Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Vårsalongen är tillbaka på klassisk mark

För årets utställning återvänder Vårsalongen till Liljevalchs på Djurgården. DN går en rundvandring med konsthallschefen bland den brokiga verkssamlingen av bland annat garn, trä och målerier. 

Mårten Castenfors kliar en ful hund bakom örat.

Tassarna är förvridna, ögonen intensivt glasblå, och det svällande bestfettet hålls in av en strumpbyxa. Namnbrickan säger ”Rolf”.

– Det är en otäck jycke vi har framför oss. Jag är absolut ingen hundperson, men det här är väldigt bra gjort, den har liksom kropp. Och tack och lov hoppar och skäller den inte, säger Castenfors.

Mari Juslins racka tillhör Vårsalongen, en tradition sedan 1921, vars årliga upplaga inleds på fredag. På senare år har konstutställningen dragit över 80.000 besökare och Liljevalchs chef trippar nöjt mellan verken. Äntligen är de tillbaka i Carl Bergstens rosa modernistpalats på Djurgården efter att ha hållit stängt i två år för grundförstärkning. De har fått ett nytt kafé och Castenfors, som ger looken scarf över nyckelband ett ansikte, skryter rentav om de nya förvaringsskåpen.

– Det är jätteskönt. Man kan ju varje vägg och det började ju här en gång, säger han.

Om två år är dessutom tillbyggnaden färdigställd, vars utställningsyta på tvåtusen kvadratmeter kommer att möjliggöra små, stramare utställningar, där man enligt Castenfors kan se något ”jävligt mycket mera marigt alltså”.

På några år har besökarantalet ökat från 30.000 till 80.000, och hemligheten är enligt Castenfors att hitta bra jurygrupper. I år består den av, förutom honom själv, konstnärerna Sara-Vide Ericson och Dan Wolgers, samt författaren och DN-medarbetaren Lena Andersson.

– En dålig jury kan kosta tiotusentals besökare. Det har hänt att man vill göra en ball salong med coola projektioner av kids från konsthögskolorna, som hur man än vrider på det ofta handlar om det egna lilla jaget. Och det kan vara jättebra, men inte som en hel salong. Det som är roligt är ju mixen, hur allt det här galna kan trivas tillsammans på väggarna.

Den första syn som möter besökaren är Bea Szenfelds ”Station 5”, en ormgrop av livlösa pappersbäbisar som gör oss båda illa till mods. Szenfeld uppmärksammades nyligen för kulturminister Alice Bah Kuhnkes glaciärklänning på Nobelfesten.

– Det gör oss glada att en superkändis som Bea söker till Vårsalongen. Det som gör den unik är ju att amatörer och professionella finns på samma arena.

Tidigare år har kända namn som Lars Lerin och Lena Cronqvist medverkat. Men enligt Castenfors är vissa yrkeskonstnärer rädda att ratas, då verken tävlar anonymt om sin plats. Men efter tolv år som juryordförande tror han sig kunna skilja ut nybörjare från professionella.

– Ett proffs vet hur man bygger upp ett bildrum, medan en amatör kör på och så råkar det ibland bli jättebra. Den stora målningen där är ett proffs. Hon bygger upp en egen lite knasig miljö, med en jäkla fin känsla i färg, form och rytm. De där porträtten är kanske gjorda av någon som inte har lika mycket att komma med. Ytan är lite för platt. Samtidigt är det ju bra alltså. 

Själv föredrar han ”jättetråkig” konst, säger han och pekar på en serie huslika figurer av Thomas Franzén.

– Jag känner att det här är någon som sitter i Småland och gör sina konstruktioner år ut och år in, det händer inte så mycket men det som händer är väldigt bra. Sådan konst tycker Vårsalongspubliken är ganska tråkig. De gillar ju mer sådant här, säger Castenfors och pekar på en enslig gulgrå stadsmiljö av Lars Agger.

Vi passerar två detaljrika verk av nittiotreåriga Siv Appelqvist, salongens äldsta medverkande som får vara med varje år. Yngst är nittonåriga Marielle Göthberg från Norrköping, som medverkar med tre skisser i kol och blyerts på handgjort papper.

– Här ser vi någon som jobbat på av helvete, säger Castenfors och saktar ned vid en intrikat stadslik formation som satts samman av tillskurna böcker. På ett blad läser jag ordet "sovsäckar".

Härnäst kommer ”tokrummet”, där Simon Fergins jättelika garnkanin slöar mitt på golvet med en morot i knät.

– Varför inte? säger Castenfors.

Tillsammans med pappersbäbisarna och Emelie Liljebäcks utkarvade spetsmönster på dörrspeglar tillhör garndjuret utställningens dyraste objekt på 150.000 kronor. Konstnärerna sätter själva sina priser och om Castenfors vill köpa något, vilket han gjort tidigare år, så får han vackert köa bland besökarna.

– Den här skulle jag själv vilja ha, men det får du inte skriva, säger han och tittar längtansfullt mot ett verk.

Vi promenerar vidare, förbi en jättelik uppställning av yogapjäser, och sugs in mot en serie mörka, drabbande ikonografier i olja av Kristoffer Grip. På en bild öser en himlavarelse blommor i en kvinnas famn, och på en annan är två män i färd med att elda upp ett kvinnoporträtt.

– De där är jävligt coola. De är så konstiga så man fattar inte riktigt vad det handlar om, och så är de otäcka. Nä, det är konstigt, det är konstigt.

I rummet finns även tre kristna ikoner i bladguld på pannå av Lisa Arvidsson.

– När man sitter och kollar på tusentals ansökningar och så ser man att det sitter någon ikonmålare där ute, det är märkligt.

Väl ute ur det andliga rummet möts vi av näpna ullhundar av Ann Fristedt och en hög snusportioner i päronträ av Jonatan Mattisson. Känslan är nu mer sorgfri.

En av traditionerna på Vårsalongen är att varje år ha med ett grismotiv och ett porträtt av kungen. En sliten svinmamma som matar sina kultingar bockar av den ena rutan, men någon monark syns inte till.

Har någon försökt kombinera motiven, så att säga?

– Haha nej tyvärr, men då skulle man ju komma med direkt alltså.

Vad målar svensken?

– Medianverket är något slags måleri som lyfter in människan. Det kan vara att man sitter på ett bord och tittar, eller så har man någon konstig hipsterkille eller vad det kan vara, säger Castenfors och pekar på en huvklädd vedhuggare i olja och akryl av Pauline Fransson.

Du får denna fråga varje år men…

– … ser jag några trender? Det är väl att få tittar ut i den stora världen. Merparten har gått i förberedande skolor där man lärt sig konstens elementa, och har sedan lärt sig att borra ner sig i sina egna små historier. Vi har det rätt bra i Sverige, så detta blir naturligtvis en bild av svensk medelklass någonstans, men det kan vara bra det också.

 

VÅRSALONGEN.

Vårsalongen är Sveriges största jurybedömda utställning, som sedan 1921 håller till i Liljewalchs på Djurgården. Salongen är i år öppen mellan 12 januari och 25 mars.

 

I år visas 284 verk av 137 konstnärer, som valts ut bland 2423 sökande. Den äldsta deltagaren fyller i år 93, och den yngsta är 19 år.

 

Ett sextiotal av de uttagna kommer från Storstockholmsområdet och en deltagare kommer från Helsingfors. I övrigt är spridningen stor, från Brännö till Gotlands Tofta, från Luleå till Lund. Alla verk är till salu och konstnärerna själva sätter priserna.

 

Juryn har i år, förutom ordföranden Liljevalchs chef Mårten Castenfors, bestått av konstnärerna Sara-Vide Ericson och Dan Wolgers, samt författaren Lena Andersson. 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.