Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Vi förstår inte vad kaos är

Insatsen i det danska ansvarsområdet i Helmand har enligt en artikel i Politiken kostat varje invånare i Danmark tusentals kronor.
Insatsen i det danska ansvarsområdet i Helmand har enligt en artikel i Politiken kostat varje invånare i Danmark tusentals kronor. Foto: Henning Bagger
Talibanerna satte punkt för åratal av kaos, Natos krig har skapat ett nytt. Därför förlorar väst. Det skriver författaren Carsten Jensen i den andra artikeln om kriget i Afghanistan.

En kort tid efter att jag återvänt hem från Helmandprovinsen i januari 2009 läste jag den ryska journalisten Artyom Boroviks reportagebok från det sovjetiska kriget i Afghanistan, ”The hidden war”. Där berättar han om två ryska officerare som talar om den tid som ska komma när freden är vunnen och Afghanistan blomstrar. Då ska de resa på semester i Afghanistan, besöka slagfälten och söka upp sina gamla allierade och dela minnen med dem, ja kanske till och med möta sina tidigare fiender och räcka dem handen till försoning.

Precis samma samtal hörde jag danska officerare föra i Helmandprovinsen innanför Camp Prices befästa murar. I det uttrycker de mest av allt en förtröstan, en naiv tro på det godas seger. Det är den goda viljan som med förbundna ögon planerar att fira semester i ragnarök.

Boroviks bok handlar om soldater som är blinda för den situation de själva befinner sig i, och den är skriven av en reporter som delar deras blindhet. I en senare efterskrift beskriver han vad han kallar krigets fyra faser. Den första fasen: Allt går som planerat. Om vi bara kan få ytterligare 20 000–30 000 man kommer allt att bli perfekt. Andra fasen: Eftersom vi nu sitter i saxen räcker kanske ändå inte 30 000 man. Vi behöver fler om vi också ska kunna stänga gränserna. Tredje fasen: något här är helt galet. Vilken röra. Och så till sist fjärde fasen: vi måste komma i väg härifrån i en helvetes fart.

Natos krig i Afghanistan befinner sig i flera av dessa faser samtidigt, beroende på vem som talar. Danmarks utrikesminister Lene Espersen befinner sig i den första fasen, den där allt följer planen, och där kommer hon förmodligen att förbli fram till dagen efter ett tillbakadragande.

Den amerikanska befälhavaren David Petraeus är i den andra fasen, i alla fall officiellt och för utvärtes bruk, den där det ännu finns ett bräckligt hopp om att ännu fler trupper ska kunna klara uppgiften. En del av krigets kritiker och vissa politiker befinner sig i fas tre, det begynnande erkännandet av att alltihop är utom kontroll – medan Natomedlemmar som Holland och Kanada redan insett att vi befinner oss i fas fyra, där ett tillbakadragande bara inte kan gå fort nog, och därför har beslutat att dra tillbaka sina soldater.

Var krigets militära planläggare befinner sig är oklart, men vi kan vara någorlunda säkra på att de inte befinner sig där de säger att de befinner sig.

Jag tror också att jag vet varför vi har nått krigets fjärde fas, där enda utvägen är just den som anges i ordets första del: ut. Det beror på att vi inte förstår innebörden av ordet kaos, och när vi inte förstår innebörden av ordet kaos förstår vi inte heller talibanerna.

I Afghanistan finns två sätt att se på livet som stått i strid med varandra i över hundra år. Det ena är sekulärt, går in för framsteg och har genom hela 1900-talet haft landets utbildade elit som förespråkare. Det andra är rotat i landsbygden i ett decentraliserat klan- och stamsamhälle. Att vara afghan förknippas här med en traditionell livststil som är fientlig mot förändringar.

Striden tycks avgjord när landets kommunistiskt dominerade armé tar över makten 1979 och bjuder in Sovjetunionen att invadera. Tio år senare har man facit på framstegets inmarsch i Afghanistan: ett ödelagt land, en och en halv miljon döda, fem miljoner flyktingar.

I afghanernas medvetande är varje tanke på framsteg från och med nu hopkopplad med våld, övergrepp, brutalt och målmedvetet förtryck, inte det motsatta, frihet och uppbrott från föråldrade, begränsade livsformer. Efter den sovjetiska ockupationen möter afghanerna den moderna världen enbart i form av krig. Den som erbjuder dem att bygga en skola, donera ett sjukhus eller anlägga en väg har alltid ett gevär i handen.

Afghanistans medelklass, landets utbildade elit, har komprometterat sig för alltid. Efter den här tiden har koranskolor och bymullor betydligt större trovärdighet i befolkningens ögon än skollärare och undervisning, och det beror inte enbart på en bakåtsträvande och tillbakablickande befolkning. Det beror på en enkel historisk erfarenhet som afghanerna har gjort: medelklassen med sina idéer om framsteg har vållat betydligt större olyckor än mullorna.

När Sovjetunionen invaderar landet har Röda armén inga order om vad den egenligen ska göra när den väl tagit makten i Afghanistan. Den amerikanska ockupationen 22 år senare börjar i samma atmosfär av upphöjd inkompetens. Inte heller amerikanerna har några planer för Afghanistans framtid. Liksom Sovjetunionen anser de att när bara framsteget klappar på ett underutvecklat lands port så går resten av sig själv. Ännu en aktör med förbundna ögon har trätt in på den afghanska scenen.

De två invasionerna har ett mellanspel: ett inbördeskrig som bara pågår och pågår, i form av en accelererande sammanbrott i ett alltmer fragmentiserat land, där krigsherrar inte kämpar i namn av någon idé eller till försvar för någon livsform utan bara skjuter vilt för att demonstrera sin egen rätt att plundra och mörda.

Här är en ögonblicksbild av kaos. Den är hämtad ur en ovanlig memoarbok, ”My life with the Taliban”, skriven av talibanernas tidigare ambassadör i Islamabad, Abdul Salam Zaeef, som efter terrorattacken 11 september lämnades ut till amerikanerna och blev systematiskt misshandlad innan han fördes till Guantánamolägret där han som en uppvisning av den ”enduring freedom” som amerikanerna kämpade för fick tillbringa fyra år i en bur.

Det är tiden efter ryssarnas tillbakadragande. Talibanerna har ännu inte kommit till makten, och Zaeef skildrar en demonstration i Kandahars gamla basar i protest mot en krigsherres övergrepp. Som svar beordrar krigsherren sina stridsvagnar att skjuta rakt in i folkmassan.

”Nästa dag”, skriver Zaeef, ”tycktes varje hus sörja förlusten av en familjemedlem eller en vän. Men bara att gå till begravningen var nästan omöjligt, för varenda gata var fylld av skyttegravar, staden hade blivit ett slagfält. Den sjätte natten förklarade man vapenvila. Folk lämnade sakta sina hus, ännu rädda för att återvända till basaren. Staden hade blivit en helt annan: gatorna var bara ruiner, fulla av granathål. Väggarna var svarta av krut och husen nedbrända till grunden. Det låg lik överallt, hus och platser, murar och gator var blodfläckade. Hundratals butiker var plundrade, men folk var ändå tacksamma bara för att de överlevt… Ännu i dag när människor talar om den tiden, kallar de den topakiyaan, de beväpnade männens tid.”

Så ser kaos ut.

Afghanerna minns något som vi krigförande danskar inte vet något om. De minns att talibanerna satte punkt för de beväpnade männens tid. Och de minns det med tacksamhet. Det är den avgörande punkten. Det kan säkert vara så att de inte uppskattar allt talibanerna gör, kanske ingenting alls. Bortsett från detta enda. Punkten.

Talibanerna föddes ur det kaos som ett ändlöst och allt ödeläggande inbördeskrig hade skapat. De var svaret på detta kaos, och de satte stopp för det. Om man inte förstår det, förstår man ingenting.

Nej, politikerna vet inte vad kaos är. De struntar också blankt i det, och märks i det Afghanistan vi påstår att vi har kontroll över. Ta Kandahar i dag, en livsfarlig stad där ett normalt liv nästan är omöjligt, inte så helt olikt det Abdul Salam Zaeef skildrar. Men staden har stått under Natokontroll i nio år. Några få kilometer utanför den ligger en av världens mest trafikerade flygplatser, där tiotusentals Natosoldater är stationerade. Och ändå är Kandahar ingen mönsterstad, inget skyltfönster för det framsteg och den civilisation vi påstår att vi kämpar för mot barbarerna. Det är en skräckbild. Det är kaos.

Amerikanerna hade planerat en storstilad offensiv i somras. Den ställdes in för att stadens residerande krigherre, den afghanske presidenten Hamid Karzais bror, Ahmed Wali Karzai, inte gav grönt ljus. Och hur ska afghanerna kunna uppfatta det som annat än ett uttryck för att vi struntar i det, ja att kaos är vår allierade och att vi har öppnat porten för de beväpnade männens tid?

När talibanerna rycker in i en by gör de inte bara upp med sina lokala fiender, framför allt de ämbetsmän som samarbetat med regeringen, de upprättar också en domstol som avgör en hel rad lokala tvister. Lag och ordning återvänder. Kaos viker undan. Överst på talibanernas minneslista står precis samma punkt som vilken konservativ politiker i väst som helst ständigt får sig viskad i örat av sin rådgivare: ”Remember law and order, stupid!”

Det är inte vi som bestämmer krigets art och längd. Det är motståndaren. Ni har klockorna, vi har tiden, säger talibanerna. Historien visar att gerillakrig kan ta upp till 20–30 år, Vietnamkriget tog 30 år, Ryssland använde 10 år i Afghanistan, och båda stormakterna tvangs till sist erkänna sitt bittra nederlag.

Det är ett tidsperspektiv som helt enkelt inte är möjligt i demokratier vilkas rytm och horisont bestäms av ett val vart fjärde år, en begivenhet som oundvikligen ackompanjeras av andfådda krav på synliga och mätbara resultat.

Lag och ordning handlar inte bara om soldater som kommer till en by och frågar de boende om de har problem. Bara väl fungerande polis och rättssystem kan skapa förtroende för regeringen i Kabul. Efter nio års närvaro är vi inte ens i närheten. Tvärtom: misstron växer för varje dag.

Insatsen i det danska ansvarsområdet i Helmand har enligt en artikel i Politiken kostat Danmark en summa pengar som ungefärligen motsvarar 60 000–70 000 kronor per invånare. När vi nu vet att den genomsnittliga årsinkomsten i Afghanistan ligger på omkring 2 000 kronor, innebär det att vi för samma summa kunde ha betalt varenda invånare i vårt distrikt en årslön från det de fyllde tio tills de i en ålder av 45, som enligt statistiken är den genomsnittligt förväntade livslängden, avgår med döden.

Om vi givit pengarna direkt till de människor vilkas liv vi vill förbättra hade allting förmodligen gått mycket bättre i Gereskh. Som det nu är finns bara få synliga resultat. El- och vattenförsörjningen fungerar bara sporadiskt, stadens vägar är en sönderkörd sörja, kloaksystemet är det bäst att inte ens tala om, det lokala sjukhuset är en skrämmande parodi på modern läkarvetenskap, polis- och rättsväsen är i händerna på miliser, krigsherrar och genomkorrupta domare.

Nu återstår därför bara för oss att dra oss tillbaka, och i valet mellan det föraktliga hyckleriet som är vår nuvarande regerings politik, och ett uttåg oavsett hur tragiskt det än kan te sig, så föredrar jag erkännandet av nederlaget framför det som aldrig var annat än ett inkompetent utfört och illa genomtänkt militärt äventyr.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.