Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-19 13:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/vagad-dikt-fran-krigets-palestina/

Bokrecensioner

Vågad dikt från krigets Palestina

Bild 1 av 2 Asmaa Azaizeh (född 1985) bor i Haifa. Hon har skrivit tre diktsamlingar och introduceras nu på svenska med ”Tro inte på mig när jag talar om kriget”.
Foto: Adam Zuabi
Bild 2 av 2

Asmaa Azaizehs dikt hämtar sin kraft ur minnenas och krigshistoriens vrede och sorg. Den kastar sig mellan rädsla och livsglädje. Aase Berg läser en palestinsk brutalrealist. 

Ilska föder inte alltid ilska. Våld föder inte alltid våld. Tvärtom kan man bli på strålande humör av att läsa en ursinnig bok, och känna både katastrofglädje och dystopisk triumf. 

Precis så är det med Asmaa Azaizehs nyutkomna diktsamling ”Tro inte på mig när jag talar om kriget”. 

Azaizeh är bosatt i Haifa och driver ett palestinskt kulturcentrum, och som palestinier med israeliskt medborgarskap lever hon i ett slags inverterad exil. Kanske är det av geografisk/ politisk nödvändighet hennes diktjag är en gränsöverträdande trickster. 

Diktjaget rör sig genom miljöer och tidslager, en rolig och opålitlig berättare som vågar ta risken att slå över i det osympatiska och rentav vidriga, och som hämtar sin kraft ur minnenas och krigshistoriens vrede och sorg.

Översättaren Jasim Mohamed lyckas nästan alltid hänga med i hennes krumbukter; inget mindre än en prövning när det gäller de lika nyskapande som groteska metaforerna.

Azaizeh börjar med att vara allmänt aggressiv och såga läsarens förväntningar på klichéartad poetisk dramaturgi och pompös metaforik – ”Alla intetsägande liknelser och alla ord jag dagarna i ända skulle fylla era öron med medan jag arbetar på mitt neonbelysta kontor: Natten, dagen, träden, fågeln, molnen, gräset, solen osv”. 

Efter att redan på sidan ett ha slaktat klichéapparaten närmar hon sig kriget som tema, och kommer fram till en lika självklar som chockerande grundinställning: ”Sanningen är den att våra jag är mer ondskefulla än krig.” Och vidareutvecklar senare detta påstående: ”Jag, till exempel, kunde ha varit mördare om inte fruktans dinosaurie under min hud hade gått och lagt sig varje gång sårlukten kom mig nära.”

Bokens titel är intressant, den implicerar att hon inte bara är den som talar utan också någon annan. Diktjaget kan inte reduceras till ett trauma, snarare kastar hon sig mellan rädsla och livsglädje. Eller såhär: Helvetet är temporärt återkommande, medan livsglädjen är konstant. Vilket inte hindrar att vägen till glädjen går genom helvetet. Eller genom lögnen. Hanna Nordenhök skriver i efterordet att poeten ofta uppträder ”som en lögnare, en förrädare vars liknelser oavbrutet hädar verkligheten. Och lika nödvändig skildras hädelsen.”   

Azaizeh jonglerar en lika absurd som grym och obehaglig djurmetaforik, där urscenen, en ”storslagen cirkus”, befolkas av ”hungriga leoparder”. Att bli uppäten av hyenor är en annan bild, rå av kött. 

Även diktjaget förvandlar sig till ett djur: ”Mitt släkte stötte bort mig när mitt leende förvandlades till utdraget ylande, när jag såg männens hjärtan som byte och åt upp mina barn innan de föddes.” 

Trots det vilda bildspråket är Azaizeh en hårdnackad brutalrealist, som inte använder ursinnet till att vinna utan till att lära sig förlora allt och avstå från alla segrar, särskilt ”segern över ondskan”. 

Diktjaget etiketterar varken sig själv eller andra som offer respektive förövare, inte ens när det gäller kriget eller, med hennes ord, ”mordfesten”. Det är en provocerande inställning i vår polariserade samtid, men i sin konfrontation väcker sammanblandningen av ont och gott också nyanserad eftertanke. En strof som ”Se hur skräcken förälskar sig i tryggheten” kan tolkas som att många människor blundar för förtryck och tystnadskultur samtidigt som de ser sig själva som oskyldiga eller rentav goda, och att detta är en form av passivt våld som i förlängningen leder käpprätt åt helvete.

Människosläktet är en bestialisk djurflock, civilisationens fernissa är tunn, och diktjagets/diktdjurets förtvivlade ilska leder inte till någon happy ending, men den garanterar överlevnad och möjligen ett stråk av frihet. Vad nu det är värt. Som Azaizeh skriver: ”Vi överlevde Big Bang/ därmed missade vi vår första chans att komma undan”.     

Läs andra texter av Aase Berg och fler av DN:s bokrecensioner