Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-21 16:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/vagd-och-befunnen-for-matt/

Kultur

Säverman: Vägd och befunnen för mätt

Invägning med förödande precision på gång. Foto: Thomas Karlsson

Kåseri. En gång i tiden kunde man väga sig på varenda järnvägsstation för en 25-öring. Det handlade om ren underhållning.

I köket på landet har vi en tung gammal köksvåg, patenterad 1912 i USA och tillverkad av Amerikanska besticks­kompaniet i Chicago. 

Hur den kom hit är oklart, likaså varför den med sin amerikanska bakgrund är graderad i enheter om 50 gram och inte i ouns. 

Den mäktar tio kilo men har visat lite fel, 200 gram för mycket, kanske med ålderns rätt. Det har man fått räkna av.

Nu råkade jag välta den i golvet. Den löst sittande vågdelen av kakel förlorade ett hörn. 

Och se, med den kantstötta vågskålen visar vågen rätt. I alla fall pekar pilen på noll när den är tom.

En gång i tiden kunde man väga sig på varenda järnvägsstation. Vågen var en hög, stilig pjäs av plåt med en glasruta bakom vilket rörde sig en rund skiva som visade vikten på vederbörande resenär. Att väga sig där var ren underhållning.

Det var epoken då tågen gick i tid och lokföraren fick avge skriftlig rapport om anledningen till att tåget varit mer än tre minuter försenat.

En herre som var 180 cm lång skulle för femtio år sedan väga 74 kilo.

Praktvågen i väntsalen visade heller aldrig fel. Man ställde sig på vågen, lade i en 25-öring, vips kom en liten biljett av hårdpapp med bilden av ett lok på ena sidan och din vikt på den andra.

På vågen satt en tryckt tabell som angav ideal­akten för personer av olika längd. En herre som var 180 cm lång skulle för femtio år sedan väga 74 kilo.

I vår egen viktväktartid ska han enligt olika skolor och BMI-skalor väga 60–82 kilo. Denna svävande idealvikt hade passat bättre in på järnvägens gamla personvåg då man vägde sig med kläderna på.

För det gjorde man. Ingen klädde av sig i väntsalen. Man behöll kläderna på.

Vägde man sig på järnvägsstationen i Ystad lättklädd en vårdag i maj vägde man mindre än om man ställde sig på vågen på stationen i Kiruna iförd tjocka gångkläder, långkalsonger, undertröja, pjäxor, raggsocker, vantar och halsduk.

Det kunde bli skillnad på flera kilo. En lycklig tid då man kunde reglera sin vikt med sina kläder. 

I dag utrustar man sitt badrum med en ­precisionsvåg som avslöjar den nakna sanningen och inte gör en människa glad.