Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Vasst grävande om den stora politiska svindeln på Karolinska

Nya Karolinska. Landstingets förhandlare verkade inte ens ha känt till kvadratmeterpriset (världens högsta) på det Skanska-bygge politikerna skulle fatta beslut om.
Nya Karolinska. Landstingets förhandlare verkade inte ens ha känt till kvadratmeterpriset (världens högsta) på det Skanska-bygge politikerna skulle fatta beslut om. Foto: Anette Nantell

Bygget av Nya Karolinska har läckt pengar och blivit världens dyraste sjukhus. Hur var det möjligt? Ingrid Carlberg läser en ny bok om en präktig svensk skandal.

Reportagebok

Henrik Ennart och Fredrik Mellgren

”Sjukt hus. Globala miljardsvindlerier från Lesotho till Nya Karolinska”

Ordfront

En vacker höstdag 2013 uppstår en fascinerande solreflex på byggarbetsplatsen för Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm. Från bilarna på Essingeleden ser det plötsligt ut som om hela glasfasaden lyser orange, ”som en väldig mur av eld”.

– Det är pengar som brinner, suckar en av passagerarna, som råkar vara landstingstjänsteman och involverad i byggprojektet.

Anekdoten återberättas i journalisterna Henrik Ennart och Fredrik Mellgrens bok ”Sjukt hus. Globala miljardsvindlerier från Lesotho till Nya Karolinska”. Den nämns som ett av de avgörande ögonblick som till sist fick de två SvD-reportrarna att ge sig på den svåra uppgiften att på djupet granska besluten som ledde till det astronomiska bygget.

När jag sysslade med grävande journalistik på heltid i slutet av nittiotalet brukade vi karaktärisera jobben som ”rågbröd eller maränger”. Marängerna var de snabba och tacksamma puckarna, inte sällan kvittojournalistik, där en skyldig kunde hängas ut på löpet och nyheten formuleras i en enda kort mening. Rågbröden var de mer komplexa men ofta viktigare grävjobben, de som tog sikte på systemfel och krävde tid och tålamod. De var knappast lätta att sälja in på redaktionerna ens i en tid då tidningarna skördade fantasivinster.

Därför är det bara att buga inför Henrik Ennart och Fredrik Mellgren, som mitt i rådande mediekris lyckats leverera ett lika präktigt som viktigt journalistiskt rågbröd.

Granskningen handlar om bygget av Nya Karolinska sjukhuset, i boken kallat NKS. I centrum står Sveriges näst största offentliga ekonomi, Stockholms läns landsting, för övrigt också landets näst mest inflytelserika parlamentariska församling. Ennart och Mellgren beskriver hur denna mäktiga instans på senare tid har hamnat i ett slags medievakuum mellan ”underhållande riksnyheter och annonsfinansierade gratistidningar”. Landstingsdebatter når numera knappt notisnivå, hur viktiga de än är.

I dessa släckta rampljus finns nog en viktig förklaring till att tjänstemännen och politikerna har vågat bolla så ohämmat med NKS-miljarderna, som om de vore kaffepengar.

Boken bygger i huvudsak på reportrarnas Guldspadebelönade journalistik i Svenska Dagbladet. Historien tar sin början när Karolinska institutet har önskat sig ett forskningssjukhus i världsklass och landstinget bestämmer sig för att bygga nytt, inte lappa och laga det slitna Karolinska universitetssjukhuset.

Men hur skulle jättebygget finansieras? Det var en svår nöt att knäcka. Skulle landstinget välja en traditionell upphandling i egen regi? Eller skulle man pröva på ett så kallat offentligt-privat samarbete (OPS), där både bygglån och drift lades på ett privat bolag mot en fast årsavgift för landstinget?

Ennart och Mellgren avslöjar hur landstinget, inför det kniviga beslutet, anlitade konsulter på PwC (tidigare Pricewaterhousecoopers) för en ”oberoende” prövning av finansieringsformerna. Detta trots att PwC dominerade världsmarknaden för just OPS-lösningar och dessutom intensivt marknadsförde dem. ”Som att låta Volvo utreda om Stockholm ska satsa på vägar eller cykelbanor”, påpekar Ennart och Mellgren.

Beslutet 2008 blev föga överraskande att landstingets största investering någonsin också skulle bli dess första OPS-experiment. Fördelarna med att lägga över rubbet på ett privat bolag mot en årsavgift påstods vara att prislappen skulle ligga fast (den spikades i beslutet till 14,1 miljarder), att man vaccinerade sig mot förseningar i bygget och att man överförde all risk i projektet till det privata bolaget. Detta skulle uppväga de uppenbara nackdelarna: att lånen blev 20–30 procent dyrare (landstinget lånar betydligt billigare än privata företag) samt att en generös riskpremie och en säker vinstnivå för bolaget skulle ingå i landstingets fasta avgifter.

Författarna uppskattar prislappen för att låta den privata byggaren överta risken till hisnande fyra miljarder kronor.

För säkerhets skull villkorades OPS-lösningen: Om det inte blev konkurrens om NKS-bygget mellan minst tre privata anbud skulle landstinget välja en vanlig entreprenad i stället.

Det är nästan smärtsamt att följa processen i boken, särskilt när man håller i huvudet att det handlar om skattepengar. För av alla dessa tjusiga löften infriades förstås ingenting. Det blev tyvärr bara ett anbud (Skanska och riskkapitalbolaget Innisfree). Ändå gick landstinget vidare med ett OPS-avtal och motiverade det med att man i stället garanterats full insyn i anbudskalkylerna – ett löfte som sen försvann i ett moln av affärssekretess. I det absoluta slutskedet verkar landstingets förhandlare inte ens ha känt till kvadratmeterpriset (världens högsta) på det Skanska-bygge politikerna snart skulle fatta beslut om.

Så där fortsätter det. Det orubbliga maxpriset visade sig elastiskt och växte till långt över 20 miljarder kronor. Minst lika elastisk var tiden, eftersom bygget försenades ett par år. Riskpremien på fyra miljarder blev lättförtjänta pengar för bolaget snarare än jackpott för landstinget, som ju ändå satt med ansvaret för att tillhandahålla vården. Det krävdes, enligt Ennart och Mellgren, ”något i paritet med att en komet slår ned på byggplatsen” för att byggaren skulle drabbas av sådana extrakostnader.

Bitvis blir det rafflande läsning, men det är synd att författarna hänger kvar så mycket i artikelformatet när de nu för över sitt scoop i bokform. Ett tydligare samlat berättargrepp hade behövts. Efter ett tag går jag lika vilse bland miljarderna som landstingsföreträdarna verkar ha gjort.

Visserligen är det en dramaturgisk utmaning utanpå det mesta att skriva en sammanhängande story om anbudsförhandlingar. Men med tanke på frågans komplexitet känns det ändå onödigt att pådyvla läsaren alla dessa tvära kast i kronologin, alla hopp upp och ned i miljardnivåerna. Till slut känns det som om man får börja om från början hela tiden och det dröjer till bokens sista tredjedel innan jag riktigt förstår poängen med parallellhistorien från Lesotho.

Det hindrar inte att jag lägger ifrån mig ”Sjukt hus” med en känsla av att ha läst ett ovanligt gediget undersökande reportage, som borde läggas i samtliga postfack i varenda beslutande församling i hela vårt avlånga land.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.