Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Varför är Internet i Norge kjempefult?

Det världsomspännande nätet är ett myller av dialektala skillnader. I Sverige är nyhetssajterna väldigt långa medan de brittiska är fotospäckade. I Norge är estetiken så … annorlunda att det blir slående. Beväpnad med glimt i ögat försöker Tobias Norström – Norges nationaldag till ära – ta reda på varför.

Framför mig på datorskärmen står en rubrik skriven i typsnittet Times New Roman, svart på vit bakgrund. Totalt tar den upp tre rader. Storleken på texten varierar men är som störst över 100 punkter, varje bokstav tar upp närmare tre centimeter på skärmen. Ovanför syns en bild och till höger finns ytterligare ett textsjok som av någon anledning följs av ett tomrum. En vit centimeterstor yta utan innehåll. Strukturen upprepas om och om igen, med återkommande tomma utrymmen, textsjok där textstorleken på löpsedelsmanér ständigt förändras och inkastade bilder.

Det känns som om jag har surfat in på en nyhetssida från sent 1990-tal, men det har jag inte. I stället är det vg.no, Norges mest besökta nyhetssida som breder ut sig i mitt internetfönster.

– Man hajar till direkt när man ser den här sidan. Det är den här glesa typografin, den är väldigt ful, säger Martin Löfqvist.

Han är webbexpert, utbildad inom grafisk design och arbetar i dag med digital kommunikation. Vi befinner oss i ett konferensrum i centrala Stockholm. Moderna kontorslandskapsmöbler i grått och vitt står mot inredningsdetaljer i ekfaner. Martins dator, täckt av klistermärken från olika projekt, är inkopplad i en platt-tv där Verdens Gangs hemsida nu rullar fram och tillbaka.

– Hela sidan har liksom formgivits på ett sätt som inte handlar om att formge alls. Jag kan uppskatta det obrydda i att ingen har gjort det här för att det ska vara snyggt utan snarare gjort ett försök, tyckt att det fungerar okej och sedan tänkt att ”det får vara sådär”.

Han drar en liknelse:

– Om man jämför med en typisk svensk nyhetssajt, som dn.se, är det som att dn.se är Bo Kaspers Orkester – välkammad och välproducerad medelklass – och vg.no är Basshunter.

Målet med Martin Löfqvists och mitt möte är att besvara en gäckande fråga i webbdesignens tecken. Att gå till botten med något av ett mysterium med vårt grannland: Varför är internet så fult i Norge?

När man surfar runt på norska hemsidor blir det snabbt tydligt att det är något som skaver, något som inte riktigt stämmer överens med förväntningarna på en internetsida som råder i övriga världen. Antingen möts man av stora bilder med stora texter, ofta med hela webbläsarfönstret i anspråk, eller så breder en oöverskådlig stjärnhimmel av länkar och knappar ut sig framför ögonen. Dessutom är textmassiven ständigt lika svåra att greppa med underrubriker i samma fetade stil som intervjufrågor. Och designmässigt verkar det norska nätet inte vara ett undantag, utan snarare del av en större slätstruken norsk estetik.

– Går man utanför webbdesignvärlden och jämför med exempelvis Finland eller Sverige finns intressant arkitektur, hyllad formgivning och ett internationellt rykte om egna uttryck. I Norge finns inte alls den spänsten, menar Martin Löfqvist men framhäver att det finns undantag.

– Samtidigt har de ett fåtal framstående exempel. Arkitekturbyrån Snøhetta har bland annat gjort Operahuset i Oslo som är väldigt intressant och har med rätta fått mycket uppmärksamhet.

Det norska uttrycket verkar i grunden vara introvert, med blicken på sina egna intressen. Som om norrmännen har utvecklat en egen estetik i ett utanförskap. Att landet står utanför EU känns i sammanhanget talande. Genom sina oljepengar och sitt oberoende har man odlat en självbild som inte förhåller sig till någon annan, som sticker iväg i helt egna riktningar. Att det är en utveckling som tagit form de senaste decennierna är tydligt. Jag frågar Martin Aagård, halvnorsk kulturjournalist på Aftonbladet, om det finns en norsk slutenhet, och hur den i så fall påverkar landets kultur.

– Historiskt sett har Norge varit ett mycket mångkulturellt och öppet land – ett udda exempel: Cricket är en populär sport i Norge – men nationalismen är ju själva reaktionen, den motkraft som vill stoppa impulser utifrån. Och den norska nationalismen är både stark och djupt övertygad om sin egen särart. Om du frågar en nationalist så är ju alltid deras nationalism väldigt speciell.

Jag frågar om han håller med om beskrivningen av Norge som ett land som mest verkar snegla på sig själv. Som blivit isolerat från internationella intryck på en nivå som påverkar det inhemska uttrycket.

– Ett visst ”schweizeri” kan absolut anas i Norge. Den unika kombination av extremt god ekonomi och isolationism som i bägge fall lett till främlingsfientlighet, menar Martin Aagård.

Att det norska uttrycket är synonymt med lusekoftans plottriga mönster eller black metal-genrens uppskruvade tydlighet är därmed fullt naturligt. Att den estetiken även går igen i den norska webbens länksamlingar eller skrikande rubrikstaplingar är logiskt. Lite som om norsk design måste röra sig mot ytterligheterna. Jag ringer upp Niklas Källner, mest känd som tv-programmet ”Skavlans” ständigt gravallvarliga reporter, för att fråga om den avgörande skillnaden mellan internationell finkänslighet och norsk otymplighet.

– Generellt sett tycker jag att vi i Sverige verkar vara mycket bättre på att ta till oss nya trender. Ett tydligt exempel är popmusik, där vi tagit nya trender och till och med gjort dem bättre än de varit i sitt ursprung. I Norge är det snarare som att man har samma storslagna planer men samtidigt har känslan av att man inte riktigt behöver. Att det alltid går ett nytt tåg, som det gör i ett oljeland.

Niklas Källner har dessutom själv fått ta plats i den karaktäristiska norska webbdesignen när han för något år sedan blev driftkucku på ett norskt radioprograms hemsida.

– Jag minns att Norska P 3 gjorde en fejkintervju med mig för några år sedan i programmet ”Svensker er mennesker” (Svenskar är människor). De drev med mig helt enkelt. När jag väl såg intervjun var det enda jag kunde tänka på vilken fruktansvärt ful hemsida de hade, berättar Niklas.

Precis som i Sverige toppar internationella sidor som Facebook, Google och Youtube den norska besöksstatistiken. Bland de inhemska sidorna trängs olika nyhetspublikationer men flest besökare drar enligt statistikverktyget Alexa den lite mer Norge-unika finn.no. Den har länge legat i det norska nätets toppskikt och utgör för många en naturlig startpunkt i surfandet. När manusförfattaren och programledaren Brita Zackari arbetade i Norge 2003 hade exempelvis finn.no en speciell plats i hennes chefs hjärta.

– Jag jobbade i en hälsokostbutik på Majorstuen i Oslo. Det fanns en dator där som blev min bästa kontakt med omvärlden. Jag tror det räckte för att jag skulle få vara dataansvarig och hjälpa min chef med enkla sökningar.

– Norge hade dock ingen internetflora, inget Google eller Blocket. I stället sköttes allt via finn.no. Vare sig man var ute efter en dejt eller en dragracingbil så gick man in på Finn. Det var som Jeep eller Ramlösa – Finn fick representera hela internet, som om de inte ens visste att det fanns andra sidor. Fanns det inte på Finn fanns det helt enkelt inte.

Att finn.no än i dag håller titeln som landets mest populära sida är talande. Sidan är i praktiken en del av genren webbportal, en sidtyp som i Sverige kring millenieskiftet representerades av webbplatser som Torget eller Passagen men som i dag i princip har dött ut. En annan populär norsk webbportal är startsiden, landets 14:e mest besökta sida. När Martin Löfqvist och jag besöker sidan är hans förvåning påfallande.

– Ser den ut så här? Fy fan vad spännande. Det är nästan som att man måste få en manual till hur man ska använda den här sidan.

På skärmen syns ett överflöd av information. Korta nyhetsnotiser, en uppsättning sökrutor och knapplänkar till annonsörer trängs med en diger förteckning över olika webbplatser. Ett veritabelt smörgåsbord breder ut sig, lite som om någon velat visa en person som inte känner till internet att ”här finns det mycket att välja på”. Den gamla portaltanken i sitt esse.

I Norge har alltså webbportalen överlevt Google. Och kanske är det samtidigt ett tecken på något större? Det är nästan som om internet i Norge bygger på ett slags geocentrisk världsbild, i dubbel bemärkelse. Dels som ett resultat av ett nationellt uttryck som formas inåt och står utanför internationella trender. Som vilar på en föreställning om den inhemska designens förträfflighet. Och dels som en struktur där den egna hemsidan utgör en mittpunkt med övriga internet i omloppsbana. Där blir norska hemsidor en utgångspunkt. Ett fundament för förståelsen av internet. Med sina stora länksamlingar blir ett norskt internet avgränsat, precis som internet i övrigt. De börjar och slutar som ett redaktionellt format, ett urval av vad internat kan vara.

Det är tydligt att vi i Sverige arbetar med långa, nästan bottenlösa nyhetssidor. Webbplatser där scrollandet tycks oändligt. På samma dialektala vis har britterna sina uttömmande bildserier där tio, ibland tjugo, foton strösslats ut i en nyhetsartikel eller (än värre) lagts på ett obönhörligt långt inledande pärlband. Amerikanerna nöter på med sitt överskådliga nav där varje webbplats pryds av ett sidhuvud med lämpliga underkategorier att välja bland.

Norrmännen å sin sida kör stenhårt på snabb hopsamling. För precis som på startsiden är det även på vg.no den knapphändiga informationen som regerar. I designen har alla former av nedryckare eller kortare ingresser fasats ut. I stället är allt rubrik och bild. Gärna efter löpsedelns skrikande estetik. Jag frågar Martin Aagård om hans bild av norska nyhetssidor.

– Jag har hört att norska läsare ”vill ha det så”. Det kan naturligtvis vara snack. Men det är inte omöjligt att den norska konservatismen slår igenom här. Internet ska se ut som det gjorde 2004, annars är det inte på riktigt!

– Å andra sidan gör det att Namdal Arbeiderblad ser ut ungefär som VG. Det är ingen skillnad mellan små landsbygdstidningar och storstadspress. Vilket rimmar fint med att Norge till skillnad från Sverige alltid hållit landsbygden vid liv med medvetna satsningar, menar Aagård.

Det finns något utmärkande i den typen av likriktning. Där alla sidor drar åt samma håll i sin utformning. Något som vilar på den där geocentriska bilden av internet. På så vis kan nyhetsjournalistik, precis som en webbportal, reduceras till en överskådlig länksamling. Med ”slapp typografi”, som Martin Löfqvist uttrycker det, och med funktion långt framför form.

Det är svårt att få tag på en norsk webbdesigner att ställa till svars, men till slut ringer telefonen. Det är Markus Lind, creative director på norska kommunikationsbyrån Try/Apt. Och han håller inte med om beskrivningen jag ger av ett norskt internet. Alls. I stället menar han att man lutar sig mot ett nordiskt arv.

– Jag skulle säga att vi arbetar hårt med nordiska designprinciper. Det är enkelt, stilrent och överskådligt. Jag skulle säga att vi är väldigt bra på att hålla oss inom de ramarna. De som hamnat på efterkälken är norska tidningar …

Jag kommer på mig själv med att hålla andan, hoppfull inför fortsättningen. Men:

–  .… men även de har blivit mycket bättre. Speciellt vg.no som har blivit oerhört snygg.

Jag, som suttit beredd att spela ut just Verdens Gang som trumfkort, som det ultimata exemplet på dålig norsk webbdesign, blir förvånad. Och när jag berättar om den slappa typografin, de överdimensionerade rubrikerna och känslan av en länksamling hugger Markus Lind emot direkt.

– De har en ny design som har blivit väldigt uppmärksammad och det förstår jag. Den är stilren och väldigt överskådlig och jag tycker inte alls att de svenska motsvarigheterna ser lika bra ut. Expressen.se är exempelvis otroligt ful med sin långa länksamling i vänsterspalten. Den har VG tagit bort och därmed blivit mycket renare.

Jag är stum när vi lägger på. Den norske webbdesignern blir en återvändsgränd, men det känns å andra sidan talande. Svaret på frågan om det fula norska nätet kan kanske inte komma inifrån.

1. finn. no. En webbportal av en

1. finn. no. En webbportal av en typ som knappt finns i Sverige.

2. vg. no. Näst största dagstidningen, ägs av Schibstedkoncernen.

3. dagbladet. no. Dagstidning.

4. nrk. no. Public service-radio och television.

5. aftenposten. no. Största dagstidningen, ägs av Schibsted.

6. yr. no. Vädersajt.

7. dnb. no. Norges största bank.

8. blogspot. no. Portal för bloggar.

9. tv2.no. Största kommersiella tv-kanalen.

10. e24. no. Nyhetssajt med inriktning på näringslivet.

Källa: Alexa.com

Yta: 385 199 km2. Invånare: 5,1

Yta: 385 199 km2.

Invånare: 5,1 miljoner (2013).

Statsskick: Monarki där monarken är statschef men regeringen styr. Den lagstiftande makten ligger hos Stortinget.

Nationaldag: Firas till minne av att prins Kristian Fredrik valdes till kung och skrev under Norges grundlag den 17 maj 1814.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.