Det snickras och borras intensivt i Liljevalchs högresta salar. Halogen­belysningar monteras högt över stengolven. Elektricitet dras fram och oljemålningar finjusteras och förses med konstnärernas namn. 

Vårsalongen, som nästa år fyller 100 år, väntar.

Konsthallens chef Mårten Castenfors har tillsammans med konstnärerna Lars Lerin och Bea Szenfeld varit jury för årets antagning.

– Sextio procent av deltagarna i år är kvinnor, men så brukar det alltid vara. Det gäller ju också de som går på konsthögskolor. Jag tycker att vi har gjort en ganska traditionell Vårsalongshängning. Mitt uppdrag är att se till att varje verk i salongerna får sin nödvändiga rymd, sammanfattar Castenfors inför DN:s vandring genom konsthallens salar.

– Också i år jobbar många av de medverkande med sitt inre i ett nordiskt lite vemodigt, sökande och återhållet tonläge, konstaterar han. Svenskar bor i ett mörkt avlångt land som skapar en viss typ av konst, menar han. En dämpad sort.

Redan i sal 1 påminner Åsa Landströms verk om detta ursvenska svårmod. Hennes väldiga målning ”Utan titel” fångar porträttlikt det ångestridna paret Liv Ullmann och Erland Josephson i Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”. 

– Tomrummet och alienationen syns ju verkligen i den här bilden. De sitter där och håller varandra i handen, men allt är kört – hur ska de hitta tillbaka till varandra? tänker Mårten Castenfors högt inför jätteduken.

Helena Permingers sönderskrapade skolbänk ”RÄP” intill frammanar samtidigt klassrummens frustrationer i en rå skulptur i trä. Något bräckligt och vilset.

– Det är inte särskilt många verk med tydliga politiska undertoner i år heller. Jag brukar säga att vi saknar de stora politiska utspelen i den svenska konsten och så är det fortfarande.

Samtidskommentarer finns det ändå i årets Vårsalong, om än inte framvrålade. Svenska Akademien medverkar i två verk. 

Den framlidna Sara Danius porträtteras av Caroline Tholarp. Danius bär en av sina färgstarka Nobelklänningar och har blicken fäst åt sidan. Manfred Soeder uppmanar samtidigt med sitt akrylverk i versaler hela Akademien att snarast flytta till Göteborg. 

Vår tid skildras också mer handgripligt: 

”Raw pearl (Jam)” av Anna Ting Möller är ett stycke likblekt ”levande material, odlad med hjälp av en bakteriekultur” som hängts upp i taket i grova rep. 

– Den här ju faktiskt riktigt superläbbig, medger Castenfors. Vi kommer att spruta den här klumpen med vatten varje dag så att den fortsätter att växa – den kanske kläcks sedan?

Malmöbaserade Josef Mellergårds ”Comfort zone” rymmer en samling pedantiskt framlagd överlevnadsutrustning på lika delar liggunderlag, vattendunkar, vevdrivna ficklampor och staplade konserver. 

Båda påminner om 20-talets mer hotfulla utmaningar. 

Maria Lundgrens fem akrylmålningar på nästa vägg föreställer dock nystädade bostadsrätter. Målningar som försetts med titlar som ”Skuldfri förening med god ekonomi” och ”Läs mer hos mäklaren” i en kommentar till mer vardagliga utmaningar, bostadslånen. 

Vad kan sägas om de skilda teknikerna i årets urval av konstverk?

– En sak som är lite märklig i år är att det är så pass mycket fotografi. Det är en genre som inte varit så närvarande på senare år. Det är också ovanligt många målningar, men bara ett videoverk, påpekar Castenfors.

Hur är det med humorfaktorn?

– Den finns också med lite grann, bland annat i några roliga djurverk. Det allra dyraste konstverket på salongen är dessutom en Trisslott med två framskrapade rutor med miljonvinst och en ruta kvar som inte är skrapad och därför kostar verket en miljon kronor. 

Originella grepp av helt skilda slag saknas inte. 

Kristina Kullenberg uppdaterar Johannes Vermeers världsberömda oljemålning ”Flicka med pärlörhänge” från 1665 i sin ”Likeness 3”. Här i ett närmast Barbielikt dockutförande med stora ögon och blanka kinder. Leif Å Larsson från Råneå tecknar skickligt glesbygdens timrade hus med hjälp av pyrografi, glödpenna på omålad plywood. Mikael Wahrby avbildar bland annat vattentornet vid Mosebacke och Kaknästornet med stark skärpa i sina etsningar.

 

Nils Lagergrens märkvärdiga spökfartyg ”Ghost liner” i metall har legat på sjöbotten i fyra år har rostat till djupbrunt. Medan lantbrukaren Mattias Erikssons ”Nyfikenhet” skildrar en samling gloende kossor i en hage. Kreatur som sticker ut bland de mer lågmälda verken. 

Camilla Holmquists vardagliga porträtt i torrnål och färgpennor av det svenska kungahuset tror Mårten Castenfors bestämt att Drottning Silvia kommer att gilla.

– Silvia har humor, jag måste skicka de här bilderna till kungahuset. Camilla Holmquist är en av mina idoler, hon har varit med tidigare på Vårsalongen fast då tecknade hon veckotidningskändisar. 

Annat på salsväggarna är långt mörkare – som Mervi Junkkonens jädrigt kusliga ”In plain sight”, en grå trälår som en videofilm föreställande en inlåst ung människa projiceras på. Den är svår att betrakta utan att associera till tragedier med tillfångatagna barn, mörka källare.

Störst utrymme av samtliga verk i konsthallen har Nariman Djafaris jätteväv i växtfärgad ull fått. Den möter besökarna redan i entrén med mjuka toner i rosa och indigoblått.

Mårtens Castenfors tror att urvalet kan leda till att förra årets publiksiffror passeras.

– Kanske kan vi få hit uppåt 120.000 den här gången. Jag tror det dels för att det är så ovanligt många verk att titta på i år, dels för att antalet besökare har fortsatt att öka under de senaste åren.   

Vad skulle du vilja se för bidrag nästa år?

– Jag vill alltid bli omtumlad på ett eller annat sätt. Den här salongen är lite mer lågmält omtumlande, ingen riktig rak höger, svarar han.

– Men samtidigt känner jag en väldig respekt för allt det som är med i den här salongen – det är ju faktiskt en bild av det som skapas runt om i Sverige just nu.