Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-15 22:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/viagra-boys-samhallet-ar-bullshit-och-allt-ar-meningslost/

Kultur

Viagra Boys: Samhället är bullshit och allt är meningslöst

Viagra Boys i studion.
Bild 1 av 2 Viagra Boys i studion. Foto: Beatrice Lundborg
Bild 2 av 2 Foto: BEATRICE LUNDBORG

Viagra Boys räcker finger åt Präktighetssverige. Och i allt högre grad åt resten av världen också. Den 8 december hörs de från Nobelbergets scen i Stockholm, dagen innan intar de Pustervik i Göteborg. I vår väntar Europa och USA.

Georg Cederskog
Rätta artikel

Manuset är originellt: I Viagra Boys nya video ”Sports” lufsar sångaren Sebastian ”Sebbe” Murphy runt på en tennisbana. Han är iförd halvkroppstatueringar, noppiga träningsoverallsbyxor (”knarkarjeans”) och snabba solglasögon. Det pågår dock en match på banan. Han träffas snart av en tennisboll, i huvudet, men fortsätter oberört att fräsa olika sportord: ”Baseball! Basketball! Rugby ball! Volleyball!” Snart övergår han till annat som kan bli en besatthet, skräpmat, cigaretter eller ”getting high in the morning/buying things off the internet”. Signaturen Philip Sarappo är imponerad av videoklippet. I kommentarstråden på Youtube skriver han: ”Vi måste visa detta först för utomjordingarna när de kommer.”

För Murphy är låten ett slags uppgörelse med vår tids globala sportfixering. Den manliga besattheten, timmarna framför tv:n gloende på matcher.

– Jag har alltid hatat sport väldigt mycket. Min farsa tvingade mig att syssla med någon sport varje år annars fick jag inte träffa mina kompisar. Jag bytte gren varje gång, men hatade att spela fotboll och amerikansk fotboll och att springa på löparbanor. Jag har testat allt. Fast nu är jag lite mer intresserad och fattar vad det handlar om, man måste ju må bra så jag spelar badminton någon gång i månaden, medger han.

Viagra Boys drivs på bränslen som frustration, utlevelse och ils­ka. En vilja att stå upp för alla dem som inte passar in, som inte anses lyckade. Det piniga bandnamnet är en syftning på den ”misslyckade mansrollen” förklarar frontmannen, som den här dagen är mitt uppe i en singelinspelning i Ingrid Studio på Hornsgatan där delar av debutalbumet ”Street worms” skapades.  

Sökandet efter något med mening återkommer i era låtar.

– Visst, absolut. Det är en grej jag tänker på, alla låtar på albumet, utom ”Frogstrap” och ”Slow learner”, handlar om unpleasantness. Jag tror att vi allihop i bandet tycker att allt är meningslöst och att samhället är bullshit, jag tror det är därför vi är kompisar. Men man kan ju inte leva så. Man måste hitta någon mening i något och söka efter det. 

Inspiration till låttexterna hittar han ofta i bilder.

– Jag tycker om att utgå från sådant som inte är musik – som till exempel en filmscen. De flesta skriver jag i studion när vi spelar in, mycket är improviserat. Jag har väldigt svårt för att sitta ner och bara skriva och skriva tills det kommer någonting bra. 

Vad handlar dina texter om?

– För det mesta handlar texterna om sådant som hänt i mitt liv eller sådant som pågår nu. Meningslöshet. Det är mycket ångest. Jag skriver ofta om saker som jag skäms för.

Sebastian Murphy går på tvärs. Han verkar upptagen av vad ett människovärde egentligen är. Vems anses störst och vem har nästan inget alls? Han håller armlängds avstånd till den välordnade världen och dess förväntningar. I stället höjer han sin mikrofon för alla fuckups i den oordnade världen. Gastar om stolthet i stället för självförakt. Också den som inte platsar har ett värde och kan må bra; ”he was in high school until he was 22/until they told him ’you need something else to do’/he packed his school books and moved to street/and now he just sits there, slow learner is happy”, konstaterar han i den sista versen på just ”Slow learner”. 

– Det är sådant som man kunde få höra i skolan. Förhoppningsvis känner någon igen sig i den texten. Och låten slutar ju glatt, den här personen är mycket gladare än de andra i klassen är.

Han har själv erfarenhet av high school-liv. Sebastian Murphy växte upp i San Rafael, norr om San Francisco med amerikansk pappa och svensk mamma och spelade tidigt i band. Men redan som 17-åring lämnade han både Kalifornien och high school, utan examen, och flyttade ensam till Sverige. I dag, elva år senare, arbetar han som tatue­rare. Fast bandet tar alltmer tid. Viagra Boys bildades 2015, men har redan ett hundratal spelningar bakom sig.  

– Det går bra, vi har varit i London tre gånger nu och det blir större och större spelställen, säger han.

I vår ger de sig ut på en långrunda genom Europa och därpå USA. Deras spelningar har på kort tid blivit omsusade urladdningar både för publiken och för bandet. Konserterna fungerar som en ventil, särskilt bra kvällar till och med som en fysisk form av terapi, konstaterar han. 

Att göra musik och stå på scen och få sådan respons är väl meningsfullt?

– Det är det verkligen, det är magiskt. Det är underbart, svarar Murphy. 

Henrik  ”Benke” Höckert, basisten som sitter på pallen intill, nickar. 

– Musik är magiskt för att det är så mycket starka känslor i den. 

Han bildade bandet ihop med Murphy efter att de träffats på omvägar genom sitt intresse för tatue­ringar. 

– Men att vi började spela ihop var kanske för att vi tyckte att det inte fanns något band som lät som vi gör nu. Fast det hade också mycket med Sebbes sång att göra, betonar han. 

I ett Rocksverige fullt av spröda må dåligt-sångare är Sebastian Murphy en kontrast. Han gurglar, vrålar och snäser fram sina vokaler med en sällsynt uppkäftig pondus. Dessutom på engelska, riktig. 

Ämnet svenska-artister-som-sjunger-på-engelska får honom att vrida på överkroppen som om han blivit förgiftad.

– Ibland kan det vara jättecharmigt med äldre svenska rocksångare som sjunger på engelska, men låter svenska, inleder han och nämner åttiotalsbanden Brainbombs från Hudiksvall, och Göteborgsbandet Cortex med sångaren Freddie Wadling som exempel. Fast när man försöker låta som en amerikan eller engelsk … jag fattar inte den grejen. Jag tycker det är fint när svenska band sjunger på svenska.

Viagra Boys skriver sina låtar kollektivt, alla bidrar. Deras musiksmak är bred. Frågar man vad som format deras minimalistiskt pumpande ljudbild nämner Henrik Höckert noiserockbandet Big Blacks fuzziga basljud, Iggy & The Stooges saxofonspräck, Pere Ubus krautrytmik och, inte minst, Devos – ett uppenbart favoritband – repetitiva driv. 

Dessutom jazz. 

– Fast när vi började repa var väl enda idén musikaliskt egentligen att vi skulle låta lite gammalt och monotont, som Joy Division, säger han och tillägger att han dessutom gillar sådant som Danny Browns och Run the Jewels hiphop, Union Carbide Productions – vilket kan anas i albumlåten ”Down in the basement” – och svensk punk som Anti Cimex och Missbrukarna.

– Jag lyssnar nästan bara på gammal musik, kontrar Murphy. Tidiga Roxy Music och en hel del country, som Waylon Jennings och Hank Williams till exempel. Men jag gillar inte det svenska soundet. Allting låter ju likadant, bara en massa vackra gitarrslingor, det finns med i all svensk musik. En grej som jag gillar med oss är just att vi inte låter särskilt svenska, tycker jag i alla fall.

Er låt ”Frogstrap” är lurig, till att börja med existerar inte det ordet.

– Nej, det är mitt eget ord. Låten handlar om en liten hållare som gör att man kan bära med sig en groda innanför jackan när man ska in­filtrera ett möte som spion, en avlyssningsgroda. Grodor är ju kallblodiga och kan sitta still utan att röja sig. Jag gillar texter som kan skapa historier. 

Hur låter ni på nästa album?

– Jag tänker att vi ska dra mer mot det elektroniska och kanske lite … poppigare, svarar Henrik Höckert.

Sebastian Murphy tänker sig en Viagramusik som är än mer framåtrusande och repetitiv.

– Jag har en idé om att vi ska göra musiken mer avskalad, mer monoton. Fast sedan har jag ingen aning om hur det kommer att bli, påpekar han. Vi är ju sex personer i det här bandet.

Läs mer: DN:s Nils Hansson ger Viagra Boys en 5:a i betyg