Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-01 16:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/vasterbros-historia-ny-bild-av-vardagen-for-stormaktstidens-soldater/

Kultur

Västerbros historia: Ny bild av vardagen för stormaktstidens soldater

Svenska soldater i bön före slaget vid Lützen.
Svenska soldater i bön före slaget vid Lützen. Illustration: TT

Varannan vecka skriver Augustbelönade fackboksförfattaren Magnus Västerbro om små och stora historiska nyheter i DN. Denna vecka bland annat om livet i fält och antik återvinning.

På 1600- och 1700-talet gick hundratusentals svenska män ut i krig – och en stor andel av dem dog. Hur fick man dem egentligen att utsätta sig för den livsfara som striderna innebar? En ny bok vänder upp och ner på gamla sanningar.

Att vara soldat på 1600- och 1700-talet innebar att löpa en mycket hög risk att dödas. Under perioder kom i genomsnitt bara en av tio män som gick ut i fält oskadda tillbaka. Ändå lyckades statsmakten hela tiden hitta nya soldater, och de flesta av dem stannade även kvar i tjänst utan att försöka desertera. Hur var det möjligt?

En bild som länge dominerat talar om att det handlade om i det närmaste tvångsrekryteringar, och att soldaterna sedan hölls i schack av brutal disciplin. Soldaterna kunde ofta vara mer rädda för sina egna officerare än för fiendens kulor, har det hetat. Men den bilden stämmer inte riktigt, skriver den produktive professorn vid Försvarshögskolan Lars Ericson Wolke i sin nya bok, ”Stridens verklighet. Döden på slagfältet i svensk historia 1563–1814”. 

Till att börja med menar han att de som blev soldater under denna period, då Sverige som nation var inblandat i drygt 30 olika krig, i allmänhet inte tillhörde samhällets lägsta skikt, vilket man tidigare ofta utgått ifrån. Snarare handlade det om människor som ofta valde att bli soldater av relativt fri vilja. Lönen var en sak som lockade, men även den status som soldatlivet förde med sig, med en aura av äventyr och manlighet.

De ständiga krigen förklarades med att de var Guds vilja, närmare bestämt hans sätt att straffa människan för deras synder.

 När det sedan gällde att rent praktiskt förbereda soldaterna för stridens brutala verklighet, utgjorde övningar och exercis grunden. Officerarna förväntades dessutom föregå med gott exempel, genom att själva utsätta sig för samma faror som de meniga soldaterna. Till det kom en kultur som fokuserade på vikten av att varje soldat skulle slåss för sin egen ära, och för att visa sig modig och manlig. 

Dessutom försökte fältpräster trösta och stärka soldaterna med tanken att Gud vakade över dem. De ständiga krigen förklarades med att de var Guds vilja, närmare bestämt hans sätt att straffa människan för deras synder. Den tankegången hade också fördelen att det inte var lönt att klaga på att kriget bröt ut, eller att till exempel anklaga en krigslysten kung för saken. 

När det sedan gällde själva striden ville man intala soldaterna att bara Gud kunde avgöra vem som skulle leva och vem som skulle dö, och att det därför var bäst att inte tänka vidare på saken. Hur många som egentligen lät sig tröstas av det är i och för sig oklart. I den svenska armén hotades till exempel med stränga straff för de soldater som smädade Gud eller inte tog gudstjänsten på allvar, vilket antyder att sådan vantro bör ha varit relativt vanlig. 

Viktigare än gudstron var nog ändå kamrattrycket, skriver Lars Ericson Wolke till sist. Det speglar i sin tur en erfarenhet som gäller än i dag – lojaliteten mot vapenkamraterna är ofta det som soldater själva anger som den viktigaste orsaken till att de klarar av att fortsätta strida. När det gäller den svenska armén förr så var den uppbyggd av kompanier där alla män kom från samma geografiska område, vilket innebar att soldaterna ofta kände varandra väl. Denna gemenskap ansågs som avgörande för att hålla förbanden samman – och för att göra de enskilda soldaterna redo att riskera livet.

● ● ●

Återanvända sopor vanligt i antikens Pompeji

Staden Pompeji, som förstördes av ett vulkanutbrott år 79 e Kr, fortsätter att bjuda på upptäckter. Den här gången handlar det om att forskare kunnat se att forntidens romare ägnade sig åt storskalig återvinning av stadens sopor. Allisson Emmerson från universitetet i Tulane berättar i The Guardian om hur fynd visat att stora delar av Pompeji var byggt av återanvänt material av många olika slag. De som levde i Pompeji hade helt enkelt allt slags avfall närmare sig än vad vi i allmänhet har i dag, säger Emmerson, och såg soporna som en självklar resurs i stadsplaneringen. Mer om fynden kan man läsa i hennes kommande bok ”Life and Death in the Roman Suburb”.

Halshugget skelett hittat i kinesisk grav

En grupp kinesiska arkeologer har hittat skelettet av en halshuggen person, som troligen stod på knä när huvudet höggs av – ett spår av ett människooffer som utfördes för mer än 3000 år sedan. Fyndet gjordes i en grav i Chaizhuang i provinsen Henan, berättar nyhetsbyrån Nya Kina. Det är sedan tidigare känt att människooffer i samband med religiösa riter var vanliga i Kina under tiden för den så kallade Shangdynastin, åren 1600–1000 f Kr. Bland annat har man hittat kvarlevorna av närmare 13.000 personer som under en period av 200 år offrades i rikets huvudstad Yin. 

2,2

Så många miljoner dollar vill en säljare ha för att lämna ifrån sig det handskrivna manuskriptet till Bob Dylans klassiker ”The Times They Are A-Changin” från 1964. Texten, skriven i en linjerad anteckningsbok, ägdes en gång av Dylans dåvarande manager, men säljs nu av en anonym samlare. 

Gör Västerbros historiska quiz: Nio nya frågor om gamla saker 

Läs fler av Västerbros historiska nyheter