Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 06:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/vi-trodde-att-det-skulle-byggas-battre-i-skandinavien/

Kultur

”Vi trodde att det skulle byggas bättre i Skandinavien”

Bild 1 av 5 Lyndon Neri och Rossana Hu på olika sorters träpallar, en av de få ägodelar som människor i byarna fick behålla under den kinesiska kulturrevolutionen på 1960- och 70-talet.
Foto: Magnus Hallgren
Bild 2 av 5 Lyndon Neri och Rossana Hu visar utelampor inspirerade av kinesiska lanternor.
Foto: Magnus Hallgren
Bild 3 av 5 Lyndon Neri och Rossana Hu i ett av de rum som efterliknar kinesiska bygator.
Foto: Magnus Hallgren
Bild 4 av 5 Rossana Hu och Lyndon Neri under en taklampa av rödmålad bambu, inspirerad av de kinesiska hönsburar som kan flyttas runt så att hönsen hela tiden får ny mark att proviantera på.
Foto: Magnus Hallgren
Bild 5 av 5 Lyndon Neri och Rossana Hu i ett av de rum som efterliknar kinesiska bygator.
Foto: Magnus Hallgren

Årets hedersgäster på Möbelmässan är den kinesiska designduon Neri&Hu. Med sin installation vill de gestalta den kinesiska byn, som försvinner i rasande takt när flyttlassen i Kina går från landsbygd till storstad.

Sverker Lenas
Rätta artikel

Kinesisk design förknippas ibland med kopior av västerländska original. Men den kinesiska designduon Neri&Hu turnerar världen runt på egna meriter. Före Stockholm furniture & light fair har de varit i Toronto, Hamburg, Köpenhamn, Tel Aviv och Milano. Förra året fick de 400 förfrågningar om projekt, men tackade ja till färre än 15.

De kommer försenade till intervjun på måndagsförmiddagen på grund av Stockholms snötäckta gator och berättar att de har varit bekymrade sedan ankomsten. En låda med saker som skulle ställas ut i deras installation blev kvar i Shanghai och nu har de blivit tvungna att kontakta personer på väg hit för att be dem ta med sig olika saker.

De blev också missnöjda med det pågående bygget av deras installation, som fortfarande pågår för fullt.

– Vi blev först ganska upprörda i går när vi kom hit och såg att den här konstruktionen inte var så bra. Vi kom från Kina och trodde att det skulle byggas bättre i Skandinavien, men sedan insåg vi att när man bara får fyra eller fem dagar på sig för att konstruera en byggnad så har man också skapat kinesiska produktionsvillkor. Förstår du? säger Lyndon Neri och skrattar.   

– Så det som bestämmer kvaliteten på byggandet är egentligen inte så mycket om bygget sker i öst eller i väst, utan hur mycket tid man får för att bygga. Om någon får lite tid i USA, Storbritannien eller Italien blir det också dåligt.

Ett kort badkar med extra djup, formgivet för att passa små lägenheter i Shanghai. Foto: Magnus Hallgren

Annars finns en viss beundran i väst för att ni i Kina kan bygga saker så snabbt…

– Jo, men det handlar också om andra saker än byggnadsindustrin i sig. I Kina är det inte så mycket byråkrati. Har man godkännande från rätt auktoritet är det bara att knäppa med fingrarna, medan det blir väldigt många möten om man ska göra något i till exempel London, säger Rossana Hu.

– Jag tror att det är viktigt med balans. När man kommer till New York kan man hamna på möten med 13 olika konsulter: golvexperten, mattexperten, den akustiska experten och alla säger att de måste vänta på en viss skiss. Så går det runt runt. I Kina gäller motsatsen: Det finns inga konsulter så du får göra allt själv från början, säger Lyndon Neri.

Deras installation ”The unfolding village” på Stockholmsmässans entréplan liknar ett stort, ofärdigt husskelett med insyn mellan träbjälkarna. Interiören är utformad som en slingrande och lång bakgata där varje rum skulle kunna vara en smal återvändsgränd, samtidigt som fönster och transparenta väggar löser upp gränsen mellan ute och inne. Tanken är att konstruktionen ska påminna om gatulivet i den traditionella kinesiska byn.

– Det är en representation av den kulturella kvarleva som utgjordes av bylivet. Du hör viskningar, småprat och skvaller, du ser folk i gränderna som pratar med varandra. Huset faller sönder så att det inte längre finns någon gräns mellan offentligt och privat, säger Lyndon Neri.

Antalet byar i Kina minskar med ungefär 300 stycken per dag. År 2000 fanns det 3,7 miljoner byar och i dag har antalet krympt till 2,6 miljoner. Murare och jordbrukare sadlar om till mer välbetalda jobb som chaufförer eller portvakter inne i städerna och när de flyttar lämnar de sina barn kvar på landsbygden hos mor- eller farföräldrar.

– Resultatet blir ett extremt dysfunktionellt samhälle. Familjen löses upp och föräldrarna träffar bara sina barn en gång om året, under det kinesiska nyåret. Människor blir inte lyckliga i den situationen, säger Lyndon Neri.

Det innebär också att småpratet som brukade höras på bygatorna tystnar:

– Mormödrarna och farmödrarna har inte längre tid att småprata eftersom de måste ta hand om barnbarnen. Nu måste de ta barnen till och från skolan och uppfylla en massa andra plikter. Så gränderna har plötsligt blivit väldigt tysta, säger Lyndon Neri.

Är moderniseringen och urbaniseringen av Kina något ni sörjer?

– Framsteg förutsätter väldigt ofta att något offras. Ingenting rör sig enbart i en riktning. Närhelst det uppstår något positivt finns det också en baksida. Och det här är en av de oundvikliga sakerna med modernisering. Det sker inte bara i Kina, men Kina genomgår den här moderniseringen i en aldrig tidigare skådad hastighet, säger Rossana Hu.

Installationen innehåller sammanlagt tre kilometer trä, ett material som Neri&Hu tycker om men som är väldigt sällsynt i Kina.

– Jag älskar att ni i Sverige kan använda er av trä som naturmaterial. Om man ska bygga hållbart i Kina får man i stället använda till exempel bambu. Vi försöker också använda mycket tegel som vi köper in billigt från rivningsprojekt, säger Rossana Hu.

Med förlusten av byarna på landsbygden försvinner också viktiga delar av det kinesiska kulturarvet. Neri&Hu har inrett sitt hus med flera element som lyfter fram karaktäristiska inslag i bylivet. En matta visar mönster av kullerstenar och tegelplattor. En stor taklampa i rödmålad bambu är formad som en mobil kycklingbur. Andra lampor är formgivna som kinesiska lyktor. Ett vitrinskåp vilar på en metallvagn som i byarna används för att frakta keramik och lergods till brännugnen.

– 80 procent av byggnaderna på landsbygden är historiskt och kulturellt betydelsefulla. Vissa historiker menar att om landsbygdens kluster av byggnader som representerar folkliga, konfucianska ideal försvinner, samtidigt som familjestrukturerna bryts, så dör stora delar av den kinesiska kulturen ut, säger Lyndon Neri.

Kan ni som arkitekter och formgivare göra något åt de problem som följer med urbaniseringen?

– Det tror jag definitivt. Vi har inget effektivt sätt att lösa problemen, men jag tror att vi kan skapa uppmärksamhet för frågorna och höja medvetenheten. Så att vi åtminstone  förstår vad som pågår i stället för att låtsas som att inget är fel, säger Rossana Hu, men får inget stöd från sin partner: 

– Mitt svar är: absolut inte. När vi startade vår byrå trodde jag att vi skulle kunna förändra världen. Jag hade så mycket energi. Men de ekonomiska intressena är så mäktiga och de bryr sig inte ett dugg om design eller kreativitet om det inte ger dem pengar. De vill ha bostadshus ritade av bra arkitekter enbart för att de då kan ta mer betalt. Jag är deprimerad, för jag har tidigare försökt skapa förändring men har med tiden insett hur svårt det är, säger Lyndon Neri.

Så er byinstallation är delvis ett terapeutiskt projekt?

– För ett år sedan var vi i Indien och såg Le Corbusiers och Louis Kahns mästerverk i Indien. De gjorde sina byggnader där för 60-70 år sedan, och när jag insåg hur lite som hänt i arkitekturen sedan dess blev jag så deprimerad att jag tyckte att vi lika gärna kunde lägga ner vår byrå. Men sedan när jag åkte vidare till andra länder och såg fler byggnader ändrade jag mig: kanske ska vi fortsätta ändå, för 98 procent av världens hus är ändå riktigt fula.