Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 00:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/vi-tar-tolvskillingsoperan-tillbaka-till-ursprunget/

Kultur

”Vi tar 'Tolvskillingsoperan' tillbaka till ursprunget”

Bild 1 av 5 Maja Rung och Angelika Prick under repetitionerna.
Foto: Eva Tedesjö
Bild 2 av 5 Mellika Melouani Melani.
Foto: Eva Tedesjö
Bild 3 av 5 Maja Rung och Malin Ehlin under repetitionerna.
Foto: Eva Tedesjö
Bild 4 av 5 Maja Rung och Angelika Prick under repetitionerna.
Foto: Eva Tedesjö
Bild 5 av 5 Skådespelaren Maja Rung.
Foto: Eva Tedesjö

I höst sätter Folkoperan och Kulturhuset Stadsteatern tillsammans upp ”Tolvskillingsoperan”, i färsk nyöversättning och med utlovat extra allt.

– Människans begär är desamma, men tiden är ny, säger regissören Mellika Melouani Melani.

Ingen av rollfigurerna i ”Tolvskillingsoperan” är särskilt sympatisk. Folk super och knullar, stjäl, dödar och våldtar, och är beredda att köpslå om allt och alla för egen vinnings skull.

Mellika Melouani Melani ser påtagligt förtjust ut när hon berättar:

– Alla är totalt korrupta! Gangsterkungen Mackie Kniven är bästa kompis med polischefen, och poliserna kämpar för att få ut Mackie ur fängelset, trots allt han har gjort sig skyldig till.

Här finns folkrevolt och populism, fortsätter hon:

– Men så plötsligt mot slutet, då kommer ett sändebud från kungen – och alla börjar sjunga opera! Sedan får Mackie Kniven både slott och livpenning!

”Tolvskillingsoperan”, skriven av Bertolt Brecht med musik av Kurt Weill, hade urpremiär i Berlin år 1928 (verkets titel var en signal om att biljettpriserna var överkomliga även för de som inga pengar hade). Operan gjorde oväntad succé, hade Sverigepremiär året därpå och har spelats otaliga gånger sedan dess, över hela världen.

Ursprunget till verket är äldre än Brecht, som bygger sin berättelse på John Gays ”Tiggarens opera”, från 1728.

– När Bertolt Brecht och Kurt Weill tog sig an Gays text såg samhället helt annorlunda ut, och det märks förstås i vad de skrev. Kapitalismen fanns. Brecht och Weill gjorde som Gay, de tog in sin tids populärmusik och kultur. Människans drifter är desamma, även om tiden är ny: Vad händer när kapitalismen får styra begäret? säger Mellika Melouani Melani, allvarligare nu.

Bertolt Brecht ger utrymme åt samhällets patrask, de kriminella, de fattiga och desperata, och visar vad nöd och tvingande strukturer gör med människans karaktär, med uppenbar samhällskritisk udd.

Foto: Eva Tedesjö

Hon bläddrar fram ett citat ur sitt tummade pocketexemplar av ”Tiggarens opera”:

– Här sammanfattar John Gay så väl vad han vill ha sagt med hela verket: ”... människor ur den lägre klassen är fullt ut lika lastbara som rikt folk – med den skillnaden att de straffas för sina förbrytelser”, läser hon.

En sensmoral som gäller alla sekel.

– Det som gör verket relevant i dag, tycker jag, är att det visar det omöjliga i att fullt ut leva i strukturen.

När regissören har funderat en stund börjar hon tala om fascinationen över Mackie Kniven:

– Han är storskurken, han är expert på allt: rån, mord, bränder, våldtäkt, han dödar barn och har sadistiska, ondskefulla drag – och han är gränslös. Ändå är han en person som alla älskar, en person som vägrar inordna sig. Han blir som en gud.

I det berömda ledmotivet ”Moritat” berättas likt ett skillingtryck i nio verser allt han tar sig för. Mellika Melouani Melani säger också att många av valörerna i verket har förändrats sedan det skrevs, och att till exempel girighet – som var förkastligt då – är legitimt i dag, och att religiösa referenser sällan biter i ett sekulärt samhälle som vårt.

Under repetitionerna av första akten yr glaskrosset och revolvrar går av. Gruppen av banditer cirklar runt Mackie Kniven som insekter kring socker. Även Polly – dotter till tiggarbyråchefen Jonathan Peachum – dras till honom, med både exponerad kåthet och våldsam svartsjuka. På scenen gott om kroppsvätskor, många ”oooh!”, ”aah!”, en del vrål – avbrutna av operasång till orkester. Publiken, när den så småningom släpps in, kommer att bli varse gangstermiljön redan i foajén, med en del logistiska utmaningar.

Hela produktionen är ett samarbete mellan Folkoperan och Kulturhuset Stadsteatern, som är tillfälligt hemlös på grund av renoveringen av Kulturhuset. Det är också en samverkan mellan olika professioner som inte är helt enkel – skråkulturerna skiljer sig åt mellan operasångare, skådespelare, musiker och burleskartister, säger Mellika Melouani Melani (och ser hemskt förtjust ut igen).

När jag ber henne om exempel på det dröjer svaret, men sedan säger hon:

– En operasångare kommer alltid extremt väl förberedd till repetitionerna, och kan redan sina sånger väl. En skådespelare, däremot, räknar ofta med att läsa och lära sig replikerna under tiden.

Hon skrattar och säger att det är roligt och en viss utmaning att dra in alla i hela arbetet.

Skådespelaren Maja Rung, som sedan 2015 tillhör Stadsteaterns fasta ensemble, gör rollen som Polly, som mot sina föräldrars vilja gifter sig med ärkegangstern. Maja Rung säger att mötet med de övriga grupperna ofta har varit ögonöppnande:

– Som skådespelare besitter jag så mycket tyst kunskap, men den kan vara svår att formulera. Vad en sångare och musiker kan känna mer konkret, varje dag blir jag imponerad av vad de gör. När det sker åt andra hållet påminns jag om vad jag gör, och kan.

Vad kan en skådespelare då, som andra inte är lika bra på? 

– Jag tycker att vi är bra på kontakt – med publiken, varandra och med oss själva, säger Maja Rung efter att ha funderat en lång stund.

På scenen bär hon brudklänning, för att fira äktenskapet. Den skrupulösa maken hamnar så småningom i fängelse, och allt ser hopplöst ut, men (efter många om och men) tar historien en vändning och han belönas med frihet och rikedom.

Texten är nyöversatt av Magnus Lindman. Att det skulle bli så var inte självklart, men Mellika Melouani Melani säger att de översättningar som fanns (och som hon har lusläst) kändes daterade. När de provade att ersätta eller byta ut mindre partier eller repliker blev det mycket bättre, säger hon, och eftersom Lindman är en Brechtkännare av rang, var beslutet lätt. Helt räckte det inte: Melouani Melani ansåg att banditernas jargong kändes så omodern och onaturlig att gänget rollbesattes med kvinnliga burleskartister.

De slåss om Mackie, men tar också med sig kvinnlig sexualitet som styrs av lust, snarare än undergivenhet, in på scenen.

– Jag tror att vi i hög grad rör oss ”back to Brecht”, tillbaka till den ursprungliga tanken. Det finns också något självkritiskt i det här verket, en kritik gentemot både teatern och operan, säger hon.

”Tolvskillingsoperan” är en verklig blandning mellan teater och opera, och Maja Rung säger att musikens plats och betydelse har större betydelse här än i tidigare uppsättningar hon har medverkat i. Hon sjunger själv en rad inte helt lätta sånger, bland dem den välkända ”Sjörövar-Jenny”, men också till exempel ”Barbara song”. 

– Jag är definitivt ute på djupt vatten, även om jag alltid har sjungit. Men i arbetet här har jag också känt hur givande det faktiskt är att inte vara helt trygg.

Hur menar du, ofta säger man att trygghet är avgörande för kreativiteten?

– Jo, men det är skillnad. Det handlar om att känna trygghet i rummet och med sina kollegor, om att veta att man kommer att falla mjukt om man testar. Det är något annat än att inte veta exakt hur allt går till, och att i den farsartade tornado som ”Tolvskillingsoperan” är ändå försöka få fatt i något som är … rent? Som kärleken.

För Maja Rung är Pollyrollen tredje gången gillt: hon har fått frågan om att göra den två gånger tidigare, utan att det har blivit av.

– Till slut kände jag att det nog måste vara något här, för mig, och att jag måste se vad det är.

Hon beskriver Polly som en till en början ganska blåögd ung kvinna, i klorna på föräldrarnas ekonomiska intressen, men genom att välja kärleken tar hon makten över i sitt eget liv, i alla fall för en stund. Hon vågar gå emot sina föräldrar och gör det, trots att alla varningslampor blinkar. För henne är det attraktivt.

Är det inte destruktivt, då?

– Det är det absolut.

Vad som händer med henne efter giftermålet med Macheath (som skurkchefen egentligen heter) och efter det att hon, när han är bakom lås och bom, styr över skurkgänget, är Maja Rung inte lika klar över – när vi ses återstår ännu ett par intensiva veckor av repetitioner.

– Men jag tror att hon också är ganska rutten, hon lever i en miljö där alla är det. Det är också vad verket handlar om - att alla människor styrs av var de befinner sig.

Fast hon tror att kärleken till Mackie Kniven är äkta.

– Ja. Ja, det tror jag!

”Tolvskillingsoperan” har premiär den 11 september och kommer att spelas en bra bit in i november. Det blir en av Melouanis sista produktioner här – hon slutar som teaterchef nästa sommar, efter nio år, och efterträds av Tobias Theorell.

Nästa vår är det också dags för Folkoperan att renoveras. För stökiga operabesökare går det alltså bra att spilla på stolarna.