Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-25 23:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/vi-har-praglats-av-en-utbredd-konfliktradsla/

Kultur

”Vi har präglats av en utbredd konflikträdsla”

Det talas ofta om ”Sverigebilden”, och under lång tid har kampen om hur det här landet bäst ska beskrivas varit intensiv. Foto: Magnus Hallgren

Är Sverige ett land präglat av konformitet? Utan tvekan, menar journalisten Kajsa Norman som skrivit en ny bok om landets ”mörka själ” – en beskrivning som dock möter kritik. 

DN har talat med författarna bakom några av de nya Sverigeböckerna.

Rätta artikel

Det talas ofta om ”Sverigebilden”, och under lång tid har kampen om hur det här landet bäst ska beskrivas varit intensiv. I diskussionerna, där landet ofta fungerar som slagträ, är perspektiven otaliga – från Sverige som ett paradis till Sverige som en själlöst hycklande stat på randen till kollaps.

De moderna Sverigeskildringarnas start beskrivs ofta vara den amerikanske journalisten Marquis Childs besök i Stockholm på 1930-talet och hans beskrivning av landet som den gyllene medelvägen. Sedan dess har betraktelserna fortsatt att komma.

Ett av de nyaste verken, utgivet i Storbritannien under senhösten, är ”Sweden’s dark soul – the unravelling of a utopia”‚ skriven av den utlandsbaserade svenska journalisten Kajsa Norman. En måndag i mars når jag henne på Skype från Denver, USA, där hon just nu bor.

Enligt Kajsa Norman är det hög tid för svenskarna att reflektera kring vad Sverige är. Hon myntar i boken begreppet ”unimind”, vilket hon beskriver som en sorts kollektivt, svenskt medvetande. Ordet som står i centrum för hennes bok är ”konformitet”.

– Vi har präglats av en utbredd konflikträdsla, en stark konsensuskultur och är väldigt socialt homogena, säger Kajsa Norman.

Hon har länge bott utomlands, och tidigare skrivit böcker om Sydafrika, Zimbabwe och Venezuela. Att skriva om andra länder, där öppna konflikter har rått, har tidigare känts mer intressant. Hemlandet framstod länge som en aning... tråkigt.

– Det är alltid svårt att se och beskriva den kultur och det land man lever i. För mig har det varit viktigt att få en distans till Sverige. Det är lättare att lägga märke till saker när man har en annan referensram, säger hon.

”Sveriges största exportvara är oönskade råd”‚ sade en intervjuperson till henne efter boken om Sydafrika. Den kommentaren fastnade, säger Norman, fick henne att vilja närma sig vad hon kallar ”bakgården” på hemmaplan.

Kajsa Norman följer i sin bok två personer hon kallar för dissidenter: ”Konformisten och antikonformisten.” Foto: Chris Harvey

Hon försöker spåra anledningarna bakåt i historien, från Gustav Vasas tid fram till i dag. Allteftersom har svenskarna, enligt Norman, bland annat på grund av social ingenjörskonst, utvecklat en instinkt:

– Vi lär oss veta eller förstå vad som är rätt att tycka eller säga i så gott som varje given fråga; en sorts moralisk kompass som vi använder för att döma andra, och för att förutsäga hur andra kommer att döma oss om vi avviker från den ”rätta” vägen.

– Flockbeteenden är destruktiva, kväver debatten och orsakar självcensur om folk inte vågar säga emot. Och det finns stora risker om vi brännmärker människor bara för att de uttrycker kritik.

Bilden av att Sverige är en ”utopi”, vem tycker du har skapat den?

– Sverige har blivit en symbol för en mellanväg mellan kommunism och rå otyglad kapitalism. Därför kritiserar Donald Trump Sverige, utan att veta så mycket om oss, och därför bortser Bernie Sanders från alla eventuella tillkortakommanden. Landet blir ett slagträ i andra länders inrikespolitiska debatt mellan vänster och höger.

Hon följer i boken två personer hon kallar för dissidenter, oliktänkare som avviker från den norm hon tycker sig se: Chang Frick, grundare av sajten Nyheter Idag, och Samvel Atabekyan, en invandrare från Armenien som gör allt för passa in, lär sig svenska flytande och anpassar sig efter sociala koder. 

– De framstod som varandras motsatser: Samvel är liberalen som sökt sig till Sverige i jakt på sitt andliga hemland; Chang är medieentreprenören som åtagit sig att avslöja vad han ser som svenskt hyckleri och bevakar områden där andra blundat eller misslyckats. Invandraren och invandringskritikern. Konformisten och antikonformisten.

Det handlar om den här konformitetskulturen och flockbeteendet. Jag tror att man upplevde att det här var svårt att beskriva.

Kajsa Norman bygger även boken kring en berättelse som hon anser vara en symbol för den svenska konformismen – hur samhället hanterade vittnesmålen om att killgäng, bestående företrädesvis av ungdomar med utländsk bakgrund, hade ofredat unga flickor på festivalen We are Sthlm 2015. 

I fokus för hennes ifrågasättande står svenska medier, i synnerhet DN. Hon anser sig med genomgången kunna visa att tidningen inte tog de första tipsen om händelserna på allvar. Att det tog flera månader innan vittnesmålen blev allmänt kända visar på en större problematik i landet, menar Norman.

– Det handlar om den här konformitetskulturen och flockbeteendet. Jag tror att man upplevde att det här var svårt att beskriva.

Hur är det att bli intervjuad av DN?

– Det är bra att ni tar upp boken, men det är klart att det känns lite extra… Det är bra att du hör av dig, säger Kajsa Norman.

Anklagelserna, att DN inte skulle ha tagit de inledande tipsen om övergreppen på allvar, har förts fram vid flera tidigare tillfällen. Den här tidningen berättade senare om de misstänkta övergreppen och avslöjade att polisen inte tagit interna larmrapporter på allvar, där det bland annat stod att ”flyktingungdomar företrädesvis från Afghanistan”, misstänktes ingå i killgängen. Tidningen sammanställde också 2015 en fråga-svar-artikel där man beskrev hur händelserna hanterats. 

– Uppgifterna om att DN skulle ägna sig åt mörkläggning är lögnaktiga: en så viktig sak som att unga kvinnor utsätts för systematiska övergrepp är en självklar nyhet för DN att rapportera om, sade redaktionschefen Caspar Opitz då.  

Kajsa Normans bok, som i maj ges ut på svenska, har de senaste månaderna recenserats i flera brittiska medier, däribland The Times, The Guardian och Financial Times. I recensionerna, som varit både berömmande och menat att skildringen hade kunnat vara mer nyanserad, återfinns jämförelser med den skönlitterära genren ”Nordic noir”: berättelser utvunna ur det realistiska mörker som ibland beskrivs ligga dolt under den harmoniska ytan i de nordiska samhällena. 

David Crouch är journalist, lektor i journalistik vid Göteborgs universitet och författare till boken ”The bumblebee nation: the hidden story of the new Swedish model” (2018). Han, som när vi talas vid säger ”jag läser allt om Sverige”, har tidigare skrivit om tendensen till olika typer av felslut i skildringar av landet: antingen försvaras en romantiserad version, eller så förbises alla tecken på att landet är exceptionellt. 

David Crouch är journalist, lektor i journalistik vid Göteborgs universitet och författare till boken ”The bumblebee nation: the hidden story of the new Swedish model” (2018). Foto: Jessica Gow/TT

David Crouch har lagt märke till flera trender. Han lyfter fram att det under de senaste tre åren kommit en lång rad engelskspråkiga livsstilsböcker om de nordiska länderna, där stor vikt lagts vid vardagliga ord såsom svenska ”lagom”, danska ”hygge” och finska ”sisu”.

– Dessa böcker, och det finns dussintals av dem, passar in med nutida livsstilstrender, men de anspelar också på populära myter och stereotyper om de skandinaviska länderna; att de karakteriseras av rättvisa, jämlikhet, harmoni, glädje och sexuell frihet, säger David Crouch.

Ytliga, trivialiserande och tendentiösa beskrivningar av landet, oavsett om de är positiva eller negativa, skapar i sig utrymme för att överdrifter sprids, menar Crouch. Han vänder sig mot Kajsa Normans tes, bland annat då hon i sin underliggande analys hänvisar till författaren Roland Huntfords bok ”Det blinda Sverige”, från 1972, ett verk som Crouch beskriver som daterat.

– Kajsa Normans argument att svenskar är fast i en politiskt korrekt syn på världen, det hon beskriver som ”unimind”, kanske hade haft en viss poäng för några årtionden sedan, men nu förbiser hon den intensiva diskussion som pågått de senaste åren, om invandring och asylpolitik, säger David Crouch och fortsätter:

– Hennes teori att vem som helst som är skeptisk mot författaren Katerina Janouch eller Chang Frick i själva verket är offer för ”flockmentalitet” får det att framstå som att Norman själv okritiskt har omfamnat mycket av deras smala världssyn. Normans obevekliga budskap, att muslimska flyktingar är det huvudsakliga problemet för Sverige, skapar dessutom en mycket obehaglig konnotation, när bokens titel är  ”Sweden’s dark soul”.

Crouch, som i sin egen bok studerar Sveriges ekonomiska strukturer, framhärdar i att landet på grund av dess under flera år, i jämförelse, generösa flyktingpolitik blivit en måltavla för den internationella alternativhögern, som vill sprida historier om att Sverige misslyckas.

– Nyhetskanaler som Breitbart, Daily Mail och Russia Today pumpade ut en ström av inflammatoriska lögner och halvsanningar om Sverige och målade upp en bild av ett land på gränsen till våldsam, social kollaps på grund av närvaron av människor med invandrarbakgrund. Det är en besvikelse att Kajsa Norman verkar vara omedveten om denna kontext, säger David Crouch.

Jag nämner ingenting om muslimska flyktingar, eventuell religionstillhörighet berörs inte alls i boken.

Norman tillbakavisar kritiken hon får. Roland Huntfords skrivningar och slutsatser om en svensk konformitet är han inte ensam om, menar Kajsa Norman. Och att bokens budskap eller titel på något sätt skulle anspela på problem med muslimska flyktingar avfärdar hon helt.

– Det är olyckligt om han gör den läsningen, men det får stå för honom. Jag försöker inte insinuera någon koppling. För det första nämner jag ingenting om muslimska flyktingar, eventuell religionstillhörighet berörs inte alls i boken, säger Kajsa Norman och fortsätter: 

– För det andra är det inte övergreppen som är det intressanta, utan det jag ser som det svenska samhällets brott; att inte berätta om saker som man tror antingen kan vara problematiska att beskriva eller göda någon typ av främlingsfientliga strömningar.

De tydliga kontrasterna i nyhetsberättelserna om Sverige kartlades förra året i boken ”Good Sweden, bad Sweden”, skriven av författaren och grundaren av nyhetssajten The Local, Paul Rapacioli. Han skildrar hur desinformation och fejkade nyheter används för att utmåla Sverige som ett samhälle på randen till avgrunden.

Rapacioli noterar, apropå Kajsa Normans bok, att det inte är första gången någon använder ordet ”utopi” i en rubrik till en tidningsartikel eller boktitel när Sverige är huvudämnet. Det är naturligt att offentliga institutioner, som exempelvis Svenska institutet, har som uppdrag att framställa Sverige positivt, menar Rapacioli, som dock påpekar att den överdrivet harmoniska bilden i första hand skapats av utomstående betraktare. 

– Vem som helst som befinner sig i Sverige dagligen vet att svenska medier inte beskriver landet som en utopi. Den frågan har inte ens en plats i debatten, säger Paul Rapacioli och fortsätter:

– Men i en tid när de politiska vindarna vänder, något vi kan se över hela Europa, då är det också lätt att vända ljuset hitåt, och använda Sverige som ett slagträ.

Påverkan av så kallad konfirmeringsbias, tendensen att selektera den information som stärker den egna uppfattningen, verkar vara ovanligt stark när ämnet är Sverige, säger Rapacioli. I hans ögon framstår det som att många enbart har möjlighet att hålla en idé om Sverige i huvudet åt gången. Och när betydelsen av landet blir viktigare än själva verkligheten, då ökar också intensiteten i debatten, menar Rapacioli.  

– Min poäng är att vi måste titta på nyanser. Man målar inte en bild av ett land med breda penseldrag. Det gör man punkt för punkt, säger han.

Claudia Wallin har skrivit boken ”Sweden – The untold story” med en cyklande Carl Bildt (M) på omslaget. Foto: Magnus Vaena

Journalisten Claudia Wallin har sedan 2003 varit baserad i Sverige och rapporterar i första hand för BBC News Brazil. Hon berättar att hon funderar mycket på balansen i rapporteringen. Givetvis finns brister i landet, men samtidigt kan detta samhälle fungera som inspiratör, menar hon.

Hennes angreppssätt i boken ”Sweden – The untold story” (som nu återaktualiserats sedan den översatts till engelska och spanska) är att beskriva levnadsvillkoren för svenska toppolitiker och deras – i en internationell jämförelse – brist på privilegier: de pendlar med kollektivtrafik, har små kontor och får inte hutlösa löner. 

För läsarna i Brasilien är det en verklighet väsensskild från den de upplever på hemmaplan, berättar Claudia Wallin.

– Så många andra länder är våldsamt korrupta, med politiker som är översvämmade av privilegier och som hyser en stor brist på respekt. Att det kan se ut som det gör i Sverige, det skänker hopp till många människor att makten kan hanteras på andra sätt, säger Claudia Wallin.

Efter att först ha gjort nyhetsinslag om politikerna blev Wallin, berättar hon själv, överröst med reaktioner: folk undrade om det var en fejknyhet, och hur denna ”utopi” kommit till. Claudia Wallin mejlar över en publikbild tagen under fotbolls-VM 2014, där en åskådare i publiken håller upp ett foto med orden: 

”Sweden. Send us some of your politicians. Ours suck!!!”

De senaste två åren har också positiva skildringar av Sverige fått stor spridning i sociala medier, visade en genomgång av DN:s faktaredaktör Hugo Ewald. De historierna som får mest spridning utomlands rör inte frågor om invandring, kriminalitet eller flyktingar – utan om en vit älg, omhändertagande av skräp genom så kallad ”ploggning”, och generös föräldraledighet. 

Men falsk information fortsätter samtidigt att spridas. Just i Brasilien blev Sverigebilden nyligen föremål för diskussion efter att en känd tv- präst i en predikan påstått att svenska skolbarn tvingas klä sig i könsneutrala orangea uniformer. Prästen sade också att ”svenska föräldrar som inte accepterar att uppfostra sina barn som regeringen vill tvingas gå i exil till öar i Nordatlanten”. 

Uttalandena fick Sveriges ambassadör att reagera starkt, och i svar till undrande frågeställare klargjordes att prästen spridit flera felaktigheter.

Claudia Wallin berättar att hon vill fortsätta rapportera hem om Sverige. Läsarna i Brasilien är på många plan intresserade av att veta mer om livet för den vanliga människan och arbetaren, hur deras vardag ser ut. Jag frågar om hon, som bott här de senaste femton åren, tycker sig se tecken på en konformitet.

– Ja, just det tycker jag är lite konstigt. Det finns mycket konformitet, även i den unga generationen. Och människor är fortfarande rädda för att uttrycka sina åsikter i vissa frågor, säger hon.

Det svåraste är att granska sådant som ligger nära, att titta kritiskt på sitt eget land och sina egna kollegor.

Kajsa Norman skriver i sin bok att hon fick flera varningar när hon bestämt sig för att skriva om Sverige, att motståndare skulle vilja misskreditera hennes budskap, och i förlängningen även henne. Det i sig var intressant, säger hon, som varit spänd på mottagandet.

– Det svåraste är att granska sådant som ligger nära, att titta kritiskt på sitt eget land och sina egna kollegor. Det är klart att man får lite ont i magen, tänker på hur den kommer tas emot, säger Kajsa Norman.

– Men jag vill inte hitta någon syndabock, inte peka finger mot DN eller någon enskild journalist. Då missar man poängen. Jag vill visa det som sitter i väggarna på det svenska samhället i stort.