Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

”Vi måste ständigt kämpa för att bevara ordet fritt”

1766 års tryckfrihetsförordning fotograferad på Riksdagsbiblioteket.
1766 års tryckfrihetsförordning fotograferad på Riksdagsbiblioteket. Foto: Fredrik Funck

Den svenska tryckfrihetsförordningen är unik, var först i världen och speglade upplysningstankar mer progressiva än dem i Frankrike. I dag, på förordningens födelsedag, pekar docent Jonas Nordin på varför vi inte får ta den för given.

I dag fyller Sveriges första tryckfrihetsförordning 249 år. Varför ska vi bry oss om det? Därför att det var den första lag i världen som gjorde tryckfrihet till en fastställd rättighet, och för att den införde offentlighetsprincipen, som gav medborgarna grundlagsskyddad rätt att ta del av protokoll och andra handlingar från riksdag, regering och myndigheter. Att Sverige var först i världen med dessa stolta bestämmelser är okänt för många i dag.

Tryckfrihetsförordningen med offentlighetsprincipen kom till i uttalat syfte att stärka medborgarnas politiska inflytande. Det här var under den radikala fasen av epoken som kallas frihetstiden, då kungen var reducerad till en symbolfigur och riket styrdes av riksrådet och riksdagen. Några veckor tidigare hade bestämmelsen införts att grundlagar endast fick ändras av två på varandra följande riksdagar med mellanliggande val, även det ett erkännande av medborgarnas inflytande över riksstyret.

Foto: Mårten AspTryckfrihetsförordningen fick omedelbar effekt på det offentliga samtalet. De följande åren skedde en explosionsartad tillväxt i opinionsbildande småtryck – pamfletter på 4, 8, 16, 32 sidor i de mest skiftande ämnen.

Den intensifierade debatten ledde till en rad radikala politiska reformer med syfte att stärka rättssäkerhet och civila rättigheter. Det togs flera steg i meritokratisk riktning. Adelns ensamrätt att äga viss mark utmanades och dess monopol på högre statliga tjänster avskaffades. Flera utkast till en ”allmän svensk mannarätt” lades fram i riksdagen. Den skulle omfatta alla landets invånare ”oavsett villkor, ålder och kön” – avsikten var att göra alla medborgare lika inför lagen. Reformförslagen speglade radikala upplysningstankar. Men medan franska filosofer, som saknade insyn i regeringskabinettet och skrev under censur, fick resonera på abstrakt och generell nivå kunde svenska skriftställare lägga fram konkreta yrkanden som faktiskt ledde till politiska förändringar. Den franska filosofin ter sig kanske mera tidlös men var inte nödvändigtvis mer progressiv än den gnetigare svenska diskussionen.

I slutändan handlar verkligt radikal politik inte om de stora idéerna utan om vad som omsätts i vardagen.

 

Medborgarna måste vara delaktiga i förhandlingar om yttrandefriheten vilket kräver kunskap. För det man inte känner till bryr man sig inte om.

 

Denna spännande utveckling avbröts av Gustav III:s statskupp den 19 augusti 1772. Han återställde kungamakten och upphävde alla grundlagar som hade antagits efter 1680. Den politiska opinionsbildningen snörptes omedelbart och tryckfriheten avskaffades i praktiken helt då han införde en ny och, som han kallade det, ”rättad” tryckfrihetsförordning i april 1774. Nu bestämde kungen vad som var tillåtet och boktryckarna hotades i värsta fall med döden. Sveriges statsskick förvandlades från ett radikalt republikanskt styre till en konventionell europeisk monarki.

Den här historien är tämligen okänd bland svenskar i gemen. Gustav III var en skicklig politiker och domptör, så till den grad att hans historiesyn kommit att färga tolkningarna intill denna dag. Han avskaffade frihetstidens riksdagsvälde och de politiska partierna och menade sig därmed ha satt stopp för åratal av käbbel och kaos. Det var definitivt många som delade hans uppfattning, inte minst den adel som såg sina privilegier hotade. Eftersom de flesta europeiska stater lydde under kungligt åsiktsmonopol var man ovan vid det samtalsklimat som uppstod med en ocensurerad press. Det obehag många kände var inte olikt det som många upplever i dag inför tonläge och kränkningar på nätet. Numera är förhandscensur kanske inte den mest närliggande lösningen, men på 1700-talet var det en trygg och välbekant utväg. Gömde man undan det obehagliga så försvann det.

När man ser hur dagens gymnasieböcker skildrar denna tid förbluffas man av märkliga och inte sällan helt felaktiga beskrivningar. ”Gustav III inledde sin regering med en mängd sociala och rättsliga reformer i upplysningstidens anda”, står det i en av dem. ”Tryckfrihet och ökad religionsfrihet infördes.” Sanningen om tryckfriheten är precis den motsatta.

Foto:  Jenny HallengrenI en annan kan man läsa att Sverige antog en tryckfrihetsförordning, som helt korrekt beskrivs som ”en för tiden mycket radikal reform”. Men när man i följande stycke får veta vilka konsekvenserna blev häpnar man. ”Politiken blev mot slutet av frihetstiden allt hätskare. I pamfletter svartmålade motståndarna varandra och vid riksdagarna växlade partierna allt hastigare vid makten. Detta gav upphov till ett utbrett politikerförakt.” Det är Gustav III som genom seklerna talar till dagens gymnasieungdomar! En kinesisk partipamp skulle inte kunna beskriva vådan av tryckfrihet mer träffande.

Samma gymnasieböcker brukar däremot måla det samtida brittiska parlamentsväsendet i ljusa färger. Storbritannien framställs som ett för tiden liberalt och progressivt föregångsland. Parallellerna med Sverige var i själva verket stora under dessa år. Brittisk politik upplevde också en radikal fas på 1760-talet med skarpa partimotsättningar. Publicisten John Wilkes kämpade mot den mer försåtliga engelska censuren, som inte utfördes i förväg utan verkade genom åtal i efterhand. Debattklimatet var relativt fritt, men den som utmanade gränserna gick aldrig säker. Domstolarna användes för partiförföljelser och fram till 1771 var det förbjudet att referera diskussioner i parlamentet. Motsvarande förbud upphörde i Sverige med 1766 års offentlighetsprincip, men därefter fick man publicera protokoll från regering och riksdag, vilket aldrig tilläts i Storbritannien.

Storbritanniens parlamentsväsende med dess förtjänster och avarter skrivs in i en utveckling som konsekvent pekat fram mot den moderna demokratiska staten. Frihetstiden utmålas sedan Gustav III tvärtom ofta som en förfallsepok. I historieskrivningen används termer som korruption, partisplittring och politisk förföljelse.

Nästa år fyller världens första tryckfrihetsförordning 250 år. Det ska vi uppmärksamma därför att de diskussioner som fördes då lär oss om viktiga frågor i vår samtid. Yttrandefriheten är central för snart sagt alla samhällsverksamheter men sällan något vi aktivt reflekterar över. Men lagar fungerar aldrig i ett vakuum. Tillämpningen förhandlas mot samhällets normer.

1766 års tryckfrihetsförordning utformades enligt den så kallade legalitetsprincipen: det som inte angavs som olovligt var uttryckligen tillåtet. Det var ingen självklar regel – om skriven lag saknades dömde domstolarna vid denna tid ofta efter sunt förnuft eller vad som antogs vara lagstiftarens intentioner. Den mest storslagna delen av förordningen var offentlighetsprincipen, som hade samma utformning: de allmänna handlingar som inte uttryckligen undantogs fick offentliggöras i tryck. Det var undantagen som behövde definieras – och de var få. Denna regel har varit mer beständig än själva tryckfriheten i Sveriges senare historia, men i dag utsätts den för prövningar, inte minst i EU-samarbetet.

Vi tror gärna att insynen fungerar på samma sätt i andra demokratier, men premissen är inte sällan den motsatta: allmänna handlingar är hemliga såvida de inte uttryckligen görs offentliga. Detta skapar olika kulturer, vilket även syns i svenskt arkiv- och biblioteksväsende, som präglas av en inte helt vanlig tillgänglighet. Men Sverige är inte längre bäst i klassen på alla områden och det finns exempel på att svenska myndigheter intar en allt snålare hållning till öppenheten.

Spänningen mellan å ena sidan statens behov av skydd för allmänna och enskilda intressen och å andra sidan medborgarnas krav på insyn i offentlig verksamhet är mer aktuell än någonsin. Den tekniska utvecklingen, överstatliga avtal och terrorhot ställer oss inför svåra överväganden. Balansen mellan individens rätt att uttrycka sig fritt och att få vara ifred är likaså delikat och kräver ständig förhandling. De många kränkningarna av enskilda var just det motiv Gustav III angav för att inskränka tryckfriheten, och förolämpning kan fortfarande vara ett tryckfrihetsbrott i motsats till ofredande på nätet.

Medborgarna måste vara delaktiga i förhandlingar om yttrandefriheten och det kräver kunskap. För det man inte känner till bryr man sig inte om. Det man inte bryr sig om kan man inte försvara. Och det man inte försvarar riskerar att en dag tas ifrån en. Tryckfrihetsåret 2016 ger tillfälle att begrunda allt detta.

Foto i text: Mårten Asp, Jenny Hallgren


Fördjupning. Tryckfrihet

Läs Tryckfrihetsförordning (1949:105). Till Sveriges riksdag

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.