak.

– Som Legoland?

– Typ. Men de här människorna är nazister. Och på lördag ska de ha en stor demonstration utanför en bokmässa i Göteborg.

– Vad är en bokmässa?

– Ett stort hus där en massa författare och läsare möts för att prata om böcker.

– Vad är nazister?

– Nazister är ungefär som legofigurer. Bara större. Alla har samma hudfärg och typ samma frisyr. Och de tror att vita människor är bättre än bruna och svarta människor.

– Det är inte sant, säger han.

– Jag håller med.

– Bruna människor är mycket bättre än både svarta och vita människor.

– Varför då?

– För att vi kan springa snabbare. Och har smartare hjärnor.

– Fast i verkligheten är alla människor lika mycket värda.

– Alla människor?

– Alla människor.

– Inte alla människor.

– Jo. Alla människor.

Han tänker efter.

– Utom de som sitter i rullstol, säger han.

– De också.

– Men inte riktigt riktigt supergamla människor?

– De med.

– Och spindlar?

– Spindlar är inte riktigt människor, säger jag.

– Förutom Spindelmannen?

– Spindelmannen är ett specialfall. Det viktiga för nazisterna är att det finns tydliga gränser. Män ska vara män. Vita människor ska bara gifta sig med vita. Ingen ska vara homosexuell.

Min son öppnar sin legolåda.

– Legogubbar är gula, säger han.

– Det stämmer. Och i verkligheten är vita människor snarare rosa.

Han skrattar till.

– Nasim på förskolan är varken vit eller rosa. Inte Isak heller. Eller Semilia. Eller Amal. Inte Tuu och Kokuwa heller.

Jag nickar.

– Och inte du heller, säger han.

– Det beror på årstiden. Ibland tycker människor att jag är brun. Ibland att jag är vit. Jag är mittemellan. Som du.

– Det finns inga bruna legogubbar, säger han.

– Det har du nog rätt i.

Han letar fram en pirat. En polis. En helikopterförare. Två riddare.

– När är paraden?

– Demonstrationen är på lördag. Många av våra vänner kommer att vara där för att protestera mot nazisterna.

– Ska vi dit?

– Det är långt till Göteborg.

– Längre än till yttre rymden?

– Inte så långt.

– Då åker vi dit. Vi kan kasta nypon på dem, för nypon innehåller klipulver.

– Bra idé. Men ibland kan de här demonstrationerna sluta våldsamt. Och jag är inte så bra på att demonstrera. Jag har svårt för politiska slagord. All makt åt folket! Absolut. Men vem är inkluderad i folket? Och vilken makt är det vi åsyftar, den politiska, ekonomiska eller lingvistiska? Knulla patriarkatet! Mer än gärna. Men ska vi inte snarare börja med klassamhället? Yes we can! Roligt för er. Men vad gör vi av alla de som inte kan?

– Du låter rädd.

– Jag är inte rädd.

– Men du låter rädd.

– Det kanske jag är. När du var nyfödd var det en demo i Stockholm som vi nästan gick på. Flera hundra personer hade samlats i Kärrtorp för att protestera mot ökad nazistisk aktivitet i området. Min bror var där. Arias och Clarice också. Axel, Simon och Frida. Och Tuu och Kokuwa.

– Själva?

– Nej, med sina föräldrar, såklart. Det här var 2013, så de var bara tre och sju år gamla. På videoklippen på nätet syns sjungande människor, någon äter korv, två övervintrade hippies delar ut flygblad, några pensionärer dricker kaffe. Sen hörs en kraftig smäll. Torget fylls av rök. En flaska landar mitt i folkhopen, människor springer, barn tappar sina ballonger, billarm börjar tjuta. Kan du gissa vad som hände?

– Jordbävning.

– Nej. Demonstrationen blev attackerad. Av ett gäng maskerade nazister.

– Riktiga nazister?

– Väldigt riktiga nazister. Samma grupp som ska demonstrera i Göteborg. De kastade tomflaskor och rökbomber, de hade påkar och knogjärn. Clarice tog sin barnvagn och sprang mot tunnelbanan, Kokuwa tappade bort sin pappa i kaoset, men sen träffade han några grannar som tog hand om honom. I videoklippet ser det först ut som om folkhopen ska skingras. Men några sekunder senare omformas den som en amöba. Inga nazister på våra gator. Människor går samman. Inga nazister på våra gator. Alla börjar ropa. Inga nazister på våra gator. En till rökbomb. Inga nazister på våra gator. En flaska landar nära en barnvagn. Inga nazister på våra gator. Billarmen ekar över torget. Inga nazister på våra gator. Hippiesarna, pensionärerna, de föräldralediga mammorna. Inga nazister på våra gator. De maskerade antifascisterna, min bror, Kokuwas pappa. Inga nazister på våra gator. Folkhopen rör sig mot nazisterna. Inga nazister på våra gator. Nazisterna flyr.

Min son ler.

– Och det är så man vinner politiska strider, säger jag. Med röster, snarare än med vapen.

– Glömmer du inte något?

– Vad då?

– Var det inte någon av antifascisterna som drog kniv och högg en av nazisterna i ryggen?

– Kanske. Jag minns inte det. Jag minns bara att Kokuwa kom till skolan på måndagen efter och berättade att hans pappa hade jagat ett gäng nazister till skogs. Och att han var så himla stolt.

– Men vi var inte där.

– Tyvärr inte.

–  Och vi kommer inte åka till Göteborg på lördag.

– Nej. Vi stannar hemma. Det blir bäst så.

Vi sitter tysta. Min son hittar en astronaut. En lavaexpert. En motocrossförare. Han ställer upp dem på rad. Jag berättar inte om året när jag var på bokmässan i Göteborg och blev attackerad. Jag berättar inte om telefonsamtalen med förlagschefen, den nedlagda polisanmälan eller säkerhetsvakten som följde med på mina seminarier dagen efter. För jag vill att min son ska fortsätta tro att det finns trygga rum där ute, platser där ens kropp aldrig hotas till följd av ens ord. På samma sätt som han tror på enhörningar, tomtar och spindelmän.

– Var inte du väldigt tacksam över att vi stannade hemma från den där demonstrationen i Kärrtorp? säger han.

– Hur kan du minnas det? Du var ju bara några månader gammal?

– Jag minns mer än du tror, säger han. Jag minns till exempel alla gånger som du har sagt att det är viktigt att engagera sig politiskt.

– Det är det.

– Och sen stannat hemma från demonstrationer. Jag minns hur ofta du har sagt att det är viktigt att dela med sig.

– Det stämmer.

– Och sen ignorerat tiggare på tunnelbanan.

– Jag har sällan mynt på mig.

– Jag minns att du påstår att du stödjer öppna gränser, men i verkligheten får du en underlig känsla av trygghet när gränserna stängs, för då kan du fortsätta leva vidare i din bubbla, du kan ha dina politiska ideal och skriva dina uppdateringar på nätet utan att någonsin behöva riskera något värdefullt.

– Du låter verkligen inte som en fyraåring.

– Och du beter dig verkligen inte som en fyrtioåring. Men det är okej. Jag förstår. Jag gillar också lego. Det är bara viktigt att komma ihåg att lego inte är verkligheten.

Han lutar sig fram och slår omkull paraden av legofigurer.

– Så när åker vi till Göteborg? säger han.

– Nästa gång nazisterna demonstrerar kommer vi att vara där. Jag lovar. Vi kommer ropa: Inga nazister på våra gator, och jag kommer inte börja ifrågasätta om gatorna verkligen är våra, eller om det inte är viktigare att kräva nazistfria regeringar, poliskårer och skolor. Vi kommer stå upp för alla människors lika värde och sen, på riktigt, försöka leva som om det vore sant. Och när de attackerar oss med flygande flaskor och rökbomber, med förolämpningar och slagord, med lagförslag och polishundar, så kommer jag hålla dig nära, jag kommer påminna dig om att vi är fler än dem. Jag kommer lära dig skrika: Inga nazister på våra gator, på alla världens språk.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.